Vad är egentligen försoning?

Dessa dagar, när Nelson Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.

När jag funderar över försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet. Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet beskriver tre olika samtida teologier. State Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar om:

In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.

Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.

När Mandela släpptes efter 27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något Kristuslikt i detta.

Så till min andra inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott – ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!

Så Charles Villa-Vicencio vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en måltid, vågar finnas i samma rum.

Det är återigen viktigt att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har tolkningsföreträde.

Men jag tror att försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!

Men vill vi detta? Vare sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag inte se någon annan väg än försoning.

Andra inspirationskällor är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt arbetas det här med försoning mellan olika parter.

Idag är det helgdag i Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en, som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och en själv befinner sig. Men med målet i sikte.

Symboliskt eller djävulskt? Om debatten kring ärkebiskopsvalet!

Med detta blogginlägg försöker jag mig på en analys av vad som händer i Svenska kyrkan just nu, i efterdyningarna av det historiska valet av Antje Jackelén som nästa ärkebiskop.

Tillåt mig börja med en liten språklektion. Orden ”symbol” och ”djävul” är besläktade. Man kan säga att de är varandras motsatser.

Symbol

Ordet kommer från grekiskan. (Förstås!) Det grekiska ordet är: συμβαλλειν (symballein) och består av orden: βαλλειν (ballein) som ungefär betyder ”kasta” (tänk på ”ballistik”, som har att göra med en kulas bana från vapnet) och συμ (sym) som betyder ”tillsammans”. Symbolen ”kastar tillsammans”. På svenska skulle vi säga: ”håller ihop”.

Djävul

På grekiska διαβολος (diabolos) från διαβαλλειν (diaballein). Ordet δια (dia) kan betyda “isär”. Med andra ord är djävulen ”den som kastar isär”. Separerar!

Det intressanta är att en stor del av diskussionen efter valet av Antje Jackelén som Svenska kyrkans nästa ärkebiskop handlar om trosbekännelserna, som i kyrkans språkbruk spännande nog kallas just för symbola. I detta sammanhang kan det översättas med ”kännetecken”.  Kyrkans tro känns igen i trosbekännelserna.

Trosbekännelsernas funktion är att hålla ihop kyrkan. Mot den söndrande kraft som finns i tillvaron. (Här tänker jag inte gå in i diskussionen kring huruvida djävulen är ett personligt väsen eller en opersonlig kraft. Det räcker just nu att konstatera, att det finns djävulska krafter i tillvaron, som vill slita sönder och separera. Det tar sig uttryck i apartheid, etnisk resning, mobbing etc. Men också i kyrkostrider. Vi känner alla till företeelserna – men vi kan beskriva orsakerna olika!)

Ytterligare en aspekt av ordet ”symbol” är att vi ofta använder detta ord oegentligt. Vi säger t ex att något ”bara är symboliskt”. Inom teologin tänker vi tvärtom. En symbol är inte skild från det som den symboliserar. (Ytterligare ett exempel på det diaboliska i tillvaron, att vilja separera symbolen och företeelsen). I kyrkans liv finns t ex ett organiskt samband mellan det konsekrerade (välsignade) brödet i nattvarden och Jesus. En ikon är speciell, för att den är ett fönster mot evigheten. Den som målar ikoner gör det under bön. Att säga att en ikon ”bara är en symbol” är att helt missförstå meningen och innebörden med en ikon. Så är även trosbekännelserna intimt förknippade med Gud trefaldig. Fadern – Skaparen. Jesus – Befriaren/Frälsaren. Anden – Livgiverskan/Livgivaren. Trosbekännelserna, har under Andens ledning, vuxit fram i kyrkan.

Men vad är trosbekännelsernas viktigaste funktion? Naturligtvis är de intellektuellt formulerade sammanställningar av den kristna tron. Men inte bara. De fungerar i kyrkans liv framför allt som lovsånger i gudstjänsten - liturgin. På liturgiskt språk tillhör trosbekännelsen – Credo – mässans s k ordinarium. Trosbekännelsen är i kyrkans historia en av de texter som förekommer varje högmässa – med samma ord – fast med olika melodier. Vi har tappat detta i Svenska kyrkan. Vi sjunger nästan aldrig trosbekännelsen. Det är trist. Kanske finner vi här en orsak till att trosbekännelsen för oss bara blir en arena för diskussion och debatt istället för en gemensam lovsång. Istället för att vara en symbol! Något som håller ihop.

Förlåt mig för ytterligare en främmande term. I kyrkans liv pratar vi ofta om att vi tror det vi ber. Lex orandi, lex credendi heter det på latin. Jag ser framför mig hur Svenska kyrkans medlemmar – ur olika läger – i olika gudstjänster stämmer in i trosbekännelsen. På olika platser men ändå gemensamt. Betyder detta ingenting? Jag menar att vi behöver se detta som ett verkligt uttryck för en enhet, som går bortom orden. Självklart brottas vi alla med orden. Det är naturligt. Men nu handlar det om att ändå, för enhetens skull, stämma in i dessa ord. Låt oss se att det är något som vi faktiskt gör. Och det är stort!

Having said this, som det heter på engelska, behövs dock något mer sägas. Under kampen mot apartheid, i Sydafrika, på 1980-talet, formulerade ett stort antal teologer det s k Kairos-dokumentet. I detta dokument skiljde man på tre slags teologiska förhållningssätt. Ett av dem kallades Church Theology. Det var en teologi som ofta talade om försoning och enhet. Men på ett överslätande och oreflekterat sätt. När Church Theology förordade enhet, sa Kairos-teologerna, var det alltid på den starkares villkor. I klartext: de svarta borde inte riskera kyrkans enhet genom att vara så militanta. (För alla som vet något om Sydafrikas väg mot demokrati ter detta sig som ett förrädiskt synsätt). I stället förordade man Prophetic Theology. Som vågade protestera och kämpa för förändring. En teologi som står upp för den som är i underläge.

Vem är den svagare i Svenska kyrkan idag? En fråga som det inte är helt enkelt att svara på. En fråga som ges olika svar, beroende på vem som tillfrågas. Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar innan kyrkan kan kallas jämställd. Att vi idag har både kvinnor och män som präster och biskopar betyder inte att allt står väl till. Samtidigt finns det människor i Svenska kyrkan som på olika sätt upplever sig som nedtystade eller åtminstone negligerade. Jag kommer nu att ta två exempel och både är kvinnor och präster. Johanna Andersson och Eva Hamberg.

På bloggen KristenOpinion skriver Johanna Andersson i reaktion mot ett blogginlägg av biskop Åke Bonnier bland annat följande:

Biskopens inlägg väcker en rad olika frågor. Menar han att vi som ställer kritiska följdfrågor med anledning av kandidaternas svar på olika teologiska frågor är problemet? Är vi som inte tycker att alla fem kandidaterna har svarat bra på frågorna trospoliser?

Vad hade Åke Bonnier skrivit? Bland annat detta:

Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna. Att säga att Gud har många vägar men att vi som kristna får följa Jesus godkänns inte av de som vet hur det är.

Jag håller ofta med Åke i det han skriver men just denna gång tyckte jag det var tveksamt. Kanske tyckte han det själv, för i en kommentar skriver han:

Måhända var jag skarp i min blogg …

Och även:

Jag önskar inte att ”trospoliserna” ska lämna kyrkan men jag önskar att debatten ska vara en inlyssnande debatt där vi verkligen ömsesidigt försöker förstå vad den andre menar och utifrån detta för ett bra samtal – ett samtal som först handlar om allt det vi har gemensamt och därefter det som skiljer oss åt. Vi kommer då att upptäck[a] att det är så mycket som förenar oss.

Bra skrivet – men det kanske inte har nått fram. Hans bloggpost har hittills 177 kommentarer. Det är ganska många, det!

En annan, som uppskattar valet av Antje Jackelén men också kan lyssna in dem som ”förlorat” är Fredrik Modéus, som i sin ledare i senaste numret av Kyrkans Tidning kommenterar att Eva Hamberg lämnat kyrkan.

Det är en sorgens dag när en människa lämnar Svenska kyrkan, oavsett vem. Det är sorgligt på ett särskilt sätt när en ledamot i kyrkans läronämnd stiger av, oavsett åsikt.

Så trots allt finns det i Svenska kyrkan en önskan att nå fram till varandra. Det är en viktig aspekt av Prophetic Theology. Den vill också försoning – men först ett profetiskt urskiljande av vad som är sant, rättvist och gott.

Men debatten kan föras på olika sätt. Ibland tycker jag att den spårar ur. Särskilt i sociala medier. Fredrik Modéus skriver:

Lättheten att formulera sin åsikt i sociala medier är tveeggad. Risken är att man för snabbt slänger ur sig sådant man inte hade sagt ansikte mot ansikte. Tweetkulturen kan gynna ett hårdare och mindre sakligt debattklimat.

Låt mig citera två personer (anonymt) som får stå som representanter för två ytterligheter men samtidigt samma fenomen. Fenomenet att vilja separera människor.

Det ena inlägget hittade jag i en tråd, där de flesta inte välkomnade valresultatet.

Antje Jackelén vet inte vad kristen tro är, eftersom hon inte är omvänd och kommit till tron. Därför blir tankarna efter det egna sättet och förnuftet och då kan de bli hur som helst.

Visst är det osmakligt när någon uttalar sig om en persons Gudsrelation på detta sätt. 

Det andra facebook-inlägget är uttryck för samma önskan att skapa avstånd till andra kristna. Här tillhörde skribenten "vinnar-sidan":

Om alla islamofober lämnar kyrkan skulle det vara en välsignelse.

Är det inte en risk för oss som lever i ett protestantiskt samfund att vi tar till dessa grepp? Sanningen blir så viktig, att enheten får stryka på foten. Om vi inte är överens är det bättre att bryta upp eller kasta ut.

Med dessa exempel vill jag visa att båda sidor felar i diskussionen. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Var och en måste ju få hävda sin ståndpunkt. Men låt oss hjälpas åt att inte göra det diaboliskt utan symboliskt - sammanhållande!

Låt mig till sist citera den som mycket av debatten handlar om. (Och då menar jag inte Antje Jackelén, utan Jesus).

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joh 15:16-17)

För mig är detta en grundinsikt när det gäller kyrkan. Vi har inte valt varandra. Men Jesus har gjort det. Och vårt uppdrag är inget mindre än att vi ska älska varandra. Det sammanhang i vilket Jesus sa dessa ord var kvällen före sin död. Var alla lärjungarna överens om allt? Troligen inte! Just därför var uppmaningen solklar:

Älska varandra!

Visby stift – funderingar

Den senaste tiden har det skrivits mycket om kyrklig fortbildning i Visby stift. Jag har följt med lite på avstånd. Mest på nätet, förstås. Här infinner sig redan en kritisk fråga: har jag därmed fått rätt information om vad som verkligen hänt? Förmodligen bara delvis. Men något har ändå sipprat fram. Om detta något kan och vill jag uttala mig. Jag kommer bland annat skriva om kyrkan, tolkningsföreträde, maktförhållanden, enhet och konflikt.

1) Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka.

Detta bekänner kristna i alla tider. Åtminstone sedan 300-talet. Sedan de ekumeniska kyrkomötena i Nicea och framför allt Konstantinopel fastställt den trosbekännelse, som följaktligen kallas den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Jag utgår från att det är en djup, kristen övertygelse, att det bara finns en enda kyrka i världen. Och att den är världsvid.
Detta är en grund att stå på. Med andra ord kan vi inte bortse från att vi hör ihop med andra kristna. Kyrkosplittring, avståndstagande och osynliggörande av oliktänkande kristna är inget annat än att sopa problemen under mattan. De andra finns kvar ändå. I Kristi kropp.

2) Sydafrikanska perspektiv

Ett återkommande tema på denna blogg är mina erfarenheter från Sydafrika. Nu vill jag hänvisa till det s k kairosdokumentet. Jag kommer även att beröra hur vissa kyrkor i Sydafrika uteslöts ur olika världsgemenskaper på 1980-talet.
Kairosdokumentet publicerades av ett antal teologer 1985. Det skiljer på tre former av teologi. State theology, som innebär att staten använder kyrkan för att bevara status qou i ett samhälle. Kyrkan blir en nära och oreflekterad bundsförvant till statsmakten. Om detta kan vi i Sverige säga: Been there, done that! Frågan är naturligtvis om Svenska kyrkan inte i vissa stycken fortfarande spelar denna roll. Helt avklippta är ju inte stadsbanden. Grundbegrepp i denna teologi är ”law and order”. Det är ett hierarkiskt sätt att vara kyrka på.
Church theology har inte samma koppling till staten. Den talar mycket om försoning och enhet men det är en teologi som glömmer rättvisa. Detta var många kyrkors förhållningssätt under apartheid. Man ville försoning men det blev bara ord. Dokumentet slår fast:

'Church Theology' often describes the Christian stance in the following way: "We must be fair. We must listen to both sides of the story. If the two sides can only meet to talk and negotiate they will sort out their differences and misunderstandings, and the conflict will be resolved." On the face of it this may sound very Christian. But is it?

I starka ordalag ifrågasätter författarna till kairosdokumentet denna typ av teologi:

We are supposed to do away with evil, injustice, oppression and sin--not come to terms with it. We are supposed to oppose, confront and reject the devil and not try to sup with the devil.

Den tredje typen av teologi kallas prophetic theology. Viktiga begrepp är ”social analysis”, ”oppression” and ”tyranny”. Här finns också försoning som en möjlighet men bara om rättvisa skipas.
När det gäller situationen i Svenska kyrkan i allmänhet och Visby stift i synnerhet tror jag kristna från olika sidor av konflikten ser på varandra på liknande sätt. Vi är profetiska och de andra är maktens lakejer. Antingen de lierar sig med staten eller med patriarkatet. Men det handlar om ”vi” och ”dom”. Men det är inte så enkelt att se vem som idag i vår situation är bundsförvant med statsmakten, för att upprätthålla status quo. Eller vem som är förtryckt eller vem som är tyrann.
Jag är medveten om att vårt svenska 2010-tal skiljer sig radikalt från situationen i Sydafrika på mitten av 1980-talet men det finns ändå lärdomar att dra. I Sydafrika var det, åtminstone utifrån, lätt att se maktförhållandena. En minoritet vita, mestadels reformerta kristna, hade tolkningsföreträde och tillgång till land, media, rättsväsende och politiska församlingar. En stor grupp svarta befann sig i en helt annan situation. Hur vi ska beskriva situationen i Svenska kyrkan utifrån maktförhållanden, tolkningsföreträde eller utanförskap är inte lika självklart. Det framskymtar att en del kvinnliga kollegor i Visby stift upplever sig osynliggjorda. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i det. I Svenska kyrkan totalt sett, är det andra som upplever utanförskap. Det talas om stopp i befordringsgång osv. I den världsvida kyrkan är å andra sidan den svenska kyrkoprovinsen ofta i minoritet.
När en gäst från den världsvida kyrkan bjuds in, kommer diskussionen därför att föras på alla dessa tre plan (och förmodligen ett antal andra plan) samtidigt.

3) Får man stöta bort andra kristna?

Det gör vi förstås hela tiden medvetet eller omedvetet. Kyrkans historia är också fylld av utstötningsmekanismer. En del finner stöd i bibeln. Det kan kallas kyrkotukt i vissa sammanhang eller exkommunicering i andra. Inkvisition eller tillsynsärende. Visserligen olika saker men uttryck för en önskan att tillrättavisa, när något trossyskon eller samfund hamnat snett. I lära eller i vandel. I Sydafrika var vi med om detta relativt ofta. Det handlade inte alltid men mestadels om unga kvinnor, som fått barn utanför äktenskapet. Vi gillade det inte. Vi ifrågasatte det. Vi var tvungna att förhålla oss till det på olika sätt.
1982 skedde en annan, mer organiserad form av utstötande. WARC (World Alliance of Reformed Churches) möttes i Ottawa och sa enligt beslutet bland annat följande:

Therefore, the general council, reluctantly and painfully, is compelled to suspend the Nederduitse Gereformeerde Kerk (in the Republic of South Africa) and the Nederduitse Hervormde Kerk van Afrika from the privileges of membership in WARC (i.e. sending delegates to general council and holding membership in departmental committees and commissions), until such time as the WARC executive committee has determined that these two churches in their utterances and practice have given evidence of a change of heart. They will be warmly restored to the full privileges of membership when the following changes have taken place:

Det handlade om de vita reformerats syn på apartheid. Detsamma hände med två vita, lutherska, sydafrikanska kyrkor vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984. Idag är dessa kyrkor fortfarande mestadels vita men eftersom de tagit avstånd från apartheid åter medlemmar I WARC eller som det nu heter WCRC (World Communion of Reformed Churches) respektieve Lutherska Världsförbundet.

4) En process

Det är en process. Vi kristna är på vägen. Wallin frågar i svensk psalm 579:1

Ni mänskobarn som här i världen får hjälp av samme Faders hand, säg, varför kivas ni på färden till ett och samma fadersland?

Men jag är benägen att inte helt hålla med gamle Wallin. Det hör väl till livet att kivas? Att ifrågasätta och ställa kritiska frågor? I detta samtal höjer vi stundtals tonen. Ibland går vi även över gränsen. Church theology vill ha enhet på rättvisans och ärlighetens bekostnad. Men den profetiska teologin sopar inte konflikten under mattan utan vill reda ut. Alternativet är ju att vi tystnar och det är mycket sämre.
När det nu gäller situationen i Visby stift uppfattar jag att mina trossyskon fått god hjälp av media att höja tonläget. Jag gillar media och jag tror på öppenhet. Kanske är detta smällar vi får ta. Skulle det ens vara möjligt att lösa konflikter bakom stängda dörrar? Nej, fram för öppenhet. Men finge jag önska något, skulle det vara större varsamhet med varandra. Grundat på det faktum att vi trots allt är trossyskon. Ibland får jag intrycket att det inte betyder något att vi är döpta in i samma enda, världsvida kyrka.
Jag vill avsluta med ett exempel från min forskning. Det är ett utdrag ur ett brev dåvarande generalsekreteraren för SACC, Desmond Mpilo Tutu, skrev till apartheidregimens dåvarande premiärminister, John Vorster.


Man skulle kunna tro att det är ironiskt formulerat men då misstar man sig. Det grundade sig i en insikt att också den andre är döpt och hör till samma kristenhet. En formulering är exempelvis:

I have no doubt that as Christian yourself you would agree …

Tutu kunde andra gången verkligen höja rösten. Det vet vi. Men grunden för försoningsprocessen låg i denna grundinsikt: vi är trossyskon. Vi hör till samma världsvida kyrka.
Ja, det är sannerligen inte enkelt. Men så länge vi pratar, bråkar, diskuterar och samtalar finns det i alla fall hopp. Men från tid till annan vore det också bra om vi uttryckte något i stil med det Tutu skrev 1978:

We would like you to know that we pray for you regularly …

Biskop Sven-Bernhard Fasts tal, som finns på Visby stifts hemsida, andas lite av detta. Jag tror han kommer att spela en avgörande roll. I bästa fall är han en profetisk teolog. Kan det ha att göra med att han, liksom Desmond Mpilo Tutu, varit generalsekreterare i ett nationell kristet råd?