Dans med hjärtat på rätta stället

På detta kizomba-pass agerade dottern mestadels 'förare'
och inte så mycket 'följare. 

Yngsta dottern dansar. Om detta har jag bloggat förut. För det mesta läser jag om det på facebook, instagram eller hennes hemsida. Ibland går jag med hustrun och tittar på någon uppvisning. Någon enstaka gång är vi med på prova-på pass. Kanske (vem vet) anmäler vi oss till en kurs någon gång. Dansa är roligt och hälsosamt.

När började detta? Tidigt! I organiserad form på lågstadiet eller före. Tror jag. Då var det Eksjö, om jag minns rätt. Sedan Bloemfontein i Sydafrika. Kalmar. Boston i USA. Stockholm. (För att nämna några).

Nu är det egna kurser i egen regi. I Uppsala. Även i annans regi i Stockholm. Någon gång har våra vägar korsats, som när jag skulle viga ett par och yngsta dottern gav dem privatlektioner inför bröllopsvalsen.

Att hjälpa par att hitta fram till varandra genom dans, är en del av hennes idé. Med en Fil Kand i beteendevetenskap ligger det kanske nära till hands. På hemsidan går det att läsa om att par kan förbättra sin kommunikation genom dans.

Det är lite av ett släktdrag, det här med dans. Min syster arbetar också med dans – framför allt cirkeldans. Och en en brorsson söker sig fram som koreograf. Säkert skulle jag kunna nämna fler exempel.

Ytterst handlar det om att kropp, själ och ande hör ihop. Och visst ryms det i begreppet hjärta. Hör hjärtat till kroppen, själen eller anden? Självklart hänger det ihop. På spanska heter hjärta … ja, just det: Corazon.

Boston eller Bagdad?

De flesta har hört talas om bomberna i Boston. Mycket media-intresse har det varit. Sydafrikansk media har också rapporterat. Det var en del sydafrikaner där. Missar vi nyheterna på TV kl 19, så är det skralt med sändningar. Kanske någon sändning på språk vi inte behärskar. Men annars fylls TV-kanalerna mest av serier och såpor. Därför ser vi på Al Jazeera English. Ett tag trodde jag att det var en slags alternativ nyhetsförmedlare, som skulle ge ett annat perspektiv på det som händer i den globala byn. Och visst, de har mycket täckning av skeendet i Syrien, Irak och Afghanistan. Men bomdådet i Boston får nog, relativt sett, mer utrymme. (När ny påve skulle väljas, sände Al Jazeera live från Petersplatsen timmar i sträck.) Jag är ingen media-vetare, så jag kan ju bara spekulera i varför västerländska företeelser får mer utrymme. Kanske är det för att de flesta TV-nyhetskanaler är finansierade av reklam och de som gör reklam vill att folk ska sitta kvar och titta. I skrivandes stund har jag dock svårt att dra mig till minnes hur mycket reklam som sänds på Al Jazeera. Men jag tror i alla fall att det förekommer.

Tillbaka till frågan: Boston eller Bagdad? Det sker ju fler dödsfall i Bagdad. Därför är det ju på ett sätt värre, det som sker där. Samtidigt är varje dödsfall i sig en oerhörd tragik. Att värdera det ena dödsfallet i förhållande till det andra låter sig inte göras.

Av en mycket speciell anledning blev dock svaret på frågan denna gång: Boston! För yngsta dottern bor i Somerville, som ligger i det som kallas Greater Boston. Därför satt vi som klistrade framför Al Jazeera i måndags. Vi ringde och skypade och visste ganska snart att dottern var i säkerhet. Men blotta tanken, att hon kunde varit skadad, skrämde. Hade hon inte just då jobbat, hade hon tänkt vara där.

Därför är jag glad för mediatäckningen denna gång. Samtidigt vill jag understryka att varje liknande dåd som utförs, är lika förskräckligt. Vare sig det är av en enskild människa, en organisation eller en stat. Jag har väldigt svårt att försvara bomber. Jag vet att det finns situationer när människor tar till vapen som en sista utväg. Jag vet att det finns skäl att argumentera för länders rätt att försvara sig vid anfall. Men ändå: bomber är inte OK! Vare sig de placeras dit i förväg eller släpps från ett plan!

Dotterns närvaro i Boston ledde till en löpsedel i Östran och en artikel både i papperstidningen och på nätet. Länken kommer här. Vi gläder oss över att hon är oskadd, samtidigt som vi deltar i den sorg, rädsla och oro som många känner efter det som hänt. Min innerliga bön är att de röster i världen som vill försoning och rättvisa, som en förutsättning för fred, ändå ska höras mest. Jag vill vara en sådan röst!

 Gatubild från Boston sommaren 2012, när vi var där på besök

Visum i sista minuten

Kan man jaga rätt på ett rekommenderat brev, som befinner sig på väg mellan olika postkontor i Stockholm? Går det att stoppa ett brev, som redan är på väg? Dessa frågor kommer att få sitt svar i följande bloggpost. Eller postblogg, kunde man säga.

Yngsta dottern är au pair i USA. Platsen är Somerville i Greater Boston. Massachusetts. Hon skrev på för ett år men familjen ville förlänga och så fick det bli. Nu ingick i överenskommelsen att dottern skulle få åka hem i september för släktträff, som blev släktträff + begravning. Så skedde också. Planeringen var tajt. Dottern landade en onsdag på Arlanda och hade dagen efter tid på USA’s ambassad för att söka nytt visum. Men ambassaden ändrade tiden till fredag. Det hanns dock med. Avgiften för viseringen betalades av undertecknad dagarna innan på bank och kvittot skickades med rekommenderat brev till äldsta dottern i Stockholm, som hämtade ut detsamma.

Hem kom så alla ätteläggarna och både släktträff och begravning kunde äga rum enligt planen. Några dagar på hemmaplan blev det också (fast en enveten förkylning var en oönskad smolk i bägaren).

Så väntade vi ivrigt i morse på posten, där avin skulle ligga. Avin från posten som berättade att ett rekommenderat brev från USA’s ambassad fanns att hämta på Statoil. Posten kom efter lunch. Men någon avi fanns inte och därmed inte heller något rekommenderat brev. Sökning på internet med hjälp av numret på försändelsen gav inget resultat. Och brevet fanns ej på Statoil (eller Frendo, som butiken nu heter).

Om inte försändelsen kom fanns ingen mening att åka till Uppsala, för att imorgon lördag gå på planet mot USA. På den biljett som redan bokats. Många frågor: Skulle det gå att boka om flygbiljetten från Kalmar? Skulle det gå att boka om återresan till USA? Vad skulle värdfamiljen i USA säga om försenad ankomst till jobbet? (Här ska inflikas att värdfamiljen enligt tidigare överenskommelse stått för biljetten och fått veta att ambassaden alls icke kunde garantera handläggning av visumansökan på en vecka utan snarare 10 arbetsdagar. Så skulden borde hursomhelst aldrig kunna hamna på dottern. Men ändå!)

Då uppstår en otålighet, för att inte säga otillfredsställelse hos fadern. Samtal rings. Bland annat till Kalmarposten, där en dam vid namn Kajsa glatt meddelar att Kalmarposten inte är posten i Kalmar. Vid nästa samtal, till posten i Kalmar, lämnas besked att de ringer upp. När de gör så, får vi veta att det rekommenderade brevet finns på Sandhamsgatan i Stockholm. Jag frågar om det finns ett telefonnummer. Klockan är nu halv tre. Får veta att Sandhamsgatan är ett brevbärarkontor och att det stängde kl 10. Jag får ändå numret och ringer ändå och får svar. Jo, brevet har varit där men är på väg till Karlavägen. Jag får ett nytt nummer men när jag ringer detta ges hänvisningston. Jag kontrollerar numret och ser att det nog saknas en siffra. Men vilken? Eniro och hitta.se ger inga ledtrådar. Jag ringer tillbaka till Sandhamsgatan. Inget svar!

Nu lägger jag numren bredvid varandra:

010-4360128

010-360135

Om jag lägger till en fyra (4) i det senare numret uppstår följande par:

010-4360128

010-4360135

Jag ringer och får svar! Jo, brevet finns. Personen jag pratar med har det fysiskt i handen. Nu är goda råd dyra. Den som ska hämta ut brevet måste ha dotterns ID-kort eller körkort, som finns i Kalmar. Jag ringer mellandottern i Uppsala.

Kan Du åka till Arlanda och hämta din systers körkort, åka från Arlanda till Stockholm och hämta ut ett rekommenderat brev och sedan fortsätta tillbaka till Arlanda och möta Din syster, som kommer 18.50?

Jag sätter mig i bilen, för att åka till flygplatsen i Kalmar. Kan jag be någon, som ska flyga till Stockholm 15.15 att ta med körkortet och lämna det till mellandottern? Allt detta händer samtidigt som vi pratar med postkontoret på Karlavägen. Då får jag veta att det finns en Coop Nära-butik bredvid som också är utlämningsställe för brev och som har öppet till 20.00. Brevet kan bäras över till denna butik. Ny information. Ny strategi!

Alltså:

Dottern sitter nu på flyget mot Arlanda. Hennes resväska är incheckad som trapp-bagage, så att hon slipper vänta vid bandet. Förbeställd taxi väntar med extrabeställd namnskylt i ankomsthallen. Om tiderna hålls anländer hon 18.50, stiger in i taxin senaste 19.10 och har då max 45 minuter till Coop Nära på Karlavägen 102, dit hon anländer och kvitterar ut sitt brev. Taxin väntar utanför och kör sedan mot Stockholm C, där det går tillräckligt många tåg till Uppsala, för att kunna komma till mellandottern innan det blir alltför sent.

Nu kan vi inte göra så mycket mer. Annat än att be, förstås! Och det är vad jag gör! Hoppas återkomma senare ikväll med en kortare bloggpost. En bloggpost med positivt innehåll.

Sista dagen i USA

Gårdagen var fylld av upplevelser. På förmiddagen åkte vi med ”the Duck Tour”. Man sitter i något som liknar ett färggrant pansarfordon (och från början var det amfibiefordon från andra världskriget, som användes) och färdas genom Bostons gator samtidigt som föraren berättar om allt man ser. Det speciella är att fordonet efter drygt en halvtimme åker rakt ut i vattnet och andra halvan av turen sker till sjöss. Innan man åker i land får alla barn komma fram och styra båten och får ett märke att fästa på tröjan. Alla applåderar för varje kapten, som får sitt märke. Kul idé! (Större delen av Boston ligger på s k landfill, d v s det har tidigare varit havsbotten och flodbankar. Därför verkar sjö och båt vara ett tema. Häromdagen var vi med dottern på en träff för alla au pairer i hennes område och åkte s k svanbåt. Mycket båt, m a o. Men det är ju bara trevligt!) På aftonen bjöd värdfamiljen på god mat och vi satt alla ute vid grillen och smaskade på grillad lax mm. Detta som en förberedelse inför kvällens firande i Somerville av the Independence Day med militärband, sång, tal, glass, dougnuts och framför allt det mest omfattande fyrverkeri jag någonsin sett. Boston har USA’s största och mest berömda fyrverkeri på den riktiga självständighetsdagen, som infaller 4 juli. Därför förlägger småstäderna kring Boston sina egna firanden på andra dagar. Intressant att vara med om denna kulturyttring med militärmarscher högt och lågt och ”let’s pay tribute to our armed forces” and ”God bless America”. Men det var mycket folk, mångkulturellt och festligt. Nu ska vi bara packa ihop det sista och efter lunch blir vi skjutsade till Logan airport, som är Bostons internationella flygplats. Vi kunde nog flugit direkt härifrån men eftersom vi flög till New York och John F Kennedy för tre veckor sedan och har återresan därifrån får vi ta samma väg hem. Lördag kväll är tanken att vi ska vara hemma. Deo voloente! Vi är tacksamma för tre härligt, avkopplande veckor i ett land som vi haft många uppfattningar kring men inte vetat så mycket om. Vi har förmodligen fortfarande en del åsikter och det känns som om vi har ännu fler kunskapsluckor. Det var inte bara fyrverkeriet i gårkväll som var omfattande. Hela USA är stort.

Afrika i Massachussets

För ett halvår sedan var näst äldsta dottern i Sydafrika. Med sig hem hade hon en del tidskrifter. Bland annat en som heter: The Africa Report 2012. Mycket intressant läsning. Jag har med den på resan, för att ta till mig all information om samtliga Afrikas stater och mycket mer. Ett par sidor i magasinet har rubriken:

Dining out. Five great African restaurants in the diaspora.

De ligger i Beijing, London, São Paulo, Paris och Boston. Den sista heter Karibu Restaurant. Vi bara måste ju besöka denna restaurang. Fast det visade sig att den inte låg i Boston, utan i Waltham. Nu ligger visserligen Waltham bara några mil från Somerville, där yngsta dottern bor. Men pratar man med folket här så är Boston bara själva staden och resten ligger visserligen i närheten av Boston men är inte Boston mer än Sigtuna är Stockholm. Alltså bor yngsta dottern i Somerville, Massachussets. Möjligen i Greater Boston. Eftersom det inte skulle bli så enkelt att ta sig till restaurangen fick vi låna värdfamiljens bil och strax efter sju (vår tid) igår kväll klev vi in genom den oansenliga entrén. Vi gick fram till en disk, som mest likande en svensk matbespisning. VI anvisades ett bord och väntade där. Så kom en kvinna med huvudet (dock ej ansiktet) täckt och det visade sig vara den kvinna som tillsammans med sin man äger och driver restaurangen. Hon var förtjusande. Hon frågade om vi ville ha några samosa som förrätt. Vi tackade ja och in kom tre glas och en kanna vatten samt tre tallrikar med två samosas var. Utsökta! Därefter berättade vår värdinna om menyn. Den framfördes muntligt. Utan prisangivelser. Yngsta dottern beställde tre av rätterna och då sa kvinnan:

Jag plockar ihop lite av varje. Ni blir säkert nöjda.

Ja, tänkte vi. Säger hon det, så blir vi nog det. In kom en tallrik med matooke (mosad kokbanan) jordnötssås, cassava, spenat, ris, curry på nötkött och kanske något mer. Mycket gott. Inte starkt men välsmakande, När vi ätit färdigt bad vi om notan men fick då veta att vi först måste äta fruktsallad. OK. Fortfarande utan prisuppgift. Den var också mycket go och innehöll papaya, mango, passionsfrukt och melon. Nej, det var inte alls dyrt. Mycket prisvärt och framför allt väldigt annorlunda. Vi kände oss välkomna till Afrika – mitt i Massachussets. Karibu!

Gästbloggare: Samuel Peck

Idag besökte vi ett nyöppnat museum. Det var faktiskt första dagen. Bostonteaparty-muséet. När vi gick in i det som skulle föreställa Old South Meeting House, fick vi en fjäder och varsitt kort, där det stod vilken karaktär vi skulle föreställa i något som liknade en tidsresa. Så den 16 december 1773 blev jag Samuel Peck. Jag ger honom ordet:

Huzzah, folks! Mitt namn är Samuel Peck. Jag är tunnbindare i Boston och året är 1773. Den engelske kungen hade bestämt att vi skulle betala skatt. Det ville inte vi! Vi tror på friheten och får vi inte vara med och bestämma i det som gäller England, ska inte engelsmännen bestämma över oss. Saken gällde en massa te, som den engelske kungen sänt till Boston, som ligger i New England. Om detta te skulle komma i hamn, måste vi betala skatt. Jag var en av ledarna i upproret. Så vi gjorde helt enkelt så att vi dumpade allt te i vattnet. En av dem som var med, var en femtonårig stearinljusmakarlärling, som heter Joseph Lovering. Denna aktion blev startskottet på den amerikanska revolutionen. Vi som var med tror på demokrati och frihet för alla folk. Ingen stormakt borde få lägga sig i andra länders angelägenheter.

Ja, det sista tror jag att Samuel Peck tyckte men jag är inte säker på att det var budskapet i utställningen. Bevisligen har hela Boston Tea Party grejen i dagens politik kommit att handla om helt andra saker, om man studerar det som idag kallas Tea Party Movement. Men det var i alla fall en fin utsällning och vi var bland de första besökarna utan att vi visste om det.

Tillbakablickar 1

Nu har vi firat svensk midsommar. En av yngsta dotterns vänner hade åkt förbi IKEA och handlat lite sill och knäckebröd. Jordgubbstårta gick att tillverka ändå. Tanken var att vi skulle haft en midsommarstång men vi la ner det projektet. Både vänner till dotterns värdfamilj och till dottern samlades på kvällen och vi sjöng lite svenska sommarsånger, en och annan dryckessång samt berättade lite hur vi gör i Sverige. Under kvällen blev det samtal om olika kulturer och det visade sig att där fanns människor med röttter från Sydafrika, Ukraina, Filippinerna, Kina, Sverige, Colombia, Brasilien, Barbados mm. Det är naturligtvis en del av USA's kultur. Många har rötter i andra länder och det är inte bara OK utan något positivt.

En av höjdpunkterna i New Orleans var båtfärden i träskmarkerna runtom. Vi såg alligatorer och det var ju spännande. Även att hålla i en livs levande alligatorunge. Men det var nog själva miljön som var mest fascinerande. Vi fick också lyssna till en initierad guide som liksom alla andra guider satte in orkanen Katrina i sitt sammanhang. Än idag ser man tydligt efterverkningarna. Självklart var jazzen närvarande hela tiden och vi njöt i fulla drag. Vi var på tre olika jazzkonserter men dessutom lyssnade vi till jazz på gator, i caféer etc. En av kvällarna var vi på Preservation hall, som är en av de äldsta jazz-haken i New Orleans. det var en samling äldre män (samt en yngre kvinna) som spelade av hjärtans lust. det var helt och hållet unplugged och det var bara gamla traditionella jazzlåtar. Underbart! På vår bröllopsdag, den 16 juni, var vi på New Orleans school of cooking. Där fick vi lära oss mycket om Cajunfood och Kreolsk kultur. Mer om det en annan gång. Nu skiner redan solen i Sumerville, en av bostons förorter och vi ska ta en morgonpromenad.

Äntligen i Boston

efter helt fantastiska dagar i New Orleans och Florida är vi nu äntligen hos yngsta dottern i Boston. Vi har blivit väl mottagna av hennes värdfamilj, där hon är au pair. Barnen är härliga och huset charmigt. Ikväll ska vi iväg och titta på en dansuppvisning, där dottern så klart är med. Mycket skulle jag vilja skriva om resan hittills. Men det vår vänta tills det blir lite lugnare någon dag. Vi kommer ju att vara en del av denna familj en vecka drygt. Säkert blir det stunder över, som bland annat kan fyllas med lite bloggande om de upplevelser vi haft de senaste två veckorna. Det har dock varit skönt att vara nästan helt utan internet. Internetcaféer är inte så vanliga i USA och vad hjälper det att det finns wifi på hotell och även på flygplanen, när man varken har laptop eller i-phone med sig? Så vi har gjort annat än fb, blogg och twitter. Helt OK, det med.