På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico funderar över kristen nationalism

- Dick Harrisons analyserar nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents trotsar domstol

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismens främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blev statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

En bok jag fick

Två av mina barn såg till att jag – från alla barnen, tror jag – fick en bok, som skulle intressera mig.

Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch

Författare är Terry Pretchett och Neil Geimen. (Gollanz, London 1990). De är världsberömda. Vad jag förstår finns det också en serie, som bygger på boken. (Men detta har jag konstaterat efter en sökning på nätet.)

Anledningen till att jag fick boken var säkert att mycket i boken relaterar till religion och andlighet i allmänhet och Bibeln i synnerhet. Det hörs på titeln. Wikipedia förklarar omen på följande sätt:

Omen, eller järtecken, är varsel, förebud eller tecken på något, inom folktron uppfattningen att vissa händelser kan säga något om en persons framtid och kommande händelser, positiva eller negativa.

Underrubriken talar också om profetior och en häxa. Av baksidestexten framgår det vidare att det finns en antydan till Harmagedon i luften. Världen ska gå under kommande lördag och godhetens och ondskans arméer samlas inför detta avgörande slag.

Boken lånar friskt från Uppenbarelseboken men även från andra delar av Bibeln. Hur det blir med jordens undergång tänker jag inte avslöja men det dyker upp fyra cyklister och en antikrist i detta apokalyptiska skeende.

Den som inte har någon bibelkunskap med sig kanske ändå kan ta till sig handlingen men går å andra sidan miste om väldigt många referenser. Detta gäller kanske inte hela boken, då en stor del av handlingen är ren fantasy utan direkta anspelningar på den bibliska historien.

Här ska jag dock lägga med en brasklapp. Jag fick boken på engelska och hade inte riktigt energi att slå upp alla komplicerade ord (och de är många). Därför missade jag en del av de faktiska kopplingar till kyrkans värld som finns där. Exempelvis när en av huvudpersonerna – Crowley (en fallen ängel) – strider mot en annan fallen ängel och vinner med hjälp av vigvatten. Först står det endast att Crowley hanterar en flaska med någon slags farlig vätska i. Det framgår sedan att det är Holy water, förstår jag när jag läser om just den sidan men när jag läste boken – drygt 400 sidor – måste jag ha skummat just den delen.

Sammantaget är det säkert en oerhört bra bok, för den som gillar fantasy. Den har sålt i över 5 miljoner exemplar uppger det allvetande nätet. (Vilket inte kommer i närheten av Don Quijote, som ska ha sålt i 500 miljoner exemplar. Bibeln å andra sidan uppskattas ha sålt i 5 miljarder exemplar). Jag har förresten bloggat om Don Quijote och länken kommer här.

Det passar mig att ta mig igenom böcker som ger ett visst motstånd. Det är ett sätt för mig att vidga mina vyer. Ofta är det mina barn som hjälper mig att göra det.

Ikväll ska vi umgås med en annan av världslitteraturens klassiker. Då blir det Brott och Straff på Dramaten. Men denna gång alltså i form av teater. Eventuellt återkommer jag med ett blogginlägg om uppsättningen.

Om makt och religion

Det är spännande att studera relationen mellan makt och religion. En del av min egen forskning handlar om det. Kanske det mesta egentligen. Min avhandling skrev jag om South African Council of Churches och dess profetiska röst efter apartheids fall. Artiklar jag fått publicerade handlar om genusfrågor i relation till makt och religion men även om frågor kring migration och sexualitet.

Men det går ju att skriva om detta på andra sätt än i akademiska avhandlingar och artiklar. En som gjort detta är Aili Lundmark, som är en av mina arbetskamrater, även om hon inte är anställd av Bibelsällskapet. Aili avslutar precis sitt uppdrag som stilist i den bibelöversättning som vi kallar Pilotöversättningen. Men hon kommer att fortsätta i nästa, betydligt större, uppdrag: att vara en av två stilister i redaktionskommittén för vår översättning av Nya testamentet till 2026.

Nu har dock Aili kommit fått sin första roman publicerad. Titeln indikerar att den rör sig inom en trossfär:

Inte bara amen och halleluja

Av baksidestexten att döma handlar boken om Josefin som är med i en kristen församling och blir förälskad i den karismatiske ledaren, Torsten. Läsaren får dock veta att Torsten kanske bär på mörka sidor. Frågan är hur det ska gå för Josefin.

Jag måste erkänna att jag rycktes med i berättelsen. Aili skriver lättbegripligt och medryckande. Möjligen undrar jag över om boken i själva verket är en ungdomsbok. Omslaget antyder något sådant och huvudpersonen är ganska ung. Hon skriver dagbok och drömmer om framtiden.

Grundfrågorna är dock allmänmänskliga. Det handlar om ledarskap och möjligheten att ifrågasätta. Vem kan man lita på, egentligen? Romanen beskriver hur farligt det blir i ett sammanhang där den kritiska rösten betraktas som en potentiell demon. Även om handlingen utspelar sig i Uppsala centrum går tankarna till en riksbekant kristen församling fyra mil österut.

Den värld som målas upp har jag inte så stor erfarenhet av. Jag har alltid tillhört Svenska kyrkan och även om det absolut finns risk att karismatiska ledare utnyttjar sin ställning även i min egen kyrka tar det sig ofta andra uttryck. När Aili beskriver beslutsfattande i församlingsmöten och styrelser har jag ringa erfarenheter att koppla ihop det med.

Men jag var student i Uppsala på sjuttiotalet och åttitalet. Ibland besökte jag samlingar på fredagskvällarna i det som då kallades Sveriges Evangeliska Student och Gymnasiströrelse (SESG). Jag minns en kväll när en av studentprästerna, som sedermera skulle bilda en ny församling, predikade. Samlingen hölls i Kyrkans hus på Sysslomansgatan och salen var fylld av unga människor. Där kom jag i kontakt med något av det som Aili beskriver.

Jag är inte helt säker på när handlingen utspelar sig men inte på 80-talet i alla fall. Mobiltelefoner förekommer, så det bör vara 90-tal eller senare. Jag tror inte det förekommer datorer.

Inte vara amen och halleluja är en bok som jag varmt rekommenderar för läsning. Inte minst för människor som lever i miljöer där det finns risk att starka ledare missbrukar sin position för egna syften. Och som sagt: det förekommer i alla sammanhang.

Boken ges ut av Hoi förlag och det går också att läsa mer om den på Ailis egen webbplats. Länken kommer här. Vill Du köpa den så finns den i Bibelbutiken. Länken är här.

Vem är vilseförd?

Häromdagen var vi på Operan i Stockholm. La Traviata. Enligt uppgift världens just nu mest uppsatta opera. Vi skulle höra Ida Falk Winland. Men så blev det inte. Innan allt började kom konsertchefen ut och meddelade att hon var förkyld. Istället hade en annan solist flugits in, nämligen Lana Kos. Eftersom jag aldrig hört Ida Falk Winland vet jag inte om det blev sämre eller bättre. Det jag vet är att Lana Kos var lysande. Hon spelade Violetta med stor inlevelse och sjöng dessutom underbart. En vacker röst hade även den norske tenoren Bror Magnus Tødenes. I första akten tyckte jag att han, liksom många andra, agerade stelt och oinspirerat men det tog sig efter pausen. Möjligen berodde det på att ingen av dem hade spelat mot inhopparen, Lana Kos.

Handlingen bygger på romanen Kameliadamen, av Alexandre Dumas den yngre. Som spelats in som film, med Greta Garbo i huvudrollen. Kanske finns fler versioner. Det är en tragisk story. Det är också en berättelse om en kvinna som lever i stor utsatthet. La Traviata betyder ordagrant ”den vilseförda”. Denna utsatthet beskrevs genom att kulissen var en anatomisk teater, där Violetta låg på ett bord, inledningsvis, till allmän beskådan.

Detta är ett fotografi av mittuppslaget i programbladet. Därför är det inte
Lana Kos i mitten utan Ida Falk Winland.

Programbladet handlar på olika sätt om makt och genus. Det är som Katarina Aronsson, dramaturg och programansvarig på Kungliga Operan skriver i en av programbladets artiklar:

Även idag finns människor som inte accepteras, som stigmatiseras och står utanför, det är bara andra regler och konventioner som dessa anses bryta mot.

I detta sammanhang tänker jag på alla som stigmatiseras på grund av sin religiositet idag. Globalt men också i Sverige. Anledningen till att jag tänker på det är att Violetta i sista akten, när hon märkt av sjukdom förbereder sig på att dö, berättar att hon funnit frid. En präst hade besökt henne och det hade hjälpt henne. Sedan sjunger hon om att överlämna sig åt Gud. Om detta står inget i programbladet. Kan det vara så att även ansvariga vid Kungliga Operan saknar språk för det religiösa? Jag undrar.

I denna sista del blir det också tydligt att de män som vilsefört Violetta har haft fel. Framför allt hennes älskare, Alfredo och dennes far, Giorgio. De ångrar sig. Detta hjälper inte Violetta men det hjälper oss. Vi som lever och har möjlighet att fatta kloka beslut i våra liv. Och det är ju ytterst det som är all kulturs funktion. Inte i första hand beskriva en annan kontext utan ge nycklar till att tolka våra egna liv.

Orkestern var förresten också lysande. Dirigent var Domingo Hindoyan.