Human Rights Based Approach

Igår började programmet med en workshop som Sofie och jag ledde. Den handlade om det förhållningssätt inom arbetet med mänskliga rättigheter, som brukar kallas Human Rights Based Approach (HRBA). Workshopen blev verkligen ett gemensamt arbete där vi delade ut samtalsfrågor som de olika grupperna jobbade med och sedan redovisade. Vi hade lånat upplägget och även en del illustrationer men till syvende och sist var det vi i rummet som tillsammans gjorde förmiddagen. Det var spännande frågor som kom upp, även sådan som traditionellt betraktas som tabu. Centralt för just denna workshop var att mänskliga rättigheter gäller alla människor och att ett projekt som detta särskilt ska se till de personer som redan är marginaliserade.

Syftet var inte att diskutera komplicerade frågor, där vi helt klart har olika uppfattningar. Däremot är det viktigt att ingen person blir diskriminerad och det var alla överens om. Alla, precis alla, har rätt att lära sig och läsa och skriva på sitt modersmål. När vi väl slutade tog en av lärarna upp en sång och snart var alla med i sången – och glädjen gick inte att ta miste på.

Precis efter workshopen fick vi träffa ledningen för den lokala kommunen. Det var viktigt att vi alla presenterade oss och till slut fick vi veta att den som ledde samlingen från kommunledningen själv arbetar ideellt som bibelöversättare. Till det minoritetsspråk som läskunnighetsprojektet handlar om; esahie. Fantastiskt.

Mötet med kommunledningen blev kort för de traditionella ledarna väntade redan på oss. Så vi fick hoppa in i bussen och in i en medföljande bil och åka till palatset, där den högste traditionella ledaren residerar; the Paramount Chief. Han var omgiven av andra traditionella ledare. Vi fick instruktioner att buga när vi gick in, vilket vi också gjorde. Därefter skedde presentationen. Vår värd från kommunledningen fanns med. Han talade inte direkt till ”the Paramount Chief” utan det fanns ett språkrör som vidarebefordrade vad som sades. Nu tyckte jag inte att denna ordning upprätthölls hela tiden för vid något tillfälle responderade ”the Paramount Chief” direkt till oss. Sist av allt fick vi ställa upp för fotografering, bakom alla traditionella ledare. En av Ghanas bibelsällskaps anställda sa att detta är mycket ovanligt. Ett uttryck för att ledarna gillar projektet. Så bra!

Efter en kraftigt försenad lunch var det dags att åka ut till en by som heter Boka. Där pågår ett antal läskunnighetsklasser men nu har byn själv tagit hand om projektet. Den regionala utbildningsmyndigheten ger visst stöd. Vi mötte både barn och vuxna och det var så spännande att se deras stolthet över att äntligen kunna läsa. Eftersom det är Ghanas bibelsällskap som driver projektet är det förstås extra fint att människor kan läsa Bibeln på sitt modersmål. Men vi fick också se prov på andra områden där språkkunskaperna har betydelse. En man kom fram och sjöng en sång som han översatt till esahie. En pojke läste en dikt som han memorerat. Flera berättade att det aldrig funnits några böcker på esahie men att det nu kommer.

Vi var i en inte helt färdigställd kyrka. Jag fick syn på några människor som stod utanför och tittade in genom ett gallerförsett fönster. Jag uppfattade att de inte går i någon klass men att det kanske var där för att lyssna, i hopp om att en dag också de skulle få denna möjlighet. Vad vi ser är nämligen ett arbete som växer hela tiden. Med hjälp av Sida-medel startar Bibelsällskapet klasser men sedan drar de vidare till nya byar. Då får den byn man lämnar själva ta över ansvaret. Givetvis kommer man på besök, uppmuntrar och peppar, men ansvaret ligger hos människorna. Det känns mycket förtroendeingivande.

På vår grav ska det stå …

En del av sommaren vid Kalmarsund är att åka på konsert i Kackelstugan på Öland. Igår gjorde vi just det. Det var Sara Parkman som uppträdde tillsammans med två andra musiker. Efter första låten hälsade hon oss välkommen till föreställningen, som också kunde beskrivas som en aftonbön. Och det är förstås många olika saker som gör att Sara Parkmans uppträdanden blir just det. Inte bara att hennes föräldrar är präst respektive diakon. Hennes pappa Lasse är jag bekant med sedan 1980-talet. När jag kom som volontär till Sydafrika 1981 avlöste jag honom. Han hade varit där ett år tillsamman med en annan volontär. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt. Senast sågs vi vid en träff på vår gamla gymnasieskola, Fjelltstedtska skolan.

Men Sara Parkman är en artist i sin egen rätt och hennes andlighet står på egna ben. Många av låtarna som framfördes kom från hennes skiva Vesper. (Vesper är ett latinskt ord för just aftonbön). Exempelvis

Kyrie/ Sjung, syster sjung!

Jag ropar

Vreden

Den sistnämnda låten är en bön om välsignelse men inte vilken välsignelse som helst:

Må gud välsigna dig med vredens skogar

Må gud välsigna dig med ilskans dalar

Må gud välsigna dig med sorgens skyar

Må gud välsigna dig med tålamod

I mellansnacken utvecklade hon sin syn på tillvaron. Det visade sig att vi inte bara var inbjudna till en aftonbön i största allmänhet utan en motståndsaktivitet. Med hjälp av sången och musiken gjorde vi motstånd mot den högerextremism som breder ut sig i världen. För musiken känner inte av nationsgränser utan färdas fritt mellan människors hjärtan. Med olika berättelser och exempel tog hon ställning för mänskliga rättigheter i en tid när många sätter likhetstecken mellan mänskliga rättigheter och vänsteridéer. Sara Parkman har verkligen välsignats med helig vrede. Åhörarna var lyriska.

Själv sjunger hon och spelar fiol. Det gjorde också en av de andra musikerna. Den tredje musikern spelade en rad instrument. Bland annat reseorgel, som Sara Parkman kallade för ”snabbfrälsare”.

I viss mån var vi nog på ett väckelsemöte. Det fanns ett tydligt budskap och mellansnacken liknade korta predikningar. Vi fick till och med vara med och sjunga i den sista låten. Då gick musikerna ut i mittgången och vi sjöng alla:

På vår grav ska det stå – som vi har älskat.

Det var en mycket tät atmosfär, nästan som i ett missionshus. Det var gott om kvinnor i ungefär samma ålder som artisterna och de var hänförda. Vi var också väldigt nöjda med valet att åka på denna konsert och vill gärna höra mer av Sara Parkman.

Tiggeri

Artikel 19 i FN:s konventioner om Mänskliga rättigheter lyder i svensk översättning:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Enligt Sunita Memetovic, biträdande jurist på Advokatfirman Ericksson & Häggquist och Göran Lambertz, före detta justitieråd, kan det beslut som fattats om tiggeriförbud i Vellinge kommun, strida mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De skrev häromdagen i Expressen, bland annat följande:

Troligen är det alltså en mänsklig rättighet att tigga. Det gäller i varje fall så länge tiggaren inte gör något mer än att uttrycka det mest grundläggande: ”Jag behöver hjälp.”

Visst låter det rimligt. Att det är en mänsklig rättighet att få säga just det. Jag undrar vad det är som provocerar så? Det är ju i allra högsta grad en mänsklig rättighet att låta bli att ge en person som tigger. På samma sätt som det är tillåtet att ge åt den som ber om hjälp.

Det finns kloka människor som väljer att ge åt människor, som sitter vid köpcentrum och ber om ekonomiskt bistånd. Det finns också kloka människor som låter bli och väljer att ge hjälp på andra sätt. På samma sätt som människor gör medvetna val när det gäller stöd till välgörenhetsorganisationer. Enligt Svensk insamlingskontroll finns 431 organisationer som har 90konto. Jag har aldrig träffat någon som stödjer samtliga. Vi gör alla val.

Kan det vara så att ett tiggeriförbud införs för att vissa människor inte orkar med att göra detta val? För att de vill slippa valsituationen?

Nej, det är inte värdigt att någon ska behöva tigga för sitt uppehälle. Men det har aldrig fungerat att försöka avskaffa fattigdom genom förbud. Det enda som funderar är att vi delar på våra gemensamma tillgångar. Det vore bättre om vi ägnade tid åt att fundera över hur vi kan göra det.

Jag har suttit i parlamentet

Här sitter vi inne i den sessionssal som byggdes 1910, Idag används den t ex för
partiernas gruppmöten. S k 'caucus'.

Idag var hustrun och jag på guidad tur i Sydafrikas parlament. Spännande. En av grupperna som utgjorde vår tur, var en blandad grupp studenter från Pakistan och Indien. Kashmir. Här för att studera försoning och demokrati. Vi såg de olika salarna. Den äldsta kammaren användes under den period Kap var en engelsk koloni. När den sydafrikanska unionen bildades 1910 byggdes en ny kammare. Dessa två räckte fram till 1983, när Sydafrika fick en ny konstitution och ett trekammarparlament. Då hade de vita en beslutande församling, Indierna en och de färgade en. Eftersom apartheidregimen bestämt att alla svarta skulle tillhöra olika homelands, behövde de ingen kammare. Suck! Nåja, detta år byggdes alltså ytterligare en stor plenisal, som idag är den lokal där ’the National Assembly’ (NA) möts. Den andra kammaren, ’National Council of Provinces’ (NCOP) möts i ytterligare en plenisal. NA och NCOP utgör tillsammans Sydafrikas parlament. Sammanlagt tror jag det finns fem olika större salar– gamla och nya!

Guiden gav oss en mycket balanserad information. Det var tydligt att han representerade parlamentet. När han därför pratade om tiden före 1994 gjorde han det utan att lägga i värderingar. Intressant.

De olika grupper som var med på vår tur gav sig in i många och långa samtal och diskussioner. Det gjorde att turen tog drygt 2 timmar i stället för 1-1½ som var sagt från början.

Sammantaget upplever jag Sydafrikas parlament som en mycket väl fungerande och seriös organisation. Långt ifrån allt står väl till i denna unga nation, det återkommer jag ofta till. Men grundförutsättningarna: konstitutionen, institutionerna osv finns där.

Tyvärr skriver just idag Human Rights Watch om hur dåligt Sydafrika arbetar för att förbättra mänskliga rättigheter. Jag är medveten om det. Och det är illavarslande. Citizen har också ett reportage.

Min poäng är att förutsättningarna finns och därför känns det än mer angeläget att på alla sätt arbeta för en förändring av den politik som förs på olika plan.

Hustrun samtalar med guiden om det politiska läget i Sydafrika. I bakgrunden
den staty av Mandela som avtäcktes förra året. Bakom statyn den förra president-
bostaden: die Tuinhuise.

Madiba blickar ut över Table Mountain.

Äktenskap eller ej

Nu diskuteras det i maktens korridorer i Svenska kyrkan. Ska samkönade par vigas till äktenskap eller ej. Ett förslag på vigselordning skickas ut av kyrkostyrelsen på remiss. Där står det enligt ärkebiskopen, som var intervjuad i Dagens Eko i lördags, att ordet 'äktenskap' inte är med. Ärkebiskopen menar att det inte var avsiktligt utan bara blivit så. Enligt DN sa Anders Wejryd:
'Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.'
Det stämmer med vad han sa. Jag har själv lyssnat på intervjun, som finns på:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/kanalarkiv.asp?ProgramId=3071&NrOfDaysInArchive=100
Här sker en typisk diskursiv kamp. I en hetero-normativ diskurs, blir det viktigt att begreppet 'äktenskap' har med den heterosexuella relationen att göra. I en diskurs, som betonar olika sexuella förhållandens lika värde, blir det viktigt att slåss för själva begreppet 'äktenskap'. Det handlar egentligen inte om 'rätt' eller 'fel'. Det handlar om makt!
Så länge heteronormen har makten är det på ett sätt. Ges begreppen ny mening har maktförhållandena förskjutits. Jag underar mycket över vad jag anser om detta. En fråga är naturligtvis huruvida den Gud jag bekänner mig till, har gett oss anvisningar, i bibeln, när det gäller dessa frågor. Det är inte en enkel fråga.
En annan fråga är om etiska frågor egentligen ska lösas på ett allmänmänsklig plan och att bibelns primära budskap är evangeliet om Jesus Kristus, att det finns NÅD för oss i vår svaghet, otillräcklighet och även när vi begår synd. I så fall skulle enskilda kristna kunna komma till olika svar i etiska frågeställningar (vilket ju redan sker) men Gud skulle så att säga inte lägga sig i.
Men kan ju också hävda, att det är Guds vilja att utlevd homosexualitet är OK. Men det går då inte att bygga på direkta bibelord utan måste i så fall byggas på mer allmänt hållna tankar i bibeln. Eller får man åberopa andra sätt att utröna Guds vilja.
Själv är jag nog inne på linje två. (Fast jag är inte helt övertygad). Vi människor får tillsammans lösa etiska frågeställningar. Det som är bra för kristna är även bra för muslimer och ateister. Kristendomen handlar i första hand om att det finns hjälp att få, när livet går sönder.
Men jag vet att detta är en hållning med många luckor.
På vad ska man då bygga sin etik? Det är inte enkelt! FN's deklaration om mänskliga rättigheter? Jo,m det går väl bra, så länge FN inte ändrar på dem. Hur länge är det så?
Jag befinner mig mitt i detta. Jag vill gärna respektera dem som kommer till andra uppfattningar!
Min egen uppfattning då? När det gäller äktenskap som begrepp? Nej, jag ser ingen poäng i att behålla ett ord för enbart hetero-sexuella relationer. Jag har aldrig fått frågan om att välsigna samkönade par. Skulle jag i framtiden få frågan att viga ettsamkönat par skulle jag svara: Ja!
Men däremot kan jag inte se att något gott kommer ut av en sitatuion, där alla präster måste göra det. Jag tror på försoning! Jag tycker faktiskt att det är bra att vi kommer fram till olika svar på livets svåra frågor. Jag har något att lära av den som tycker annorlunda.
Kanske skulle jag skriva något om tolerans och intolerans, men det får bli en annan gång.