Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.

Fiddler on the roof

Nu har vi varit på Uppsala Stadsteater och sett en fantastisk musikal:

Spelman på taket

Vilken rik berättelse. Berörande. Och upprörande. Det går knappast att sammanfatta den i en kort bloggpost. Men jag vill ändå lyfta fram några motiv.

Det som först drabbar mig är relationen mellan en far och hans döttrar. Jag är ju själv pappa och identifierar mig med mjölkutköraren Tevje. Så komiskt. Min svärfar, som jag benämner svärfadren, och som jag ibland skriver om på denna blogg, brukar ofta återge ett uttryck, som han stött på. Någon, som inte riktigt visste vad han skulle säga i ett sammanhang, sa:

Jag vet inte. Jag är bara här med mjölken.

Det är en träffande beskrivning av Tevje. Han är en mycket vacklande natur. Har svårt att veta hur han ska vända sig. Tvekar. Vrider och vänder på argument.

Han har fem döttrar. De två yngsta träder i kraft av sin ringa ålder inte riktigt fram. Det gör de tre äldsta. De tvingar pappan att inse att saker och ting förändras. Han försöker benhårt hålla fast vid traditionen men måste ge upp den ena efter den andra ståndpunkten, eftersom hans kärlek till döttrarna är större än hans principer. Till stut vinner dock traditionen. När en av hans döttrar ska gifta sig med en man som har en annan religion går det inte längre. Han betraktar henne som död.

På ett annat plan handlar musikalen om en grupp judar i tsarens Ryssland. De scener som först målas upp kring denna judiska bosättning är oerhört vackra. Sabbatskvällen när kvinnorna tänder de två ljusen. Bröllop, där de nygifta står under baldakinen. Tevjes pågående samtal med Gud, som är berörande i sin humorik, har en hög igenkänningsfaktor.

Till slut tvingas judarna bort från sina hem på grund av tsarrysslands pogromer. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet. Sceniskt slutar musikalen med att spelmannen på taket ligger död, ensam på scenen. Tragiskt! Tänkvärt! Mänskligheten har inte lärt sig mycket. I Sverige känner sig judar otrygga idag. Kring synagogor och judiska skolor är säkerheten förhöjd. Och blickar vi ut över världen är detta verklighet även för många andra människor. De som befinner sig i marginalen – oavsett anledning – drabbas.

En annan aspekt är könsrollerna. Männen har sina uppgifter och kvinnorna sina. Klimax är när män och kvinnor dansar ihop vid ett bröllop. Det är just då som problemen börjar, menar vissa. Det har inte riktigt med dansen i sig att göra, för det har inte saknats dans dessförinnan. Män har dansat med män och kvinnor med kvinnor. Problemet verkar vara att män och kvinnor dansar med varandra. Mitt i detta är spelmannen svårfångad. Det går inte att veta om hen hör hemma bland kvinnorna eller männen. Eller båda.

Det finns så mycket liv och hopp i denna berättelse även om den slutar i tragik. Den starkaste scenen är lätt att missa. Den dottern som gift sig med en rysk, kristen soldat kommer i slutscenen hem för att säga farväl till sin far. Han vägrar tala med henne, eftersom han betraktar henne som död. Den äldsta dottern trotsar då faderns vilja och talar med sin syster. Jag uppfattar att fadern då viskar till den äldsta dottern något om välsignelse. Han förmår inte säga det själv, men hon får förmedla faderns välsignelse till sin syster.

Det var mycket upplyftande att vara med om denna föreställning. En enda person på scenen känner vi. Det är Maria Hartman, en ung och lovande musikalartist. Maria sjöng i kören och fanns med i många scener med både sång och dans. Även om hon inte hade några repliker eller sjöng solo vill jag ta med henne i min övergripande respons. Det vi var med om var inte en rad soloframträdanden, som det ibland kan bli på musikaler. De som sjöng och agerade i de olika rollerna gjorde det bra. Men ingen stack ut. Det var en ensemble som agerade tillsammans. Det blev tydligt också när de tog emot publikens ovationer. Alla kom ut på en enda linje. Det gav hopp. Det är så vi bör tänka som mänsklighet.

Kvinnan har en central roll i sabbatsmåltidens liturgi.

Det var mycket andlighet i föreställningen. Baldakinen vid ett judiskt bröllop
har funnits med även i kristen tradition - men jag har aldrig varit med om det.

Männen dansar för sig. Kvinnorna är åskådare.
"The Fiddler" rör sig fritt mellan de olika världarna.

Maria Hartman och en annan körmedlem gestaltar flykten
i en av musikalens slutscener.
(Det var svårt att få bra foton från rad 17).