Försoning

Har jag skrivit om försoning på min blogg? Jag tror det. Nu är det dags igen. En konflikt har blossat upp i vårt stift. Biskop och annan personal är inblandade. Sjukskrivningar. Krav på avgång. Mm.

Försoning! Det handlar inte om att släta över, sopa under mattan osv. Det handlar om sanning och rättvisa. Men inte bara sanning och rättvisa. Utan sanning, rättvisa och försoning.

Låt mig uppehålla mig kring detta med att kräva någons avgång. En kollega uttalar sig i en av lokaltidningarna om sin biskop:

Det här blir ett ärende för ansvarsnämnden och Sven Thidevall kommer inte att kunna vara kvar, det logiska nu är att han själv väljer att lämna sitt ämbete.

Kollegan är ju i sin fulla rätt att hysa denna åsikt. Mig tycks det som om ett partipolitiskt tänkande smugit sig in. Den som missköter sig ska avgå. Men är det bibelns synsätt?

När det handlar om biskopar känns det nära till hands att titta på apostlarna. Jesus valde ut tolv stycken som fick ett särkilt ledaransvar. Var det någon av dem som misskötte sig? Tvingades någon att avgå? (Judas Isakariot kan man kanske säga avgick. De andra fick förnyat förtroende, trots förnekelse, tvivel, högmod etc.) Förekom hot och våld? Att hugga örat av någon är kanske inte så oskyldigt. Går vi utanför kretsen av de tolv, får vi väl förmoda att t ex Paulus, som ju kallas apostel även han, hade uppträtt hotfullt.

Apostel kan man vara även om man gör fel. För om det är så, att biskopen har uppträtt hotfullt, har han verkligen gjort fel. Absolut! Har han på andra sätt misskött sitt ämbete, har han gjort fel.

Men lösningen är inte alltid att delta i den vanliga kören: Avgå, avgå!

Försoningens väg är inte mindre smärtsam, men den har ett annat mål. Enhet! Att kanske på sikt den som känt sig hotad och den som hotat kan försonas. Är inte detta kyrkans uppdrag? Även på en kyrklig arbetsplats?