Diakonins riktning – utåt och inåt

Under veckan som kommer har Svenska kyrkans utbildningsinstitut sitt avdelningsmöte. Då träffas alla som arbetar på institutet under några dagar. Planering av läsåret 2016-17 står högt på dagordningen. Men även andra saker kommer att avhandlas. Bland annat har vi fått i uppgift att läsa

Biskopsmötet (2015) Ett biskopsbrev om diakoni

Delar har jag läst förut men nu fick jag anledning att läsa det från pärm till pärm. Vilket låter sig göras! Det handlar om en liten skrift på högst 100 sidor. Och sidorna är små!

När jag läser en text gör jag det oftast ur ett särskilt perspektiv. Denna gång tänker jag på det samtalsklimat som råder inom Svenska kyrkan just nu. Olika parter i polemik mot varandra. Inget nytt. Ofrånkomligt. Vi kommer aldrig att ha samma åsikt i samtliga frågor. Det är inte ens önskvärt att alla ska vara överens.

Frågan är hur vi kommunicerar. Mitt intryck är att vi ofta missförstår varandra. Vi tillskriver varandra olika uppfattningar och agendor. Sällan möts vi, så att missförstånd kan redas ut.

Skulle vi mötas, kunde vi också få konstatera hur vår oenighet ser ut och hur vi ska kunna leva med den. Det går ju att leva med olika uppfattningar. Bara viljan finns.

Detta funderar jag över när jag läser biskopsbrevet. Och så kommer det ett stycke som handlar om motsättningen mellan ”inåt och utåt”:

Genom historien kan vi se att kristna ibland har tenderat att främst betona diakonins betydelse inom den kristna gemenskapen. Vid andra tider har kontakter och möten utanför kyrkans och församlingens sammanhang varit det primära. I vår tid och vår kyrka händer det ibland att det ena ställs mot det andra. Det är emellertid viktigt att hålla samman dessa två perspektiv och inte spela ut dem mot varandra (Biskopsmötet 2015:13).

Här tror jag vi har något att lära oss.

I ett annat stycke talas det om att Jesus inte mötte människor som objekt utan genom sitt sätt att lyssna myndiggjorde dem.

Om vi följer Jesu förhållningssätt och ger utrymme för människor att formulera sin verklighet ger de ofta andra berättelser än den etablerade. Det är viktigt att våga ifrågasätta och inte oreflekterat utgå från de värderingar av människor och sammanhang som är offentligt antagna eller medialt formulerade (Biskopsmötet 2015:67).

Längre fram talas det också om vikten av att förstå ”de andra”:

I en värld och ett samhälle som ofta kännetecknas av splittring och brist på förståelse har diakoni en viktig uppgift att bidra till att vi lär oss uppskatta varandras olikheter. Det är en naturlig konsekvens av försoningens gåva genom Kristus att vi i vår tur arbetar för förståelse och försoning mellan människor och grupper i vårt samhälle (Biskopsmötet 2015:69).

Min läsning av vår kyrkliga samtid är att vi tillämpar denna önskan om försoning och förståelse olika. Vi betonar antingen ”inåt” eller ”utåt”.

Hur vi betonar kan ha att göra med makt och upplevelser av var i olika maktordningar och hierarkier vi befinner oss.

Lätt är det inte. Men ändå önskvärt att lyssna på ”de andra”.

Detta vill jag ta med mig in i arbetet på Svenska kyrkans utbildningsinstitut detta år. Bland mycket annat som vi ska arbeta med, anställda medarbetare och blivande kyrkoarbetare, är det väl bra att förmågan att lyssna på ”de andra” hamnar i fokus.