Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.

Hustrun - en 52årig julros

Det känns viktigt att få skriva detta. Inte för att påpeka att jag själv endast är 51 och att vi därmed inte längre är jämnåriga. Framför allt vill jag skriva om hustruns födelsedag, för att berätta hur mycket jag älskar henne. Jo, jag har framfört det direkt till henne och kommer att göra det igen.
Kvällen ser ut som följer:
Yngste sonen och undertecknad lagar god födelsedagsmiddag. Som vi sedan själva avnjuter. Hustrun själv arbetar. Det gör hon inte varje måndag men nu visade det sig att materialet till Svenska kyrkans internationella arbetes fastekampanj ska beställas senast imorgon. Alltså passade det bra att samla alla internationella ombud i Stranda och Handbörds kontrakt just ikväll.

Men det är ju Din födelsedag?

Kan inte hjälpas. Nu handlar det om att inspirera män och kvinnor som också brinner för uppgiften att tillsammans med systrar och bröder i hela den världsvida kyrkan delta i Guds mission i världen. Som också vill dela resurser och skapa förutsättningar för att i ord och handling berätta om vem Jesus är och vad det betyder för vårt gemensamma liv på planeten jorden, att Gud vill frälsning och befrielse för alla.
Då kan ju inte en ynka 52-årsdag få sitta emellan. (Att relativisera födelsedagarnas betydelse finns som en tradition i min släkt, så jag kan ju inte säga så mycket!)
Anledningen till att jag skriver om detta är för att ge en glimt av en egenskap (bland många andra goda egenskaper) som hustrun har. Godhet!
I morse sjöng vi för henne. Yngste sonen, hunden Ludde och jag. Frukost på sängen och 2 paket. En liten blomma från trädgården klippte jag av och satte i en vas. Att en liten stelfrusen julros som man tar in från -5 C faktiskt lever!! Underbart!



En beskrivning av hustrun. I en många gånger mörk och kylig värld är hon full av liv och värme!
Men när hustrun sent omsider kommer hem ikväll kanske vi ändå sätter oss ner och firar lite i stearinljusens sken.

Dopdag och födelsedag

Idag firar jag min dopdag och födelsedag - samtidigt! Nu undrar säkert vän av ordning: Blev jag nöd-döpt? Nej, inte alls. Jag döptes Kyndelsmässodagen 1961 i Mariakyrkan i Sigtuna. Min doppräst var Per-David Eby. Jag var drygt två månader. Hur kan jag då fira födelsedag idag? Jo, kyndelsmässodagen 1975 invigdes Birgittakyrkan i Kalmar, där jag är präst. Vi sjöng på kyrkkaffet: 'Ja, må vi leva!' eftersom kyrkan - det är vi! Kyndelsmässodagen eller Jungru Marie kyrkogångsdag. En bra dag att gå i kyrkan på. Det hade fler insett och vi var en bra bit över 120 i kyrkan och 95 på kyrkkaffet. I processionen in bar 4-5 flickor ett litet ljus, som de sedan tände det stora Kristus-ljuset med. Tanken var att Maria bar fram Jesus i templet och nu bär vi fram Kristus i våra liv. Men flickorna hade lite svårt att tända det stora ljuset, trots framställd stol. Församlingspedagogen fick hjälpa till men nådde inte heller upp. Så kom en person ur församlingen och till sist lyste det stora ljuset. Vår uppgift som kristna är att vara världens ljus, säger Jesus. Oftast går det bättre om vi hjälps åt.

Peter, vår kyrkoherde, predikade om erfarenhet och längtan. Det var ett bra grepp. Han asvlutade med att citera Martin Luther: 'Gud är den vi väntar oss allt gott från'. Läser man i Luthers stora katekes får man veta mer:

'En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.
Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.'

Min Gud är den treneige Guden. I Jesus möter jag Guds ansikte. Jag döptes i Maria-kyrkan. Det är jag glad för. Maria fick bära Jesus fysiskt i sin kropp. Kyrkan är som Maria. Vi ska bära Jesus och han får födas i oss och genom oss.

Därför kan jag fira födelsedag och dopdag samtidigt. Grattis på mig!

Vilken kvinna

Som vanligt sitter jag i ottan och läser om händelserna i Sydafrika under kampen mot apartheid. Jag har kommit till 1960. En av de värsta massakrerna i Sydafrika skedde då, när polis avlossade skott in i en flyende hop med fredligt demonstrerande människor i Sharpeville. 69 personer dog, kanske fler. Därefter hölls, efter ett initiativ av Kyrkornas Världsråd, den s k Cottesloe Consultation, som blev en viktig signal till många vita kristna, att något måste göras.
1960 - det var året då Kristina och jag föddes. Och idag, den 9 januari, är det dagen då Kristina föddes.
Snart ska jag väcka barnen, vi har slagit i några paket. Barnen (ungdomarna) har själva fixat sina presenter. Själv har jag köpt några böcker. Kanske inte så fantasifullt men det får duga. Sången är det viktigaste. Tre barn bor i Kalmar. En i egen lägenhet. Men hon bor i vårt hus i natt, för att uppvakta sin ömma moder. Sönerna har sovmorgon. Den ene börjar 10, den andre 12 men de ska självklart upp kl 7 för att sjunga även de. Ludde, hunden, får vara med på ett hörn och kommer att med viftande svans hoppa upp i mattes säng. Själv bär jag brickan med ljus, paket och lite frukost.
Vem är hon då, födelsedagsbarnet:
Jo, hon är enligt uppgift från barnen, världens bästa mamma. Att Ludde betraktar henne som världens bästa matte, är ställt utom allt tvivel.
Själv tackar jag Gud för att mina och hustruns vägar korsades. Det hör faktiskt intimt ihop med Sydafrika. Jag hade kommit hem från ett år som volontär i just Sydafrika och blev inbjuden till ett läger, som hustrun hade ansvar för. Sedan var det en gemensam bekant från Sydafrika, som såg till att vi tog ytterligare ett kliv i processen att bli ett par. Vi gifte oss den 16 juni 1984 (25 år i år) och det är en oerhört viktig dag i Sydafrika, nämligen Youth Day, så man minns ungdomarna som demonstrerade i Soweto 1976. 2002-2006 bodde vi i Sydafrika. Ja, vårt liv och Sydafrika hänger ihop.
Min fru är en mycket spontan och ärlig person. Hon är minst av allt konflikträdd. I Västerbotten, där vi också har bott, sa de att hon är en person 'utan farstu'. D v s man kan kliva direkt in. Jag skulle tillägga att hon inte har några mattor på sin själs golv, under vilka man eventuellt skulle kunna sopa gamla konflikter och diverse groll. Kanske är det inte alltid behagligt att leva så, att allt hela tiden ska upp till ytan. Men i långa loppet är det mycket välgörande.
Till detta skulle kunna läggas mycket omtanke, mycket matlagning, mycket bakande, kompentent yrkeskvinna osv. Listan kan göras lång. Sämre sidor finns naturligtvis, men dem lämnar jag denna morgon. Det viktigaste är att jag älskar henne högt och för att knyta ihop detta blogg-inlägg: Hon strävar alltid efter försoning! Kanske därför som hon passar så bra i Sydafrika. Men nu ska jag snart upp och fixa med brickan ...