Parnormen

När Stephen Sondheims Company hade premiär 1970, bröt den ny mark med sin vuxna syn på äktenskap och relationer.

Så läste vi på Kulturhuset Stadsteaterns webbplats om den föreställning vi såg igår. Tydligen fick musikalen också en del kritik på 1970-talet eftersom den ifrågasatte parnormen. 2024 känns det inte alls provocerande att problematisera idén om att äktenskap är alltings mål och mening.

Det var hustrun som hade bokat två platser på denna föreställning i födelsedagspresent till mig. Vi var mycket nöjda med vår kväll som vi inledde med middag i teaterbaren.

I Sondheims originalföreställning är det en 35-årig man, Bobby, som står i fokus. Han umgås med ett antal gifta par, som inget hellre önskar än att Bobby också ska hitta någon att gifta sig med. I musikalen ges inblickar i de olika parens situationer och det visar sig att alla har olika utmaningar. (Från början var det ett antal enaktare av skådespelaren och dramatikern George Furth som sattes ihop till denna musikal).

Marianne Elliott gjorde sedan en ny version 2018 där Bobby i stället blev Bobbie, en ogift kvinna. I Stadsteaterns uppsättning spelas Bobbie av Frida Modén Treichl, som verkligen var bra. Hon har medverkat i bland annat Sound of Music, Spelman på taket, Chess, Cabaret och West Side Story. Ursprungligen från Ljungsbro utanför Linköping.

Med i ensemblen var också Helen Sjöholm, som ju alltid är lysande. Hon sjunger endast varannan föreställning och man vet inte innan om det är hon eller Gunilla Backman som gestaltar Joanne. Säkert hade det varit lika bra med Gunilla Backman men vi var glada att vi fick lyssna till Helen Sjöholm.

Bland de övriga sångarna fastnade vi för David Alvefjord, som gestaltade P.J. Han hade verkligen en vacker röst. Robert Fux som spelade Jamie och hade ett stort solo i stycket ”Jag gifter mig inte” var också helt otrolig.

Musikalen går åtminstone fram till 25 januari. Den är sevärd. Oavsett om man lever i en parrelation eller är singel finns det mycket att fundera över i de olika situationerna.