Det räcker

Idag deltog vi i

Det räcker

En nationell samling för ett samhälle utan vapenvåld

Den ägde rum i 3Arena. Enligt arrangörerna kom ungefär 13 000 personer. Det hade givetvis fått plats ännu fler. Det ryms 45 000 vid konserter. Men 13 000 är väldigt många det också.

Vi satt långt upp på en läktare så det var inte lätt att
ta bilder - men på skärmarna syns Sebastian Stakset.

Initiativet kom från Sebastian Stakset tillsammans med Susanne Yakes och Aneta Demir. De senare har mist närstående i gängrelaterat våld. Två organisationer som stod bakom det hela var Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ideér för livet.

Det var meningsfullt att vara med. Vårt samhälle behöver hitta en gemensam kraft i kampen mot detta besinningslösa våld. Några tydliga delar i manifestationen vill jag särskilt lyfta fram:

Styrkan hos dem som mist anhöriga. Att de orkade berätta och att de inte hade valt bitterhet utan istället valt att kämpa mot våldet. De stod i första ledet som arrangörer.

Fokus fanns verkligen på barnen och hur de drabbas. Det underströks att vi vuxna behöver ta vårt ansvar. Samtidigt fick barnen ta plats på scenen och i de videofilmer som spelades upp. Barnen var inte statister i manifestationen utan deras röster var viktiga i sin egen rätt.

I många tal lyftes vikten av förebyggande arbete fram. Att nyrekryteringen av barn måste stoppas. Och att samhället måste satsa resurser där. Men även att vi alla behöver bidra.

Ytterligare ett tema handlade om techjättarnas ansvar. Hur de behandlar alla användare – även barn – som medel för sitt enorma vinstintresse.

Efteråt bär jag en stark känsla av sorg över att så många drabbas av vapenvåldet. Både sorg för dem som mist sina kära och för alla barn som blir förövare. De är ju också offer. Men det fanns också mycket hopp och beslutsamhet. En vilja att bidra till förändring.

Under de musikaliska bidragen lyste det av mobil-
telefoner från läktarna.

Det var många fantastiska sånginslag. Roligt med Uno Svenningsson som jag satt mitt emot på tåget till Göteborg för en vecka sedan. Det var precis då jag köpte biljetter till manifestationen. Jag kunde inte låta bli att ställa några frågor till honom, för jag såg ju att han skulle vara med. Det uppskattade han. Hans bidrag var förstås:

Under ytan

I några kommande bloggposter kommer jag att skriva om huruvida de som talade vid manifestationen kunde hålla sig borta från partipolitik och om religionens plats denna kväll.

Vad hände inte idag för 500 år sedan?

Jubileer brukar firas för sådant som har hänt. En byggnad som har byggts eller en förening som har funnits i ett visst antal år. Men den fråga jag ställer mig idag handlar om vad som inte hände för 500 år sedan.

Bakgrunden är den att Gustav Vasa gav i uppdrag åt den valde ärkebiskopen (som ännu inte vigts till ärkebiskop) Johannes Magnus att skicka ut en cirkulärskrivelse. Det skedde den 11 juni 1525 och den skickades till sju domkapitel och fyra munkordnar med befallningen att de skulle översätta var sin del av Nya testamentet omgående. Den 10 september samma år skulle de utportionerade delarna av Nya testamentet vara färdiga och presenteras vid en samling i Uppsala. Detta enligt professor Birger Olsson. (Olsson, Birger [1994] ”Olaus Petri som bibelöversättare”, i Olaus Petri – den mångsidige svenske reformatorn. Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, 49. Uppsala. Örebro Studies nr 10. 87–110. Sid 95.)

Enligt Birger Olsson finns inga tecken på att samlingen i Uppsala ägde rum. Men knappt ett år senare, när reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreæ bidragit som redaktörer, låg översättningen klar. Det var onekligen en prestation på sin tid men går knappast att jämföra med dagens bibelöversättningsarbete.

Däremot kändes det idag som ett märkligt sammanträffande att den grupp översättare som arbetat och arbetar med NT 2026 faktiskt samlades i Uppsala. Den 10 september. Inte bara redaktionskommittén – som samlas flera gånger i veckan i olika konstellationer – utan också primäröversättarna som gjorde lejonparten av sin insats för flera år sedan. Och min känsla efter detta möte är att väldigt stor del av översättningen nu börjar ta form. Allt är ju redan primäröversatt och det mesta har sedan processats på olika nivåer. Återstår gör vissa böcker som ska ta sig upp från nivå till nivå fyra. När allt är på nivå fyra ska styrelsen – förhoppningsvis – fatta beslut att anta översättningen. Där är vi inte riktigt än. Det återstår fortfarande mycket hårt arbete av ett stort antal personer. Men vi är på upploppet.

Den färdiga texten kommer att lanseras vid Bokmässan i Göteborg 24–27 september 2026. Det blir festligt. Under tiden därefter sker många lanseringar runt om i vårt land och även i det svensktalande Finland.

Dessförinnan ska vi ha ett jubileum av något som faktiskt ägde rum. Det blir 500-årsjubileet av NT 1526. Den 15 augusti blir det pådrag i och runt Storkyrkan i Stockholm. Det var i en lokal nära Storkyrkan som Richolffs boktryckeri fanns. Denna lokal finns fortfarande kvar i Domkyrkoförsamlingens ägo. Det blir boksläpp, seminarier och en ekumenisk högtidsgudstjänst. Anledningen till att det blir just lördagen den 15 augusti är att detta datum finns på en av de sista sidorna i utgåvorna av NT 1526. En tolkning är att det sista ”lägget” var klart då. En annan tolkning är att detta datum skrevs dit för att 15 augusti var en stor högtidsdag i dåtidens – fortfarande – katolska kontext. Då firas nämligen Jungfru Marie himmelsfärd som var helgdag i Sverige fram till 1571.

Så skriv in det datumet i kalendern redan nu. Högtidsgudstjänsten börjar kl 18 men det blir som sagt olika program under hela dagen.

A new assembly inaugurated

Today I spent the morning in Vällingby. As the general secretary of the Swedish Bible Society I was, some time ago, invited to attend the inauguration of the Pentecost City Church in Stockholm. I gladly accepted the invitation and today was the day.

This specific Pentecostal denomination has its origins in Ghana. It was formed in 1953 and has over 20 000 congregations with more than 4 000 000 members worldwide. This is "mission to the north". The worldwide church in changing landscapes.

The congregation rents a venue in Vällingby. It used to be a place where an organisation of immigrants from Syria had its operations. The leader of the Church told me that since the Government of Sweden had changed its policies and decided not to give grants to such organisations, the Syrians moved out and the Pentecost Church could move in. Some companies were also looking at the same venue, but the landlord were Christian and decided to allow the Church to get the contract. 

The history of this Church started already in 2016. I quote from a text that was part of the program for this occasion:

The story began in 2016, when the leadership of the Church of Pentecost – Sweden headed by the then National Head, Ps Livingstone Joseph Mensah, carved a small group of young adults from the Central Assembly to start a PIWC using the English language as a communication tool to spread the gospel within Stockholm and its environs. These young adults met weekly to pray, study God’s Word, and encourage one another. Their heartfelt prayer and desire were simple: that God would raise a church where people from every nation could experience His presence, find a spiritual home, and be equipped to spread the gospel. The congregation started meeting in a rented hall in Hallunda, using the mornings between 10 and 12 on Sundays for services. Out of this humble beginning, God began to move. Resources were limited, yet faith abounded.

Dr Ben Debrah presents the leadership of the Pentecostal 
City Church of Stockholm.

We were further told that Apostle Dr Ben and Mrs. Oheneba Akua Debrah came from UK in 2021 and took over the leadership of the Church of Pentecost – Sweden. The text continues:

They were convinced that God had called this small group of young adults not only to plant a congregation, but to establish a spiritual family which is very much inclusive and opened to people from all walks of life. Despite the challenges at the time — such as inadequate permanent meeting spaces, barriers to becoming more culturally and racially diverse, and financial constraints—the fellowship grew steadily. /…/ Today a small group of 8 which begun this journey records a total congregation of 76 comprising 4 nationalities.

We were three guests. Nausikaa Haupt who is an Ecumenical Officer at the Christian Council of Sweden was one of us. She also represented the Catholic Diocese of Stockholm and Bishop Anders Arborelius. Olof Edsinger is the General Secretary of the Swedish Evangelical Alliance. He was well known to especially the Dr Ben Debrah. And then it was me.

The hospitality of the congregation was warm and welcoming. Dr Ben preached over Acts 19 (the full chapter was read) and the theme was: Jesus and the city. It was a contextual sermon wanting to encourage the congregation to influence the city of Stockholm in a transforming way. He spoke about gangs and drugs and how the problems we have in Sweden cannot be changed with new legislation. Jesus is the cure!

I was especially impressed by three young males who delivered some Spoken words. I believe that this young, vibrant Church walks the talk.

After two and half hour, which to me – with my South African experience – was not especially long, the service ended and we were all invited to “fika”. That was one of few Swedish words used. One of the Bible readings, however, was read in Swedish. Also the announcements were given both in English and Swedish.

When I left the building a second service had already begun. It was the Ghanaian part of the worship – in Twee – one of the most used languages in Ghana. Dr Ben told me that this service would be much more African and vibrant. After having opened the door to the hall and seen for myself I realised that this was the case.

Probably half of the service we sang worship songs.
And the worship was led by a number of different, young persons.

At one stage some of us just had to enter the floor
and start dancing.

At the end of the service Dr Ben asked if someone was
there for the first time. Thos persons were all ask to come
in front and introduce themselves.

Emmanuel is the local Pastor.

A group of young women were responsible for the technical part
of the service.

This is how the stage looked like when I arrived.

This is the entrance of the Church building.

Mässa i ekumeniska veckan

Idag fick jag förtroendet att leda den tidiga morgonmässan i Uppsala domkyrka. Senare under dagen firades högmässa och ikväll blir det ekumenisk högtidsgudstjänst.

Nedan finns den predikan jag höll i morse. Först kommer den text jag utgick från – Rom 12:3–8. Dels i översättningen Bibel 2000, dels från det pågående arbetet inför NT 2026 – den version som redaktionskommittén arbetade fram i februari, tidigare i år.

I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, så att var och en rättar sig efter det mått av tro som Gud har tilldelat honom. Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Vi har olika gåvor allt efter den nåd vi har fått: profetisk gåva i förhållande till vår tro, tjänandets gåva hos den som tjänar, undervisningens gåva hos den som undervisar, tröstens gåva hos den som tröstar och förmanar, gåvan att frikostigt dela med sig, att vara nitisk som ledare och att med glatt hjärta visa barmhärtighet. (Rom 12:3–8 – Bibel 2000).

Genom den nåd som jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. För liksom vi har en enda kropp med många lemmar och alla lemmar inte har samma funktion, så utgör vi, fastän många, en enda kropp i Kristus, och var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor, allt efter den nåd som vi har fått: den som har profetians gåva ska profetera i överensstämmelse med tron, den som har tjänandets gåva ska tjäna, läraren ska undervisa, den som *förmanar ska förmana, den som delar ut gåvor ska göra så med uppriktig godhet, ledaren ska leda med hängivenhet, den som visar barmhärtighet ska göra så med glädje. (Rom 12:3–8 – NT 2026 – provöversättning 250205).

* Andra översättningar: uppmuntra, trösta.

Predikan:

När Paulus uppmanar församlingen i Rom att inte ha för höga tankar om sig själva måste det väl bero på att de hade det. Eller att många av dem hade det.

Vi är olika. På grund av vår uppväxt, vår personlighet – som beror på uppväxten men som eventuellt också beror på vårt DNA. Några av oss har naturligt bra självförtroende. Andra kämpar med motsatsen ett helt liv. Ibland kan det förändras – åt båda håll. Gott självförtroende kan brytas ner eller byggas upp. Och det beror även på sammanhanget. I en viss situation kan jag känna mig trygg och lita på att jag duger eller räcker till. En annan gång är jag ute på hal is och tvivlar på min egen förmåga.

Som jag förstår det riktar sig Paulus idag till de självsäkra. Åtminstone inledningsvis. Och det är bra. För det finns tillräckligt med personer i världen som är alldeles för styva i korken, som ordspråket lyder. Samtidigt har vi alla något att lära av Paulus ord.

Om jag ett ögonblick stannar kvar vid de självsäkra – de som ”har för höga tankar om sig själva” – så kan det bero på en i grunden dålig självkänsla. Att verka självsäker, att inte lyssna på andra, kan vara ett sätt att kompensera en inre tomhet.

Vi har som sagt alla något att lära. Paulus säger: ”var för sig är vi varandras lemmar”. Ni som följde med i Evangelieboken läste något annat: ”var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Översättningarna är snarlika, de översätter ju samma grundtext. Men betoningen är lite olika. I Bibel 2000 hör vi något mer av hur vi ska vara, att vi ska vara till för varandra – vi som är olika lemmar. I den översättning jag läste, betonas det mer vad vi faktiskt är: Vi är varandras lemmar. Om vi stannar i bilden av kroppen så är Du min hand och jag kanske är Ditt öga. Vi utgör samma kropp i Kristus.

Detta ser jag som ett viktigt budskap i vår tid. När ondska och nöd omger oss. Det blir oerhört viktigt hur vi ser på varandra. Vi är djupt förenade med varandra. Beroende och sammanflätade. Även med den som har för höga tankar om sig själv och kanske inte ser sitt behov av andra utan är dryg och självsäker. Även den personen hör ihop med alla andra i kroppen och alla andra med den.

Denna vecka är den ekumeniska veckan. I Stockholm har det varit seminarier och aktiviteter i många kyrkor och även i Kungsträdgården under gårdagen. Kristna från hela vårt land och från många håll i världen har samlats. Och idag, klockan fem, blir det en ekumenisk högtidsgudstjänst här i domkyrkan. Anledningen är 100-årsminnet av Stockholmsmötet 1925 som anordnades av dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom. Temat är: Tid för Guds fred. Det var tid för fred 1925 i ett sargat Europa några år efter första världskrigets slut . Det är tid för Guds fred också idag.

Låt oss börja hos oss själva och vara stärkta i att vi hör ihop som varandras lemmar i Kristus. Vi har olika nådegåvor och det är med våra olika gåvor vi ska bidra till hela kroppen.

I den ekumeniska rörelsen är det centralt att ekumenik inte i första hand är till för kyrkorna. Enhetens mål är enligt Jesus att världen ska tro. Kyrkan blir - när vi lever nära Jesus – en förebild för världen. Det är tid för Guds fred.

Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.

”Det visste inte jag heller …”

Just nu är vi på kusinträff på Utö. Det är min hustrus kusiner. På mödernet. Sedan minst ett decennium träffas de varje sommar. I fjol åkte vi till Trondheim där en kusin bor. Året dessförinnan var de i Genève, där två kusiner bor. Då var jag inte med. Detta år alltså på Utö i Stockholms skärgård. Inalles är det idag tio kusiner men de har varit elva. Med några respektive är vi denna gång 15 personer samt två hundar. Det är trivsamt och programmet består av mat, dryck och umgänge. Samt någon kulturell aktivitet. Förra året fick vi såklart en guidning i Nidarosdomen. I år skulle vi få en guidning av Utö. På utsatt tid – klockan tre på lördagseftermiddagen – stod vi redo utanför Utö Värdshus. Men ingen guide kom. Det visade sig att bokningen av misstag strukits och flyttats till en annan dag. Snöpligt! Men personalen på värdshuset ringde efter guiden och hon skulle kunna komma på kort varsel. Vi bjöds på kaffe och te som kompensation och fortsatte vårt otvungna umgänge i solen. Ingen skada skedd. När vi nu varit med om guidningen en knapp timme försenad kan vi alla konstatera:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Guiden visade sig vara Charlotte Schröder. När jag söker på nätet får jag en träff där hon beskrivs som en skärgårdsprofil. Hon bor på Engsholmarna alldeles intill Utö och har under många år drivit en ridskola. Hon är engagerad i Haninge kommunpolitik och tjänstgör som borgerlig vigselförrättare. Samtidigt är hon aktiv i Utö kyrkas stödförening. Förstod jag det rätt fungerar hon som kyrkvaktmästare. Hon talade väldigt gott om min kollega, Kristina Ljunggren, som är präst på ön (men inte på heltid, om jag förstod det rätt). Men den största uppgiften verkar vara att guida på ön.

Det var en oerhört underhållande och lärorik dryg timme vi fick vara med om. Charlotte berättade både om öns historia och hur livet på ön ter sig idag. Vi fick också en kort vandring bort till några av öns gruvor. Redan på elvahundratalet började brytning av järnmalm. Därmed kan det vara Sveriges äldsta järngruvor. Brytningen skedde genom så kallad tillmakning som innebär att man hettar upp berget med eld och sedan häller på kallt vatten så att det spricker.

Precis när vi stod vid ett av de nu övergivna och vattenfyllda gruvschakten ringde Charlottes telefon. Det visade sig vara en dotter som ringde och Charlotte svarade:

- Jag guidar.

Förmodligen svarade dottern att hon inte visste att modern skulle guida. För nästa replik från Charlotte var:

- Det visste inte jag heller.

Charlotte hade fått budet om att hon skulle guida när hon var hemma på Engsholmarna. Således fick hon först ta sin egen båt till Utö och sedan bil den dryga milen till oss. Strongt!

Man brukar ju säga att äpplet inte faller så långt från trädet. Charlottes mor var Marianne Zetterström, som kåserade i bland annat Svenska Dagbladet under pseudonymen Viola. Fadern är förmodligen ännu mer känd, för han hette Erik Zetterström och han var också kåsör och skriftställare och skrev under pseudonymen Kar de Mumma. Och hans pappa var Hasse Zetterström, alias Hasse Z. Även han författare.

Min gissning är dock att Viola, Kar de Mumma och Hasse Z just idag får bilda bakgrund till den oerhört charmiga och intressanta Charlotte Schröder. Hon berättade målande om en av ortens kärlekshistorier, som bokstavligen rullats upp ur ett nystan med mattrasor. När hon beskrev de mäktiga och penningstinna personer (oftast män) som styrt och ställt (och fortfarande styr och ställer) på Utö, kunde hon både ge färgstark kritik och uttrycka uppskattning för det goda som också gjorts. 

Ja, det var som sagt både underhållande och lärorikt. En guidad tur på Utö kan mycket varmt rekommenderas.

Här får hustrun hjälp av en av sina kusiner att hålla balansen 
på en äventyrlig vandring på Utös klippor.

Brott och straff

Igår var vi på teater. Vi var på Kungliga Dramatiska Teatern – Dramaten – Sveriges nationalscen. Det vi såg var Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Boken gavs ut 1866. Uppsättningen var regisserad av Oliver Frljić är en bosnisk-kroatisk regissör. Vi kände inte till något om honom men han är tydligen en världskändis.

Handlingen är enkel. Den fattige studenten Raskolnikov mördar en pantlånerska. Han ångrar sig, anmäler sig själv till polisen och hamnar i fängelse i Sibirien. En person som finns med kring Raskolnikov är Sonja. Hon älskar honom trots att han inte känner att han är värd hennes kärlek.

Men storyn är förstås längre än så. Jag läste boken för många år sedan. Den står i vår bokhylla och omfattar 650 sidor i pocket. Den var inte direkt lättläst. Men jag uppskattade den.

Uppsättningen på Dramaten börjar med att Raskolnikov och en person till diskuterar frågan – utifrån en artikel Raskolnikov skrivit – om det är skillnad på särskilda människor och vanliga människor. Har vissa människor rätt att bruka våld, om det finns ett högra syfte? Det var omöjligt att inte tänka på Putin. Och andra mäktiga män. Efter det inledande samtalet rullas handlingen ut. I slutscenen har Raskolnikov hamnat i fängelse i Sibirien.

Det som berörde mest var scenografin. Väldigt enkel. En kal scen med enkla möbler. På något sätt blev möblerna större och större. Raskolnikovs mamma har en gigantisk gåspenna i handen, när Raskolnikov läser ett brev från henne. Ett oerhört stort stearinljus tänds mot slutet. Min tolkning var att de stora möblerna och föremålen symboliserade den litenhet som människorna känner inför samhället. Särskilt Raskolnikov, som i början betraktar sig själv som en särskild person, förminskas i relation till omgivningen. När alla till slut ryms i ett stort skåp (som står för fångenskapen i Sibirien) är det endast en person kvar utanför och det är ett barn. Det var en stark scen.

Vi köpte biljetter sent, så vi hamnade på tredje raden och satt på ena sidan. Det betydde att vi inte såg allt och det var även aningen svårt att höra alla repliker. Ibland förekom olika bakgrundsljud, för att skapa en ödesmättad stämning. Men i stort hängde vi med och är totalt sett nöjda med föreställningen.

Skådespelarna var över lag väldigt bra. Inte minst Gustav Lindh, som spelade Raskolnikov. Men bäst gillade vi scenografi och dekor. Den var stark.

En intensiv Bibeldag

Idag är en intensiv dag. Under förmiddagen föreläste jag om Bibeln i Afrika på en kurs som Uppsala universitet anordnar tillsammans med Stiftelsen Fjellstedtska skolan. Kajsa Ahlstrand leder kursen. Inspirerande!

Nu är jag på väg till Stockholm. Klockan två ska jag leda ett digitalt bibelstudium genom Kyrkornas Världsråd. Det sker inom ramen för kampanjen Thursdays in Black. 

Just nu sitter jag på tåget till Stockholm och försöker hitta en plats att vara på för detta ändamål.

Jag ska nämligen vara i Stockholm klockan fem för ett boksläpp. Boken "Tala väl. Predikokommentarer i Krister Stendahls anda" ska lanseras. Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken kommer här.

Tre spännande arbetsuppgifter med Bibeln i centrum. Hoppas och ber att logistiken fungerar.

Vilse i pannkakan - igen!

Det är en halvtimme kvar till begravningen börjar. Jag sitter i bilen i centrala Stockholm och vet inte hur jag ska hitta till kyrkan. Panik! Det finns bara en sak att göra: be!

Gode Gud, hjälp!

Så får jag en snilleblixt! Bönesvar! Jag återkommer till det.

För några veckor sedan fick jag en fråga om jag kunde leda en begravningsgudstjänst i Oscars kyrka på Östermalm i Stockholm. Eftersom jag kände den avlidna, svarade jag genast ja. Sedan har jag haft kontakt med sorgehuset och med organisten. Samt förstås med kyrkoherden. Det är en oskriven regel. Kontakta alltid pastoratets kyrkoherde. Eller pastor loci, som det heter på latin. Det uppskattade jag, när jag var kyrkoherde. Det är värdefullt att känna till att gästande präster hoppar in i olika sammanhang.

Så kom dagen för begravningen. Jag googlade fram en karta över Stockholm och såg till att ha gott om tid. Jag hade ju dessutom lovat både anhöriga och organist att jag skulle vara där i god tid. (Ibland önskar jag att jag vore lite mer ödmjuk!)

Runt tolv åkte jag från Uppsala. Begravningsgudstjänsten skulle börja 14.00 – kan något gå fel? Jag tog bilen, för att undvika smittorisken i kollektivtrafiken. Jag hade även säkerställt att det fanns möjlighet att parkera bilen vid kyrkan.

Allt gick bra på E4:an och vid Karolinska tog jag av och skulle förstås ha tagit Valhallavägen men missade det och helt plötsligt åker jag in mot centrum. Omöjligt att svänga vänster. Nu är jag på Kungsholmen! Hur gick detta till? Tillbaka till Vasastan och första bästa sväng österut. Jag åker ner mot centrum och hittar inte någon bra väg mot Östermalm. Helt plötsligt är jag i en tunnel på väg mot Tegelbacken.

Minuterna går. Det som från början var gott om tid har nu blivit något helt annat. När klockan närmar sig halv två söker jag mig mot centralstationen. Det är då jag ber. Gode Gud, hjälp! Och min idé är att hitta en taxi. Jag är på Vasagatan och åker in till stationen men hamnar på fel plats. Inga taxibilar. Bara parkeringsvakter. Ut igen. Men det går inte svänga vänster ut på Vasagatan. Jag måste tillbaka till Tegelbacken. Ungefär halv två kör jag in på den parkering, där det faktiskt finns två taxibilar.

- Kan Du hjälpa mig till Oscars kyrka? Jag ska ha en begravning där?

- Visst, hoppa in i bilen.

- Men ... jag har en egen bil. Kan Du köra före mig?

- Hmm. OK, vi gör väl så!

Taxin åker före och jag efter. Vänster på Vasagatan. Fel håll tycker jag men inser att jag måste lita på den som vet mer än jag.

Jag inser att de kanske börjat bli oroliga i kyrkan. På vägen lägger jag mobilen i knät och sätter på högtalaren och talar med min äldsta dotter, som lovar ringa församlingen och meddela att prästen är på väg.

Taxichaffisen kan sin sak och snart nog är vi på Strandvägen …

Här måste jag i berättelsen stanna upp och berätta om svärmodren. Alltså min egen svärmor. Hustrun och jag var kanske inte ens förlovade och vi spelade monopol med mina blivande svärföräldrar. Jag hade chans att få alla röda gator. Jag behövde endast köpa Strandvägen av min blivande svärmor. Med uppbådandet av all min charm (redan då ganska mycket) ber jag henne ömt att sälja till mig. Döm om min förvåning; hon svarar nej!

Men nu är jag i alla fall på Strandvägen och det känns som cirkeln är sluten. Vänster på Narvavägen och så ser vi Oscars kyrka.

Återstår endast att betala. Jag är lite stressad nu. Jag ser de anhöriga på kyrktrappan och det återstår att parkera bilen utan att få böter. Jag glömmer glasögonen i bilen och tar bara med mig min plånbok. Taxichauffören räcker fram en I-settle. Vet ni hur små de är? Jag ser ingenting och sedan jag försökt knappa in kod och allt havererar systemet. Då minns jag att jag stoppat undan en lämpligt stor sedel för tillfällen som detta. Chauffören accepterar summan. Jag parkerar bilen hjälpligt och går mot kyrkan.

Väl inne i kyrkan frågar jag om någon av de kostymklädda herrarna kan parkera min bil och sonen till begravningsentreprenören tar bollen. Jag samråder med organisten i språnget och förs sedan av kyrkvaktmästaren till sakristian (det rum där kyrkobetjäningen förbereder gudstjänsten och där även präster och andra byter om). Jag tvättar mina händer, får min trådlösa mikrofon och en kirurgisk tejpbit att fästa den med mot kinden. Jag ordnar mina papper, vi ber för gudstjänsten och 13.55 är jag på plats ute i kyrkan.

Begravningsgudstjänsten blev fin. Det efterföljande samkvämet med. På hemvägen åkte jag bara fel en enda gång. Och ikväll har jag bestämt att vår Tom Tom ska förvaras i bilen.

Anders Göranzon – polis, kyrkomusiker, präst och något mer.

Att ha en namne är stundtals roligt. Jag har framför allt blandats ihop med Anders Göranzon i Karlstad, som är kyrkomusiker. Det gör inget. Han är mycket trevlig och kompetent. Jag har bloggat om det förut. Länken kommer här.

En annan Anders Göranzon är polisbefäl i Stockholm. Honom har jag aldrig förväxlats med. Men ett lustigt sammanträffade dök upp, när jag googlade efter en artikel igår. Saken är den att jag ska göra ett inhopp på min gamla arbetsplats, Svenska kyrkans utbildningsinstitut. För att de studerande ska vara lite förberedda, tänkte jag att de kunde läsa en artikel jag fått publicerad.

What happened last night in Sweden? To preach without fear in a Scandinavian Folk Church, in a situation when populist nationalism rises in the context of migration.

För den som vill läsa, finns artikeln här. Den bygger på en presentation jag gjorde vid en konferens i USA för några år sedan. Eftersom konferensen ägde rum i USA fick jag tips av en vän att börja med en koppling till USA:s presidents uttalande om Sverige.

Nåväl, nu skulle jag alltså googla fram min artikel. Jag sökte på ’Anders Göranzon’ och ’Last night in Sweden’. Istället för min artikel kom en massa artiklar om polisen Anders Göranzon, som enligt wikipedia blev kändis 2017 med anledning av USA:s presidents uttalande. På wikipedia står det:

Sedan USA:s president /…/ i februari 2017 uttalat sig om situationen i Sverige, ådrog sig Anders Göranzon och dennes kollega, Jacob Ekström, mediernas uppmärksamhet efter att de medverkat i ett reportage av filmaren Ami Horowitz, vilket sänts den 17 februari 2017 på TV-kanalen Fox News. 

Göranzon ansåg i efterhand att inslaget hade manipulerats, så att polismännens svar, var svar på andra frågor än vad som framgick av filmen. Medan Göranzon och Ekström hade avsett att uttala sig om gängkriminalitet, framstod det i stället som de svarade på frågor om sambandet mellan invandring och våldsbrott.

Det är väl ändå lite komiskt, mitt i allt, att jag fastnar för samma händelse och skriver en artikel om det. En händelse som google framför allt förknippar med min namne. Nu ska i ärlighetens namn sägas att jag inte är ensam. Jag hittade många vetenskapliga artiklar och uppsatser med denna titel, när jag googlade, Till exempel en magisteruppsats från Högskolan i Jönköping. 2018 skrev Mathilda Linnander:

Last Night in Sweden: A Critical Discourse Analysis of the Image of Sweden in International Media

Jag måste nog läsa den. Här är länken. I min egen doktorsavhandling har jag ju använt just diskursanalys.

Men tillbaka till detta med att ha en namne – eller flera. Det finns en fjärde Anders Göranzon i Sverige, ser jag på hitta.se men om honom kan jag inte finna särskilt mycket information. Det finns dock ett märkligt sammanträffande även med honom. Jag noterar det på hitta.se och det är att vi, trots att vi har olika bostadsorter, åldrar och födelsedagar, ändå alla har namnsdag den 30 november. Helt otroligt!

Dagens predikan

Idag skulle jag predikat i en Hässelby Missionskyrka i Stockholm. Jag var inbjuden som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Det går fortfarande att läsa på församlingens webbplats att det är jag som predikar idag.

Men jag är inte där. Jag är hemma. I fredags fick jag lättare förkylningssymptom och beslutade mig för att arbeta hemifrån. Så bra att vi redan bestämt att jag inte skulle åka till Hässelby utan spela in min predikan i förväg. Om allt har fungerat kunde det fåtal gudstjänstbesökare som sökt sig till Hässelby missionskyrka ändå få lyssna till (och se) min predikan. Sedan skulle församlingen lägga ut filmklippet i en Facebook-grupp, som församlingen har. Nya situationer kräver nya lösningar.

Om Du vill avsätta 7 minuter kan Du klicka nedan och lyssna till predikan. Bibeltexterna jag utgår från är Joh 3:11-21 och även 4 Mos 21:4-9.

 

Vem är vilseförd?

Häromdagen var vi på Operan i Stockholm. La Traviata. Enligt uppgift världens just nu mest uppsatta opera. Vi skulle höra Ida Falk Winland. Men så blev det inte. Innan allt började kom konsertchefen ut och meddelade att hon var förkyld. Istället hade en annan solist flugits in, nämligen Lana Kos. Eftersom jag aldrig hört Ida Falk Winland vet jag inte om det blev sämre eller bättre. Det jag vet är att Lana Kos var lysande. Hon spelade Violetta med stor inlevelse och sjöng dessutom underbart. En vacker röst hade även den norske tenoren Bror Magnus Tødenes. I första akten tyckte jag att han, liksom många andra, agerade stelt och oinspirerat men det tog sig efter pausen. Möjligen berodde det på att ingen av dem hade spelat mot inhopparen, Lana Kos.

Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.

Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte
Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland.

Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan skriver i en av programbladets artiklar:

Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.

I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud. Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.

I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far, Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.

Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo Hindoyan.

Palmsöndag i staden

En s k 'gatpratare' visar vägen till gudstjänsten.

Ett litet ljus tändes fram korset under postludiet, för att
tänka på vägen framåt i en svår tid.

Idag, på Palmsödagen, predikade jag i Flogstaskolans matsal, där Sankt Olofs Vänner firar mässa en gång i månaden.

Fredagens attentat i Stockholm fanns på ett tydligt sätt med i dagens gudstjänst.

Nyss hemkommen läser jag om en explosion i en koptisk kyrka i Egypten. 21 personer tros ha mist livet. Jag läser det på Al Jazeera.

Min predikan handlar om uttåg och intåg. Om att lämna staden eller stanna kvar i den. I all ödmjukhet publicerar jag den här. (Sist också psalm 840, som jag valde några dagar före attentatet i fredags).

-------------------------------

Stora förväntningar. Jesus är på ingång. Till vår stad. När jag gav mig av på morgonen var jag nyfiken. Jag ville se hur människorna skulle ta emot honom. Det blev inte som jag tänkt mig.

Några flyttade stolar och bord. Någon kom med blommor. Det hängdes upp tygskynken på väggarna. På bordet ställdes det fram blommor och ljus. Till och med ett elpiano släpades fram.

Avståndet mellan den där första palmsöndagsmorgonen i Betfage, utanför Jerusalem, och vår morgon här i Flogstaskolans matsal, är väl egentligen inte så oerhört stort.

- Jesus är på ingång

- Det handlar om en stadsmiljö

- Människor vill ta emot honom

Vad har Jesus i staden att göra? Vad betyder detta intåg?

Något helt annorlunda än det vi på olika sätt upplevde i fredags klockan 3. Oavsett om vi var i centrala Stockholm, hade nära och kära som var där, eller om vi såg det i vår mobil, på TV eller hörde om det i radio.

När en lastbil i full fart kör in i ett varuhus och på vägen mejar ner människor är det något fullständigt, totalt annorlunda. En person, förmodligen fylld av hat, kapade ett lastfordon och syftet var ond bråd död.

Jesus lånar dåtidens lastfordon. Kommer stilla och ödmjukt ridande. Fyllda av kärlek.

Det finns en risk att fredagens blodiga attack får oss undvika staden. I fredags var det klokt. Människor uppmanades lämna centrala Stockholm och gjorde så.

Ibland är det klokt. Vi hörde nyss i en av dagens texter:

Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.

För Mose och Israels folk var det dags att ge sig av. Förtrycket var för stort.

Men i de flesta sammanhang är det vår kallelse att stanna kvar. Jesus visar det med önskvärd tydlighet. Han gick in i Jerusalem, såg sig omkring, lämnade staden men kom snart tillbaka.

Alltså: vi är kyrkan i staden. Just nu i Flogsta-Ekeby. Jag läser ur den lilla broschyren, som är skriven om föreningen:

Syftet har varit – och är – att Svenska kyrkan alltjämt ska finnas representerad i vårt område.

Det står vidare:

Att vara kyrka utan att ha en fysisk kyrkobyggnad att hänvisa till är en utmaning.

Det känns Jesuslikt på något sätt.

I tisdags visade TV4 ett omdiskuterat avsnitt av Kalla fakta. Det handlade om situationen i Hjulsta, på Järvafältet i norra Stockholm. På olika sätt beskrevs hur reaktionära krafter tar över det offentliga rummet. Det handlar framför allt om hur strikta könsroller upprätthålls. Flickor och kvinnor förväntas bete sig och klä sig på ett visst sätt.

Det är svårt att tala om detta. Inte minst nu. Många vill använda det som sker, som ett sätt att fördjupa konflikten mellan människor i världen.

Den vägen har många namn. Den kallas apartheid, etisk rensning eller rasism och leder åt helt fel håll. Att dela upp människor efter hudfärg, religion, genus eller något annat bygger inga trygga samhällen.

För mig blir palmsöndagens drama en uppmaning att med Jesus gå in i staden. Inte kravlöst. Jesus gick tillbaka till templet och rensade upp det från sådant som inte hörde hemma där.

Vår kallelse är att med Jesus vara med och bygga en stad där varje människa, oavsett bakgrund, har samma rättigheter och skyldigheter.

Innan Jesus och lärjungarna kom till Betfage och Betania, berättar Markus att de precis har varit i Jeriko. Jesus hade gett Bartimaios synen tillbaka. Bartimaios som dittills förtjänat sitt levebröd på att tigga följde sedan med Jesus.

Vilken härlig förebild. Jesus ser människan Bartimaios, som lämnar sin plats och följer med Jesus.

Om vi ska kunna leva i denna tid krävs att vi övar oss i maktanalys. Vem i staden är marginaliserad? Vem är priviligierad?

Jesus gav sig på tempelaristokratin. De var den tidens mäktiga. Vi behöver fråga oss vilka som har makten idag.

Samtidigt behöver vi se att den som lever i marginalen inte saknar röst. Rösten kanske inte hörs. Den kanske är tystad. Men den finns.

Kristina Helgesson Kjellin på Svenska kyrkans forskningsenhet har publicerat en studie som heter: ”En bra plats att vara på”. Den handlar om Svenska kyrkans mångfaldsarbete. En kyrkoherde, som arbetar i en förort säger:

Vi är i friktionen … och det är en bra plats att vara på.

Så låt oss följa Jesus in i de sammanhang där vi befinner oss och efter bästa förmåga leva så som Jesus vill.

Vi kommer även fortsättningsvis att vara rädda ibland och vi kommer att misslyckas ibland. Då får vi vända oss till Jesus och bli upprättade. I sakramentet, som vi snart ska dela, får vi förnyad kraft. 

-------------------------------

Sjung om staden och dess mångfald, glädjens plats och sorgens rum.
Sjung om namnlöshetens massa, ingen nämnd och ingen glömd.
Bakom ändlösa fasader formas livet tusenfalt.
Stadens mönster präglar själen i en ständigt ny gestalt. 

Mitt i stadens mänskomassa, mitt i oro stress och hets,
mitt bland dem som vandrat vilse och bland dem som övergetts
är Gud nära, vid vår sida, Kristus mitt ibland oss står.
Mitt i stadens puls och tempo evighetens pulsslag slår. 

Du är inte långt ifrån oss, du är här i stadens famn.
Vår identitet i Dig, Gud är ej nummer, utan namn.
Gud har visar genom Kristus, människan är Guds ikon!
Varje människa i staden är Guds likhets rikedom.

An open society

On the website of Al Jazeera I found this photo. Dedicated police who also
show vulnerability. A sign of an open society. Photo: Noella Johansson/EPA 

Yesterday afternoon a beer truck ploughed into a department store in central Stockholm. An event similar to terror attacks in Nice and Berlin (to mention two cities in Europe). It has happened in many cities around the world but in Sweden this was the first time. (A suicide bomber tried to cause damage in 2010).

It did not come as a surprise. Sweden is part of the world and what takes place elsewhere can also happen here. Obviously!

The reaction from our Prime Minister, Stefan Lövfen, represents the sentiments of many. In a press conference yesterday evening he told media that an investigation will find out if this was a terror attack. If so, he said, it is clear that the objective of terrorism is to undermine democracy. The message from the Swedish state is: you will never, ever win!

It reminds me of the message former Prime Minister Jens Stoltenberg in Norway conveyed after the massacre on Utøya, near Oslo in 2011:

Our response is more democracy, more openness, and more humanity.

This is also what I hope for in Sweden. And I believe that it is possible. After the attack yesterday a hashtag started

#openstockholm

This has become a signal that the right response is more openness. As an example people in Stockholm opened their homes to those, who could not leave the city, since all train traffic had been stopped.

As we now enter the Holy Week this is also what I wish. The entry of Jesus into Jerusalem, riding on a donkey, not as a warrior, but in humbleness. This is the right approach. 

Dans med hjärtat på rätta stället

På detta kizomba-pass agerade dottern mestadels 'förare'
och inte så mycket 'följare. 

Yngsta dottern dansar. Om detta har jag bloggat förut. För det mesta läser jag om det på facebook, instagram eller hennes hemsida. Ibland går jag med hustrun och tittar på någon uppvisning. Någon enstaka gång är vi med på prova-på pass. Kanske (vem vet) anmäler vi oss till en kurs någon gång. Dansa är roligt och hälsosamt.

När började detta? Tidigt! I organiserad form på lågstadiet eller före. Tror jag. Då var det Eksjö, om jag minns rätt. Sedan Bloemfontein i Sydafrika. Kalmar. Boston i USA. Stockholm. (För att nämna några).

Nu är det egna kurser i egen regi. I Uppsala. Även i annans regi i Stockholm. Någon gång har våra vägar korsats, som när jag skulle viga ett par och yngsta dottern gav dem privatlektioner inför bröllopsvalsen.

Att hjälpa par att hitta fram till varandra genom dans, är en del av hennes idé. Med en Fil Kand i beteendevetenskap ligger det kanske nära till hands. På hemsidan går det att läsa om att par kan förbättra sin kommunikation genom dans.

Det är lite av ett släktdrag, det här med dans. Min syster arbetar också med dans – framför allt cirkeldans. Och en en brorsson söker sig fram som koreograf. Säkert skulle jag kunna nämna fler exempel.

Ytterst handlar det om att kropp, själ och ande hör ihop. Och visst ryms det i begreppet hjärta. Hör hjärtat till kroppen, själen eller anden? Självklart hänger det ihop. På spanska heter hjärta … ja, just det: Corazon.

Visum i sista minuten

Kan man jaga rätt på ett rekommenderat brev, som befinner sig på väg mellan olika postkontor i Stockholm? Går det att stoppa ett brev, som redan är på väg? Dessa frågor kommer att få sitt svar i följande bloggpost. Eller postblogg, kunde man säga.

Yngsta dottern är au pair i USA. Platsen är Somerville i Greater Boston. Massachusetts. Hon skrev på för ett år men familjen ville förlänga och så fick det bli. Nu ingick i överenskommelsen att dottern skulle få åka hem i september för släktträff, som blev släktträff + begravning. Så skedde också. Planeringen var tajt. Dottern landade en onsdag på Arlanda och hade dagen efter tid på USA’s ambassad för att söka nytt visum. Men ambassaden ändrade tiden till fredag. Det hanns dock med. Avgiften för viseringen betalades av undertecknad dagarna innan på bank och kvittot skickades med rekommenderat brev till äldsta dottern i Stockholm, som hämtade ut detsamma.

Hem kom så alla ätteläggarna och både släktträff och begravning kunde äga rum enligt planen. Några dagar på hemmaplan blev det också (fast en enveten förkylning var en oönskad smolk i bägaren).

Så väntade vi ivrigt i morse på posten, där avin skulle ligga. Avin från posten som berättade att ett rekommenderat brev från USA’s ambassad fanns att hämta på Statoil. Posten kom efter lunch. Men någon avi fanns inte och därmed inte heller något rekommenderat brev. Sökning på internet med hjälp av numret på försändelsen gav inget resultat. Och brevet fanns ej på Statoil (eller Frendo, som butiken nu heter).

Om inte försändelsen kom fanns ingen mening att åka till Uppsala, för att imorgon lördag gå på planet mot USA. På den biljett som redan bokats. Många frågor: Skulle det gå att boka om flygbiljetten från Kalmar? Skulle det gå att boka om återresan till USA? Vad skulle värdfamiljen i USA säga om försenad ankomst till jobbet? (Här ska inflikas att värdfamiljen enligt tidigare överenskommelse stått för biljetten och fått veta att ambassaden alls icke kunde garantera handläggning av visumansökan på en vecka utan snarare 10 arbetsdagar. Så skulden borde hursomhelst aldrig kunna hamna på dottern. Men ändå!)

Då uppstår en otålighet, för att inte säga otillfredsställelse hos fadern. Samtal rings. Bland annat till Kalmarposten, där en dam vid namn Kajsa glatt meddelar att Kalmarposten inte är posten i Kalmar. Vid nästa samtal, till posten i Kalmar, lämnas besked att de ringer upp. När de gör så, får vi veta att det rekommenderade brevet finns på Sandhamsgatan i Stockholm. Jag frågar om det finns ett telefonnummer. Klockan är nu halv tre. Får veta att Sandhamsgatan är ett brevbärarkontor och att det stängde kl 10. Jag får ändå numret och ringer ändå och får svar. Jo, brevet har varit där men är på väg till Karlavägen. Jag får ett nytt nummer men när jag ringer detta ges hänvisningston. Jag kontrollerar numret och ser att det nog saknas en siffra. Men vilken? Eniro och hitta.se ger inga ledtrådar. Jag ringer tillbaka till Sandhamsgatan. Inget svar!

Nu lägger jag numren bredvid varandra:

010-4360128

010-360135

Om jag lägger till en fyra (4) i det senare numret uppstår följande par:

010-4360128

010-4360135

Jag ringer och får svar! Jo, brevet finns. Personen jag pratar med har det fysiskt i handen. Nu är goda råd dyra. Den som ska hämta ut brevet måste ha dotterns ID-kort eller körkort, som finns i Kalmar. Jag ringer mellandottern i Uppsala.

Kan Du åka till Arlanda och hämta din systers körkort, åka från Arlanda till Stockholm och hämta ut ett rekommenderat brev och sedan fortsätta tillbaka till Arlanda och möta Din syster, som kommer 18.50?

Jag sätter mig i bilen, för att åka till flygplatsen i Kalmar. Kan jag be någon, som ska flyga till Stockholm 15.15 att ta med körkortet och lämna det till mellandottern? Allt detta händer samtidigt som vi pratar med postkontoret på Karlavägen. Då får jag veta att det finns en Coop Nära-butik bredvid som också är utlämningsställe för brev och som har öppet till 20.00. Brevet kan bäras över till denna butik. Ny information. Ny strategi!

Alltså:

Dottern sitter nu på flyget mot Arlanda. Hennes resväska är incheckad som trapp-bagage, så att hon slipper vänta vid bandet. Förbeställd taxi väntar med extrabeställd namnskylt i ankomsthallen. Om tiderna hålls anländer hon 18.50, stiger in i taxin senaste 19.10 och har då max 45 minuter till Coop Nära på Karlavägen 102, dit hon anländer och kvitterar ut sitt brev. Taxin väntar utanför och kör sedan mot Stockholm C, där det går tillräckligt många tåg till Uppsala, för att kunna komma till mellandottern innan det blir alltför sent.

Nu kan vi inte göra så mycket mer. Annat än att be, förstås! Och det är vad jag gör! Hoppas återkomma senare ikväll med en kortare bloggpost. En bloggpost med positivt innehåll.

Paus i arbetet

Fredag förmiddag stängde jag av min arbetsmobil. Satte på frånvarohanteraren för min e-post. Jag gör det när jag ska vara ledig. För det mesta. Åtminstone när det handlar om ett par dagar. Och det gjorde det nu.
Först åkte vi till Uppsala. Där finns näst äldsta dottern. Vi besökte en trivsam etiopisk restaurang, som heter Messob. Rättvisemärkt och kravmärkt. Dessutom kan man dricka sydafrikansk öl. Det gjorde vi. Men inte så mycket. Samt åt injera. (Typ pannkaka). Lördag var hustrun på sammanträde på kyrkans hus medan näst äldsta dottern och jag var ute och gick i mycket vackert britt-sommar-väder. Uppsala är en härlig stad.
Därifrån till goda vänner utanför Alunda. Långpromenad. Bastu. Mat och trivsel.
Söndag förmiddag högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Höll inte med om allt. T ex menar jag inte att människor är änglar. Vi kanske kan vara ”som änglar” i någon mening. Men änglar, enligt bibeln, är ju en annan typ av varelser. Men det var en fin gemenskap och vi brukar gå dit, när vi är i Uppsala. Mycket för att följa med vår dotter.
Så mot Stockholm. Lunch på vägen, tänkte vi. Och hamnade utanför Upplands Väsby på en golfklubb. Nja! Kanske inte vårt rätta element. Men hustrun återkommer till att bordsgrannarna glatt började prata handikapp med oss, som om vi vore insatta och hörde dit. Det var ju i och för sig en positiv sida av saken.
Kaffe hos gamle högstadiekamraten med familj och sedan kvällsmat hos äldsta dottern med sambo. Dit även äldste sonen anslöt.
Efter en god natts sömn på har vi nu tagit oss hem. Stopp för lunch och skoinköp i Norrköping. Glad hund, som vi hämtade på hundpensionatet. Fortfarande ledig kväll innan arbetet börjar imorgon igen.
Med andra ord en mycket god helg.

Kebnekaise-expeditionen 3

Tågresan upp till Kiruna skulle ta 23 timmar. Vi såg det som en del av äventyret. De första timmarna upp till Stockholm, med byte i Alvesta, bjöd inte på några större överraskningar. Vi försökte vara uppmärksamma, när X2000-tåget i hög fart passerade Aneby, där vi bott.
- Vi passerar 10 år på 10 sekunder, sa en av ungdomarna, träffande.
Lite roligt var det dock att passera Aneby, eftersom Kristina och jag har bott på fyra ställen i Sverige. Samtliga skulle vi komma att passera, samt en plats, där jag bott som liten. Jag måste erkänna att jag gillar tåg och järnväg!

Vid 8-tiden kom vi till Stockholm. Vi, d v s Kristina, jag, Samuel, Matilda, Johannes och Elin, som är Samuels flickvän. Där mötte Amanda, Karolina och Mats, som bor ihop med Amanda. Så var vi samlade, alla 9. Vi gick mot vårt tåg och tog 1½ kupé i besittning. Amanda hade gjort sallad, köpt bröd och i en medhavd kylväska fanns dryck. Det blev fest och man kan faktiskt sitta 9 personer och äta i en kupé för 6.

Efter en stund var vi Uppsala, där Kristina, jag och Amanda har bott. Dit nu Karolina flyttar. Tredje bostadsorten avbetad, med andra ord.

Framåt 10-tiden gick Kristina, Karolina och jag bort till vår kupé, som vi hade nästan själva, och gjorde oss i ordning. Snart sov vi och även de andra 6. Allmän väckning skulle det bli kl 8.30. Jag satte alarmet på 8.15 av ett särskilt skäl!