Vilse i pannkakan - igen!

Det är en halvtimme kvar till begravningen börjar. Jag sitter i bilen i centrala Stockholm och vet inte hur jag ska hitta till kyrkan. Panik! Det finns bara en sak att göra: be!

Gode Gud, hjälp!

Så får jag en snilleblixt! Bönesvar! Jag återkommer till det.

För några veckor sedan fick jag en fråga om jag kunde leda en begravningsgudstjänst i Oscars kyrka på Östermalm i Stockholm. Eftersom jag kände den avlidna, svarade jag genast ja. Sedan har jag haft kontakt med sorgehuset och med organisten. Samt förstås med kyrkoherden. Det är en oskriven regel. Kontakta alltid pastoratets kyrkoherde. Eller pastor loci, som det heter på latin. Det uppskattade jag, när jag var kyrkoherde. Det är värdefullt att känna till att gästande präster hoppar in i olika sammanhang.

Så kom dagen för begravningen. Jag googlade fram en karta över Stockholm och såg till att ha gott om tid. Jag hade ju dessutom lovat både anhöriga och organist att jag skulle vara där i god tid. (Ibland önskar jag att jag vore lite mer ödmjuk!)

Runt tolv åkte jag från Uppsala. Begravningsgudstjänsten skulle börja 14.00 – kan något gå fel? Jag tog bilen, för att undvika smittorisken i kollektivtrafiken. Jag hade även säkerställt att det fanns möjlighet att parkera bilen vid kyrkan.

Allt gick bra på E4:an och vid Karolinska tog jag av och skulle förstås ha tagit Valhallavägen men missade det och helt plötsligt åker jag in mot centrum. Omöjligt att svänga vänster. Nu är jag på Kungsholmen! Hur gick detta till? Tillbaka till Vasastan och första bästa sväng österut. Jag åker ner mot centrum och hittar inte någon bra väg mot Östermalm. Helt plötsligt är jag i en tunnel på väg mot Tegelbacken.

Minuterna går. Det som från början var gott om tid har nu blivit något helt annat. När klockan närmar sig halv två söker jag mig mot centralstationen. Det är då jag ber. Gode Gud, hjälp! Och min idé är att hitta en taxi. Jag är på Vasagatan och åker in till stationen men hamnar på fel plats. Inga taxibilar. Bara parkeringsvakter. Ut igen. Men det går inte svänga vänster ut på Vasagatan. Jag måste tillbaka till Tegelbacken. Ungefär halv två kör jag in på den parkering, där det faktiskt finns två taxibilar.

- Kan Du hjälpa mig till Oscars kyrka? Jag ska ha en begravning där?

- Visst, hoppa in i bilen.

- Men ... jag har en egen bil. Kan Du köra före mig?

- Hmm. OK, vi gör väl så!

Taxin åker före och jag efter. Vänster på Vasagatan. Fel håll tycker jag men inser att jag måste lita på den som vet mer än jag.

Jag inser att de kanske börjat bli oroliga i kyrkan. På vägen lägger jag mobilen i knät och sätter på högtalaren och talar med min äldsta dotter, som lovar ringa församlingen och meddela att prästen är på väg.

Taxichaffisen kan sin sak och snart nog är vi på Strandvägen …

Här måste jag i berättelsen stanna upp och berätta om svärmodren. Alltså min egen svärmor. Hustrun och jag var kanske inte ens förlovade och vi spelade monopol med mina blivande svärföräldrar. Jag hade chans att få alla röda gator. Jag behövde endast köpa Strandvägen av min blivande svärmor. Med uppbådandet av all min charm (redan då ganska mycket) ber jag henne ömt att sälja till mig. Döm om min förvåning; hon svarar nej!

Men nu är jag i alla fall på Strandvägen och det känns som cirkeln är sluten. Vänster på Narvavägen och så ser vi Oscars kyrka.

Återstår endast att betala. Jag är lite stressad nu. Jag ser de anhöriga på kyrktrappan och det återstår att parkera bilen utan att få böter. Jag glömmer glasögonen i bilen och tar bara med mig min plånbok. Taxichauffören räcker fram en I-settle. Vet ni hur små de är? Jag ser ingenting och sedan jag försökt knappa in kod och allt havererar systemet. Då minns jag att jag stoppat undan en lämpligt stor sedel för tillfällen som detta. Chauffören accepterar summan. Jag parkerar bilen hjälpligt och går mot kyrkan.

Väl inne i kyrkan frågar jag om någon av de kostymklädda herrarna kan parkera min bil och sonen till begravningsentreprenören tar bollen. Jag samråder med organisten i språnget och förs sedan av kyrkvaktmästaren till sakristian (det rum där kyrkobetjäningen förbereder gudstjänsten och där även präster och andra byter om). Jag tvättar mina händer, får min trådlösa mikrofon och en kirurgisk tejpbit att fästa den med mot kinden. Jag ordnar mina papper, vi ber för gudstjänsten och 13.55 är jag på plats ute i kyrkan.

Begravningsgudstjänsten blev fin. Det efterföljande samkvämet med. På hemvägen åkte jag bara fel en enda gång. Och ikväll har jag bestämt att vår Tom Tom ska förvaras i bilen.

Medlemstapp och begravningsgudstjänster

Jag har skrivit om begravningar förut. Dels om begravningar i allmänhet och dels om huruvida begravningsgudstjänster för icke kyrkotillhöriga ska vara kostnadsfria eller inte. Men nu vill jag göra det utifrån ett medlemstappsperspektiv. Om detta skrev jag före påsk. När någon väljer att lämna Svenska kyrkan brukar detta vara en av få konsekvenser som vi upplyser om: På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa:

Det är bra om anhöriga får veta att du lämnat Svenska kyrkan. Särskilt viktigt är det att de känner till det inför din framtida begravning. Den som inte är medlem i kyrkan har nämligen inte rätt till begravningsgudstjänst med präst och musiker i en kyrkobyggnad. Och för att få gifta sig i kyrkan ska en av makarna vara medlem.

För 28-åringen känns detta kanske inte helt relevant. Det har helt enkelt inget med saken att göra. Kanske för 82-åringen. Tänk om förtroendevalda kunde fatta mod och besluta: Om det inte står i strid med den avlidnes uttryckliga önskan håller vi gärna begravningsgudstjänst för icke kyrkotillhöriga om de anhöriga önskar det. Skulle det inte kunna betyda att en och annan överväger att gå med i Svenska kyrkan? Skulle det inte kunna vara ett gyllene tillfälle att i praktisk handling låta bli att agera utifrån ett maktperspektiv? När någon är död, behöver vi som stod den döda/döde nära uttrycka både vår tacksamhet och vår sorg. Det behövs en rit! För många är det naturligt att också vända sig till Gud. När vi inte längre kan göra något för den vi höll av, vem ska då ta hand om henne/honom? Att få överlämna den vi älskade i Guds händer är något stort. Jag menar att denna möjlighet ska erbjudas i rikt mått. Utan baktankar. Men jag tror samtidigt att det också skulle kunna innebära att en och annan omprövar sitt beslut att lämna kyrkan eller väljer att gå med igen, om man redan gjort det. Dessutom skulle jag önska att vi blev tydligare gentemot våra medlemmar att det är helt gratis att ringa till sin pastorsexpedition och boka kyrka, präst, kantor, församlingshem osv. Dessa bokningstjänster kan man, om man så vill, få hjälp med av en begravningsbyrå. Vill man det, kostar det oftast (tror jag) pengar. Frågar man mig, kan vi i kyrkan hjälpa till att placera ut kransar och buketter kring kistan och sedan visa fram anhöriga under avskedet ute vid graven eller vid kistan. Jag tror att begravningsbyråerna har en stor och viktig uppgift att fylla men jag tror att det kunde vara möjligt för den som vill att göra mer själv i samband med begravningsgudstjänsten och även få mycket service direkt från sin församling i kraft av att man är medlem. Jag talar inte om kyrkliga begravningsbyråer. Jag talar om medlemsservice. Kyrkvaktmästare, präster, musiker, kanslipersonal, diakoner, församlingspedagoger och andra kyrkligt anställda möter självklart redan i dag sörjande.

Begravningsgudstjänst för icke kyrkotillhöriga

Storayster i vassen frågar varför Svenska kyrkan tar betalt för begravningsgudstjänster för icke medlemmar:

Varför ska vi som är medlemmar betala för icke-medlemmars musikkonsumtion, men inte för deras eventuella begravningar?

Det är precis som hon skriver, Miriam Wredén Klefbeck, att musikgudstjänster ju har andra funktioner. De är ett sätt att berätta om den kristna tron i ord och ton. Nu kan man fråga sig, handen på hjärtat, om detta alltid är fallet. Ibland känns det som ett enkelt sätt att få folk i kyrkbänkarna.
Vore vi enbart ute efter statistik, skulle vi naturligtvis erbjuda begravningsgudstjänster även för icke kyrkotillhöriga. Och ibland görs ju detta. Kyrkoherden beslutar.
I den lutherska kyrkan i Södra Afrika fanns det två olika former av begravningsgudstjänst. Såhär står det i handboken (den engelska utgåvan):

Funeral of nominal members and backsliders.

Om det är så bra vet jag inte men det var ett sätt att hantera att det fanns de som inte fullgjorde sina förpliktelser. Antingen genom att aldrig gå i kyrkan eller genom att ligga efter med sin kyrkoavgift. Tanken att de inte skulle få en kristen begravning är för den afrikanska kyrkan ohållbar. Men såhär står det i intruktionerna:

There is no officiating at the house or at the Church, this order starts at the graveyard.

Nu vet jag att detta inte alltid gällde. Vid ett tillfälle hade jag blivit kallad till en dödsbädd. Nono, en ung kvinna. Kanske 30 år, vars bror vi kände val. Nono var döende i AIDS och jag hann nätt och jämt dit med nattvarden. En halvtimme efter hennes sista kommunion avled hon.
Nono var anglikan men hade inte deltagit aktivt på många år. Mest p g a att hon måste arbeta även söndagar för att försörja sin son, som hade ett neurologiskt funktionshinder.
Den anglikanska församlingen, visade det sig, var ovillig att förrätta begravningen. Frågan gick till den lutherska. Jag frågade prosten om jag kunde vara med. Svaret var: Nej! Eftersom hon varken varit aktiv eller betalt sina avgifter. Nu blev det ändå en begravningsgudstjänst, som hölls på kyrkans ungdomscentrum. Flera andra präster var med där framme, såg jag men det var inte en präst som höll i det utan en församlingsäldste. Jag stod längst bak och alla undrade varför jag inte var med där framme. Förmodligen hade prosten en strängare syn än många av kyrkans medlemmar.
När jag stod där och kände mig illa till mods, tänkte jag: hur gör vi i Sverige? Svaret chockade mig. Enligt kyrkoordningen skulle vi ju valt att neka, om inte särskilda skäl förelåg.
I Svenska kyrkan är det dock bra att den som är helt utan inkomster ändå kan vara med i kyrkan. Eller dras kyrkoavgift även på bidrag? Det vet jag faktiskt inte.
En annan aspekt tror jag är att många som lämnat kyrkan faktiskt inte vill ha begravningsgudstjänsten i kyrkan. Ett skäl, som jag tror mig förstå, är att man vill kunna spela den musik man gillar, på CD och inte av prästen tvingas ha orgelmusik.
Så, svaret på frågan, varför vi ska betala för musikkonsumtion och inte för begravningar är kanske att en del, som gått ur kyrkan, inte heller vill att vi ska betala för deras musikkonsumtion.
Mitt svar är dock: Hellre fria än fälla. Om en grupp människor kommer till mig och frågar:
Kan vi fira en gudstjänst i kyrkan, där vi vill sjunga psalmer, be, höra Guds ord och gärna ser att Du predikar?
Då är mitt svar: Javisst! Gärna!
Såvida det inte står i strid med den avlidnes uttryckliga önskan. Då är ju svaret, i respekt för henne eller honom, nej. Annars ser jag inget problem i att fira gudstjänst med människor som vill fira gudstjänst.
Men en fråga kvarstår: Om någon väljer att lämna svenska kyrkan men ändå vill ha en kyrklig begravning, då skulle väl den personen fundera över sitt val.