Afrika i fokus

Barnen får prova på att hålla i jorden. Foto: Matilda Göranzon

- Idag är det vi vuxna som styr världen men i framtiden kommer ni barn att ta över. Så därför får ni nu prova att hålla världen.

Ungefär så sa Amanda Parrow, som ledde barnens stund och söndagsskolan i Sankta Maria kyrka, Uppsala, tidigare idag. Så fick de barn i kyrkan som ville, komma fram och hålla i jorden. Enkelt och föredömligt.

Detta var en del av mässan, som inledde en dag med överskriften:

Öppet för alla om Afrika

Tidigare missionärerna Elisabeth och Erland Hillby hade tagit initiativet. De har arbetat för Svenska kyrkans mission bland annat i Tanzania. Bland de medverkande fanns vokalensemblen Uppslaget. De sjöng både i mässan och vid den efterföljande samlingen. Hans Engdahl, tidigare missionär och professor i Sydafrika, berättade om tre viktiga afrikanska teologer. John S Mbiti, Desmond M Tutu och James H Kone. Mbiti är en mycket betydande afrikansk teolog. Tutu beskrivs mer som en företrädare för Black Theology liksom Kone, som avled tidigare i år, och var verksam i USA. Elisabeth Hillby berättade om utbildning för f d pojksoldater i Sydsudan. Erland Hillby talade om viktiga förebilder för Tanzanias lutherska kyrka och dessutom berättade några från Helga Trefaldighets församling om en resa till Anafora i Egypten.

Ett seminarium med Olle Kristenson var utlovat liksom dans även grupp Afarer från Etiopien. Jag tror dock att dessa två programpunkter ströks av olika skäl. Hustrun och jag medverkade genom att leda kontextuellt bibelsamtal.

Jag kan inte redogöra för särskilt mycket av innehållet. Det verkade dock som om deltagarna var nöjda. Visst troppade en del av efter några timmar – så är det ju ofta. Men i stort sett var det livliga samtal och goda möten.

Det kändes viktigt att vara med. Det är inte så ofta som en av världens största kontinenter – Afrika – står i centrum. Helst skulle ju afrikanska röster få höras. Nu får det vara gott nog att vi som har bott många år i Afrika och återvänt på besök, får möjlighet att berätta.

Vi fick möjlighet att äta och fika tillsammans. Det fanns också försäljning av afrikanska kläder och hantverk.

En viss tveksamhet hade vi inför underrubriken:

Från Kap till Kairo

Det var ju Cecil Rhodes stora koloniala projekt. Att binda ihop Afrika med en telegraflinje och en järnväg från sydväst till nordost. Cecil Rhodes kallas ibland för södra Afrikas Hitler, vilket säger en del om den avsky som fortfarande finns i södra Afrika över hans inverkan.

För ett par år sedan krävde studenter och universitetspersonal i Kapstaden att den stora Rhodes-statyn framför University of Cape Town (UCT) skulle tas ner. Allt under parollen:

#Rhodesmustfall

Prästen Martina Larsson tackar Erland och Elisabeth Hillby för deras
engagemang. Även vi andra medverkande fick fina blommor.

Detta skedde också. Fortfarande finns dock Rhodes University och en stiftelse med Rhodes – och Mandelas – namn. The Mandela Rhodes Foundation. Den koloniala historien måste hela tiden berättas och ifrågasättas. Bäst är det ju när afrikaner och européer kan mötas. Om detta har jag bloggat förut. Länken kommer här.

Som jag ser det är det dock positivt att vi i alla fall försöker uppmärksamma världen utanför Europa – och gör det på ett konstruktivt sätt.

Elisabeth och Erland är två eldsjälar. Åldersmässigt pensionärer men i alla andra avseenden ytterst aktiva. Mer sådana personer behövs.

Palmsöndag i staden

En s k 'gatpratare' visar vägen till gudstjänsten.

Ett litet ljus tändes fram korset under postludiet, för att
tänka på vägen framåt i en svår tid.

Idag, på Palmsödagen, predikade jag i Flogstaskolans matsal, där Sankt Olofs Vänner firar mässa en gång i månaden.

Fredagens attentat i Stockholm fanns på ett tydligt sätt med i dagens gudstjänst.

Nyss hemkommen läser jag om en explosion i en koptisk kyrka i Egypten. 21 personer tros ha mist livet. Jag läser det på Al Jazeera.

Min predikan handlar om uttåg och intåg. Om att lämna staden eller stanna kvar i den. I all ödmjukhet publicerar jag den här. (Sist också psalm 840, som jag valde några dagar före attentatet i fredags).

-------------------------------

Stora förväntningar. Jesus är på ingång. Till vår stad. När jag gav mig av på morgonen var jag nyfiken. Jag ville se hur människorna skulle ta emot honom. Det blev inte som jag tänkt mig.

Några flyttade stolar och bord. Någon kom med blommor. Det hängdes upp tygskynken på väggarna. På bordet ställdes det fram blommor och ljus. Till och med ett elpiano släpades fram.

Avståndet mellan den där första palmsöndagsmorgonen i Betfage, utanför Jerusalem, och vår morgon här i Flogstaskolans matsal, är väl egentligen inte så oerhört stort.

- Jesus är på ingång

- Det handlar om en stadsmiljö

- Människor vill ta emot honom

Vad har Jesus i staden att göra? Vad betyder detta intåg?

Något helt annorlunda än det vi på olika sätt upplevde i fredags klockan 3. Oavsett om vi var i centrala Stockholm, hade nära och kära som var där, eller om vi såg det i vår mobil, på TV eller hörde om det i radio.

När en lastbil i full fart kör in i ett varuhus och på vägen mejar ner människor är det något fullständigt, totalt annorlunda. En person, förmodligen fylld av hat, kapade ett lastfordon och syftet var ond bråd död.

Jesus lånar dåtidens lastfordon. Kommer stilla och ödmjukt ridande. Fyllda av kärlek.

Det finns en risk att fredagens blodiga attack får oss undvika staden. I fredags var det klokt. Människor uppmanades lämna centrala Stockholm och gjorde så.

Ibland är det klokt. Vi hörde nyss i en av dagens texter:

Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.

För Mose och Israels folk var det dags att ge sig av. Förtrycket var för stort.

Men i de flesta sammanhang är det vår kallelse att stanna kvar. Jesus visar det med önskvärd tydlighet. Han gick in i Jerusalem, såg sig omkring, lämnade staden men kom snart tillbaka.

Alltså: vi är kyrkan i staden. Just nu i Flogsta-Ekeby. Jag läser ur den lilla broschyren, som är skriven om föreningen:

Syftet har varit – och är – att Svenska kyrkan alltjämt ska finnas representerad i vårt område.

Det står vidare:

Att vara kyrka utan att ha en fysisk kyrkobyggnad att hänvisa till är en utmaning.

Det känns Jesuslikt på något sätt.

I tisdags visade TV4 ett omdiskuterat avsnitt av Kalla fakta. Det handlade om situationen i Hjulsta, på Järvafältet i norra Stockholm. På olika sätt beskrevs hur reaktionära krafter tar över det offentliga rummet. Det handlar framför allt om hur strikta könsroller upprätthålls. Flickor och kvinnor förväntas bete sig och klä sig på ett visst sätt.

Det är svårt att tala om detta. Inte minst nu. Många vill använda det som sker, som ett sätt att fördjupa konflikten mellan människor i världen.

Den vägen har många namn. Den kallas apartheid, etisk rensning eller rasism och leder åt helt fel håll. Att dela upp människor efter hudfärg, religion, genus eller något annat bygger inga trygga samhällen.

För mig blir palmsöndagens drama en uppmaning att med Jesus gå in i staden. Inte kravlöst. Jesus gick tillbaka till templet och rensade upp det från sådant som inte hörde hemma där.

Vår kallelse är att med Jesus vara med och bygga en stad där varje människa, oavsett bakgrund, har samma rättigheter och skyldigheter.

Innan Jesus och lärjungarna kom till Betfage och Betania, berättar Markus att de precis har varit i Jeriko. Jesus hade gett Bartimaios synen tillbaka. Bartimaios som dittills förtjänat sitt levebröd på att tigga följde sedan med Jesus.

Vilken härlig förebild. Jesus ser människan Bartimaios, som lämnar sin plats och följer med Jesus.

Om vi ska kunna leva i denna tid krävs att vi övar oss i maktanalys. Vem i staden är marginaliserad? Vem är priviligierad?

Jesus gav sig på tempelaristokratin. De var den tidens mäktiga. Vi behöver fråga oss vilka som har makten idag.

Samtidigt behöver vi se att den som lever i marginalen inte saknar röst. Rösten kanske inte hörs. Den kanske är tystad. Men den finns.

Kristina Helgesson Kjellin på Svenska kyrkans forskningsenhet har publicerat en studie som heter: ”En bra plats att vara på”. Den handlar om Svenska kyrkans mångfaldsarbete. En kyrkoherde, som arbetar i en förort säger:

Vi är i friktionen … och det är en bra plats att vara på.

Så låt oss följa Jesus in i de sammanhang där vi befinner oss och efter bästa förmåga leva så som Jesus vill.

Vi kommer även fortsättningsvis att vara rädda ibland och vi kommer att misslyckas ibland. Då får vi vända oss till Jesus och bli upprättade. I sakramentet, som vi snart ska dela, får vi förnyad kraft. 

-------------------------------

Sjung om staden och dess mångfald, glädjens plats och sorgens rum.
Sjung om namnlöshetens massa, ingen nämnd och ingen glömd.
Bakom ändlösa fasader formas livet tusenfalt.
Stadens mönster präglar själen i en ständigt ny gestalt. 

Mitt i stadens mänskomassa, mitt i oro stress och hets,
mitt bland dem som vandrat vilse och bland dem som övergetts
är Gud nära, vid vår sida, Kristus mitt ibland oss står.
Mitt i stadens puls och tempo evighetens pulsslag slår. 

Du är inte långt ifrån oss, du är här i stadens famn.
Vår identitet i Dig, Gud är ej nummer, utan namn.
Gud har visar genom Kristus, människan är Guds ikon!
Varje människa i staden är Guds likhets rikedom.

Systrar och bröder i Egypten

På Sveriges Radios hemsida kan man läsa om massakern på 23 koptiskt kristna i Egypten. Fruktansvärt! Men det finns ljus i mörkret. Enligt Ekot:

En ung muslimsk kvinna som kommit för att visa sitt stöd för kopterna säger att om det kommit något gott ut av denna tragedi så är det att folkets naiva tilltro till militären nu är fullkomligt utraderad.

Dels visar muslimer stöd för kristna. Underbart. Dels blir det tydligt att den arabiska våren i Egypten avstannat. Militärrådet verkar inte stå för förändring utan för fortsatt förtryck. Om detta blir tydligt för fler, har de 23 inte dött förgäves.
Att det ska vara så svårt för demokratin att få fotfäste. Och hur viktigt är det inte att vi vårdar den demokrati vi har i vårt land. Den är inte självklar.

Näst äldsta dottern

Igår kväll var det Nikodemuskväll i Två Systrars församling. Näst äldsta dottern var dragplåster och ett drygt 20-tal människor tyckte en fredagkväll var värd att satsa på att få veta mer om Egypten. Det blev en mycket givande kväll. God mat och sedan samtal på djupet. De flesta var i övre medelåldern. Men vilket engagemang. Dottern var helt enkelt lysande. Hon lyckades inspirera oss alla. Utifrån hennes upplevelser av tre månader i Egypten 2007 med erfarenhet av både den koptiska kyrkan och muslimska vänner fick vi en lektion i hur vi människor bör och kan leva tillsammans i förståelse och gemenskap. Många som var plus 70 uttryckte sin stora hoppfullhet inför framtiden över att få möta en ung, engagerad kvinna på detta sätt. Stolta föräldrar och morföräldrar (samt en dito broder) satt och lyssnade. Kvällen slutade med bön och gemensam psalm, där våra systrar och bröder i nordafrika och på arabiska halvön var påtagligt närvarande.
En kväll som denna är för mig vad mission verkligen handlar om. Ömsesidighet. Inklusivitet. Att låta sig påverkas över geografiska och kulturella gränser med bibehållen identitet som kristen, där allt får bäras fram till Gud i bön.

Egypten

Vad händer i Egypten? Är det bra med revolution? Hur påverkar det regionen? Det känns mycket spännande. Att Mubarak är en envåldhärskare verkar ju ställt utom allt tvivel. Att han bör avsättas ter sig också självklart. Men vad kommer i stället? USA stödjer Mubarak och Obama uppmanar honom till demokratiska reformer. Ofta! (Skulle mina ungdomar ha sagt för några år sedan, när "ofta" betydde "aldrig".) Mubarak har ju haft hur många år som helst på sig att införa demokrati. Klart att han inte vill det.
Israels premiärminister har lagt munkavle på hela regeringen. För Israel och Mubarak är polare. En s k ohelig allians.
För mig blir en sak klar: Egypten blir ett viktigt böneämne. För det behövs! demokrati. Men kaos kan lätt leda till att andra krafter tar över.
Och hur går det för kopterna mitt i allt detta?
Många frågor kvarstår!

Apropå jul

Nu är det ju inte julafton enligt den svenska almanackan. Men för många kristna på vår jord infaller julen precis nu. Exempelvis för våra kristna systrar och bröder i Egypten, kopterna. (Samt för andra ortodoxa och orientaliska kristna.) Den koptiska kyrkan är urgammal. Långt innan Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa, fanns kristna i Egypten. Hade funnits i århundraden. Länge har de varit en integrerad del av det egyptiska samhället. Ibland förföljda som i dessa dagar, när de har blivit utsatta för våldsdåd och oron är därför stor. Häromdagen lyssnade jag på Cecilia Uddén, som är ekots utsända i regionen. Hon berättade att muslimer i Egypten planerar att bilda mänskliga sköldar kring koptiska kyrkor, så att de kan fira jul i fred. Det är hoppfullt. Enligt UD:s expert, prästen Jan Henningsson, har kopterna alltid betraktat sig som martyrer och deras tideräkning startar 284 CE. Då var de förföljda av den romerske kejsaren Diocletianus. Vi känner hans namn från legenden om Lucia.
Jan Henningsson menar att det som nu händer i Egypten är att unga, både muslimer och kopter, tar saken i egna händer. Kopterna brukar ligga lågt och vänta på att förföljelser blåser över men det gör inte de unga nu. De går ut och verbaliserar sitt missnöje. En del unga muslimer reagerar på den socio-ekonomiska misär de lever under. Det som förenar grupperna är ett missnöje med regeringen.
När vi firade högmässa i kyrkan idag bad vi för de koptiska kristna. Det känns viktigt att vara förenade med kristna trossyskon i regionen, de har det svårt. Men självklart behöver andra människor också vårt stöd. Många muslimer har det oerhört svårt och inte minst palestinierna lider dagligen. Lika viktigt är det att i sin bön komma ihåg de judiska systrarna och bröderna. Även om staten Israel har militära och ekonomiska muskler, lever de ingalunda goda liv. Tvärtom! Hela regionen är en krutdurk och det finns i nuläget bara förlorare.
Låt oss be om en jul i regionen som innebär fred på jorden! Precis som det var tänkt! För alla människor!

Så tragiskt

Enligt uppgifter från TT har Israelisk militär bordat några av Ship to Gaza båtarna. Dessutom på internationellt vatten. Upp till 16 personer kan vara dödade.

Israel och även Egypten har satt Gaza i blockad. Bara ett minimum av varor kommer in. Hamas missiler är en del av problemet. Många bär ansvar för att våld och hat får råda.

De som drabbas är självklart civila - kvinnor, män, barn och gamla.

Några fredsaktivister ville åka med förnödenheter till dessa människor i Gaza. Det slutade i tragik och död.

Det är svårt att förstå. Omöjligt att acceptera. Det är tragiskt!