Vad händer sedan?

Någon gång i framtiden ska Ryssland och Europa mötas igen. Vad händer då? Hur kommer förtroende kunna byggas igen? Om det nu någonsin funnits något som kan kallas förtroende.

Just nu läser jag en bok jag fick av goda vänner i försenad 60-årspresent:

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel.

Den är skriven av historikern och ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund. Boken är välskriven och läsaren får korta berättelser från människor från alla sidor av konflikten. Källmaterialet är dagböcker och annan litteratur om andra världskriget. Jag kan tänka mig att tillgången på material är oöverskådlig. 

Det jag framför allt frapperas av är hur brutalt nazisterna behandlade alla som kom i deras väg. Förintelsen är i sig tillräcklig som beskrivning av ren och skär ondska. Men övervåldet stannade inte där. Enligt författaren togs 3 350 000 sovjetiska krigsfångar under 1941. Av dessa dödades 2 250 000 innan december 1941.

I denna bloggpost funderar jag över vad det kollektiva minnet i Sovjetunionen/Ryssland har bevarat av detta. Och hur det spelar med i Rysslands pågående krig.

För några somrar sedan lyssnade jag till ett ”Sommar” i P1 med Jens Stoltenberg. Han hade träffat den dåvarande ryske ledaren Medvedev. Mötet skedde i en tid när stämningen mellan väst och öst började bli mer misstänksam efter perestrojkan. Stoltenberg undrade varför Ryssland inte kunde vara mer öppna. Då svarade Medvedev att Ryssland vet att Västeuropa förr eller senare kommer att anfalla Moskva. På 1700-talet var det Karl XII. På 1800-talet Napoleon och på 1900-talet Hitler. Frågan för Medvedev var inte om utan när nästa anfall skulle ske.

När jag ser en karta över de område axelmakterna kontrollerade 1942 och hur nära de kom Moskva klarnar bilden. Ryssland tror att Ukrainas närmande till EU och Nato är ett första steg i att historien ska upprepa sig.

Med detta sagt fördömer jag å det kraftigaste Putins krig. Det finns inget försvar för det som nu händer i Ukraina. Jag ägnar mig i denna text inte åt att försvara något eller någon. Men jag vill försöka förstå. Och jag tror just det är viktigt. För en dag tar kriget slut och då måste länderna försöka bygga förtroende igen. Det blir inte lätt.

Som enskild person går det att delta redan nu i detta arbete. Genom att inte demonisera det ryska folket och genom att försöka förstå att historien påverkar oss. Men också genom att stödja Ukraina på olika sätt. Som sagt: det finns inget försvar för det som Putin nu gör.