Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.

I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.

När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.

Societas Homiletica – day three!

Duke Chapel. Or Cathedral?

Sunday meant late morning. The Church Service started only at 11 am. Some of the participants went to a Southern Baptist church for worship. Others to the chapel on campus, Duke Chapel. (With the size of a cathedral.) I decided to take part in the latter.

The Church was almost full. There was a choir singing and a well prepared sermon by the dean of the chapel. The congregation is interdenominational. Mainline. One thing happened, which I have never experienced. After the service, that took approximately one hour a short communion service started in a small side chapel. We were around fifty persons gathering there. Starting with the Eucharistic prayer with a liturgy similar to the one we have in Church of Sweden we shared the body and blood of Jesus Christ and all was done in fifteen minutes. I saw that many of us Swedish participants took part in the communion. I guess we are used to weekly Eucharist. It was a precious moment although I prefer to have the Eucharist included in the main service.

The side chapel where we celebrated Holy Communion.

The rest of the day was filled with a key note address, workshops and paper presentation. The terminology is interesting. Even if the presenter don’t have a physical paper in her or his hand, it is still named a paper presentation. This happened for instance when Lis Valle shared a video with the heading

Queering Preaching

It was a moving recording of a service where she, as a sermon, had danced a burlesque dance. Rather provocative but also touching. Why is it that some artistic expressions are welcomed in church but others are not? Food for thought!

In the same session Anuparthi John Prabhakar spoke about the Dalit community in India and how worship in this context looks like. A group that traditionally have been prohibited to worship in the temple, because they were untouchable. They had their own religion, using the shade under the trees as their temples. The Deity could possess any person and use this person as a priest – not like in a Hindu temple, where only the Brahmins could talk. So, the religion became very corporate and democratic. When Protestant mission came they built churches and ordained pastors, which meant they were copying the Hindu style, which made the Dalit community uncomfortable. John’s suggestion was that the Church must reconnect to the Dalit roots.

Both the Queer and the Dalit example is about exclusion or inclusion. How do we preach in a way that not only welcome people but also affirms?

The day ended with group reflections. So helpful to reflect together with homileticians from all over the world. The conference and the conversations give me much material to bring back to my own teaching at the Institute.

Tiden

Natten mellan lördag och söndag byter vi återigen till sommartid. Detta går att läsa på Fröken urs hemsida. (det känns mycket tryggt att Fröken ur finns även på nätet, inte sant?)

Ställ fram utemöblerna. Ställ tillbaka utemöblerna. Illustrationen är klargörande och jag förstår att jag ska ställa fram klockan. Respektive ställa tillbaka i höst. Vilket innebär att vi förlorar en timme nu och vinner en timme i höst.

Imorgon leder jag högmässan i Gottsunda kyrka i Uppsala. Den börjar kl 11.00 och jag kommer säkert att vara där i tid. De som inte har ställt fram sin klocka och missat sommartidens inträde kommer troligen vid 12-tiden – lagom till postludiet.

Men vad är tiden egentligen? Finns den? Klocktiden verkar vara möjlig att justera åt ena eller andra hållet. Solen och månen och andra himlakroppar bryr sig inte nämnbart om detta. Därför kommer vi att vakna imorgon och upptäcka att det är lite mörkare än vanligt. Eftersom klockan är en timme tidigare, förutsatt att vi vaknar samma klocktid. (Om vi däremot vaknar som vanligt och klockan är en timme senare, har solen hunnit lika långt upp som idag).

7½ år i Sydafrika har gett mig perspektiv på tiden. Medveten om att det är en generalisering är det många sydafrikaner som har en något mer avspänd relation till tiden. Det har för mig varit lärorikt. Jag kan, i mina sämsta ögonblick, vara oerhört fixerad vid att hålla tider. Det gäller oftast mig själv. Jag ogillar att komma för sent. Det drabbar därmed mina närmaste. Eftersom jag ofta ställer samma krav på dem. Detta är jag medveten om. Men jag tror att jag är ärlig, när jag påstår att jag inte bryter ihop om andra, mindre närstående, kommer sent. (Här kanske jag har fel!)

Som lärare är det min strävan att börja i tid, så får de som kommer senare göra det bäst de vill. Men det är klart – ibland väntar jag in en och annan. Det beror på vad vi ska göra.

En stor skillnad mellan västerländskt och afrikanskt tidsmedvetande (även här generaliserar jag) är att vi i Västeuropa ofta är i tid men lika ofta avviker från ett möte, sammanträde i förtid. Det anses ibland till och med lite fint. För det signalerar ju att jag har något viktigare efteråt. Min erfarenhet är att afrikaner i allmänhet slutför det de håller på med. Därför kommer många lite sent till nästa aktivitet. Och detta vet alla. Därför behöver ingen bli irriterad.

Till detta med tidens växlingar hör även förändring. Därför byter jag nu till en annan ’header’ på ’moruti’. Fotografiet är taget av Magnus Aronson i samband med teologifestivalen som ägde rum tidigare i år. Layouten står Matilda Corazon för.

En slags illustration till det latinska begreppet för att ’tiderna förändras’:

Tempora mutantur

Och glädjen i att då och då inse att livet - i sina bästa stunder - är en dans.

Foto: Magnus Aronsson

Dans med hjärtat på rätta stället

På detta kizomba-pass agerade dottern mestadels 'förare'
och inte så mycket 'följare. 

Yngsta dottern dansar. Om detta har jag bloggat förut. För det mesta läser jag om det på facebook, instagram eller hennes hemsida. Ibland går jag med hustrun och tittar på någon uppvisning. Någon enstaka gång är vi med på prova-på pass. Kanske (vem vet) anmäler vi oss till en kurs någon gång. Dansa är roligt och hälsosamt.

När började detta? Tidigt! I organiserad form på lågstadiet eller före. Tror jag. Då var det Eksjö, om jag minns rätt. Sedan Bloemfontein i Sydafrika. Kalmar. Boston i USA. Stockholm. (För att nämna några).

Nu är det egna kurser i egen regi. I Uppsala. Även i annans regi i Stockholm. Någon gång har våra vägar korsats, som när jag skulle viga ett par och yngsta dottern gav dem privatlektioner inför bröllopsvalsen.

Att hjälpa par att hitta fram till varandra genom dans, är en del av hennes idé. Med en Fil Kand i beteendevetenskap ligger det kanske nära till hands. På hemsidan går det att läsa om att par kan förbättra sin kommunikation genom dans.

Det är lite av ett släktdrag, det här med dans. Min syster arbetar också med dans – framför allt cirkeldans. Och en en brorsson söker sig fram som koreograf. Säkert skulle jag kunna nämna fler exempel.

Ytterst handlar det om att kropp, själ och ande hör ihop. Och visst ryms det i begreppet hjärta. Hör hjärtat till kroppen, själen eller anden? Självklart hänger det ihop. På spanska heter hjärta … ja, just det: Corazon.

Biskopsval

(An English version follows below.)

För en tid sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att bli biskop i Växjö stift. Jag svarade med glädje: Ja! Det var början på en spännande process/resa. Den har tagit en del energi. Men även gett energi. Att några personer ville nominera mig och på olika sätt föra fram mig som en tänkbar biskop, kändes stort och känns fortfarande stort. Min bön är att de nu hittar sin väg tillsammans med den som till slut blir vald till biskop, den 3 december.

Igår blev det nämligen klart att det inte blir jag. Till stiftet och de två kvarvarande kandidaterna, Fredrik och Thomas, önskar jag Guds välsignelse.

För mig går livet vidare. Just nu i Nairobi. Tillsammans med trossyskon från olika delar av den världsvida kyrkan. Vi läser bibeln tillsammans. Och vi läser i varandras livsböcker – i den utsträckning vi vill och kan dela våra berättelser. Underbart.

Alla kände till att det var biskopsval igår. En dag då vi läste Lukasevangeliet 24:13-35. Berättelsen om Emmausvandringen. Jag var en smula frånvarande – delvis fysiskt men även rent mentalt. Sista passet var jag dock med. När grupperna gjort sina redovisningar, fick jag möjlighet att dela mina känslor några minuter.

Soave's skor gav mig något att tänka på. Hur
ser vägen ut, som mina skor vandrar?

Utifrån Emmausvandringen upplevde jag att jag nu är tillbaka till början av vandringen. Jag får börja om. Bilden för mig blev tydlig på Soave’s skor, som föreställer en spiral.

Min livsvandring har gått i en cirkel och att jag är redo att fortsätta där jag var nyss. Men omvägen har inte varit utan mening.

Så bad Soave, som är en av våra ledare, att de andra deltagarna från Sydafrika skulle komma fram. Mbali (hennes namn betyder blomma) och Kgomotso (hennes namn betyder tröst) tog mig i varsin hand. Tillsammans med resten av gruppen bildade vi en ring.

Sedan sjöng och dansade vi en sång på kiSwahili, som var direkt hämtad ur bibeltexten.

Karibia Yesu karibia, Karibia kwetu karibia

Texten betyder: kom nära, Jesus, kom nära. Kom nära oss, kom nära. Det är verkligen också min bön just nu.

Därefter sjöng vi en sydafrikansk sång, där vi i dansen byter riktning, för att vi behöver ändra våra liv. En välbekant sång som vi ofta sjunger och dansar i Sydafrika.

Sista sången hade en text med orden:

Why don’t you bright in the corner where you are?

Betydelse: Varför lyser Du inte i det hörn där Du är? Ja, det är en relevant fråga. Till slut bad Kgomotso, på uppmaning av Soave, för att jag skulle välkomnas tillbaka till Sydafrika.

En mycket stark avslutning. En befriande sång- och dansupplevelse. Och bön. I en trygg grupp. I den världsvida kyrkan. På början av vägen till mitt Emmaus. Och Jesus kom och slog följe med oss.


Election of a bishop

Some time ago I was asked if I was prepared to be one of the candidates when Växjö diocese in Sweden was going to elect a new bishop. With joy I answered: Yes! And an interesting process/journey began. It has taken some energy but I have also gained energy from it. The fact that some persons wanted to nominate me as a possible bishop felt special and it is still special. My prayer is that they will be happy together with the person, who will be elected bishop on 3 December.

Yesterday it became clear that this person is not me. To the diocese and the two remaining candidates, Fredrik and Thomas, I wish God’s blessing.

For me, life goes on. At the moment in Nairobi. Together with fellow Christians from different parts of the world wide church. We read the bible together. And we read in each other’s lives’ books. Insofar as we are happy to share them with one another. Wonderful.

Everyone was aware that Växjö diocese was electing a new bishop today. It happened the day when we read Luke 24:13-35 together. The story about the walk to Emmaus. Naturally I have been a bit absent – partly physically but also mentally. The last session, however, I got the opportunity to share my feelings with the group a couple of minutes.

The shues of Soave inspired me. Which
path are my shoes going to follow?

With reference to the Emmaus walk, I experience that I now am back at the start of my walk. To a new beginning. An image, on the shoes of Soave, picturing a spiral, made this clear.

My life’s journey has had this form and I am prepared to continue where I was recently. But the detour has not been meningless.

Soave, who is one of our facilitators, then asked the other participants from South Africa to come in front. Mbali (her name means flower) and Kgomotso (her name means comfort) took my hands, one on each side. Together with the rest of the group we formed a circle.

And then we danced and sang a song in kiSwahili, with words directly from the biblereading.

Karibia Yesu karibiaKaribia kwetu karibia

The meaning is: Come close, Jesus, come close. Come close to us, come close. This is in deed also my prayer right now.

Thereafter we sang a South African song, where we change direction in the dance, because we need to change our lives. A well known song we often sing and dance in South Africa.

The last song had a text with the words:

Why don’t you bright in the corner where you are?

Also a relevant question. Finally Kgomotso prayed, to make me feel welcome back to South Africa.

This was very powerful. A liberating dance- and singing experience. Prayer. In a safe space. In the world wide church. In the beginning of the road to Emmaus. And Jesu drew near and walked with us.

En hoppfull resa

Vi åkte till Lesotho. Ett land vi älskar. Det är ett av tre länder i världen, som ligger som en enklav i ett annat land. De andra två San Marino och Vatikanstaten. Det är också det land i världen, vars lägsta punkt ligger högst. Landet ligger alltså i sin helhet över 1400 meter över havsytan. Ett bergsland med andra ord. Siktet hade vi ställt in på Malealea. Men låt oss ta det från början.

Vi reste från Pietermaritzburg på lördag morgon och första delmål var eShiyane. Eller Rorke’s Drift, som det heter på engelska. Mycket kunde sägas även om denna plats. T ex att Rorke var en engelsman, som drev en farm just i eShiyane. Han kunde inte låta bli kvinnorna i byn, så det föddes enormt många barn som hade en svart mamma och en vit pappa. Männen i eShiyane tröttnade och gick samfällt till Rorke och hotade döda honom om han förgrep sig på en enda kvinna till. (Nu gillar jag inte dödshot men jag uppskattar att männen stod upp för kvinnorna! Något att ta efter!) Rorke flydde hastigt från eShiyane och bosatte sig i Port Shepstone, eftersom han visste att det var fler bebisar på gång.

Ett annat namn på eShiyane är Oscarsberg. Hit kom 1876 (eller kanske snarare 1877) Svenska kyrkans missions förste missionär, Otto Witt. Den missionsstation som grundades fick namn efter den dåvarande svenske kungen, Oscar I. Länge fanns det lutherska prästseminariet här, innan det flyttades till Umphumulo och så småningom hit till Pietermaritzburg.

De flesta i Sydafrika förknippar platsen med det fältslag som stod mellan zuluerna och britterna 1879. Jag känner att jag behöver studera detta slag mer ingående innan jag skriver mer om det. Zuluerna förlorade i alla fall. Mellan 500 och 1000 personer dog i detta slag. De allra flesta zuluer.

När vi tänker på denna plats handlar det dock mest om konstföremål. Ulla och Peder Gowenius sändes av Svenska kyrkans mission ut som missionärer 1961. De var konstnärer och de kom till Ceza missionssjukhus. Där mötte de två lokala konstnärer: Azaria Mbatha och Allina Khumalo (Ndebele). De skickades för vidare konstutbildning till Sverige och så småningom flyttades konstcentret till eShiyane. När vi var där 2003 var det nedläggningshotat men nu fungerar det igen och vi köpte bland annat en vacker vävnad och temuggar. Läs mer om ELC Art & Craft Centre Rorke’s Drift här. 

Väven vi köpte är tillverkad av Agness Buthelezi. Titeln är: "A gentleman propose love."

Vi åkte vidare mot Bloemfontein. Där åt vi på vår favoritrestaurang: Seven on Kellner. Tyvärr var inte Kim Brackenridge, ägaren, där men vi lämnade ett meddelande och på tisdagen ringde hon för att uttrycka sin besvikelse att hon missade oss. Vi sammanstrålade med Sekhopi Malebo på restaurangen och bodde även hemma hos honom. Hustru och barn var dessvärre på andra håll.

Söndag förmiddag fylldes av många kära återseenden när vi firade gudstjänst i St. Johannes’ församling i Batho, som var vår församling de fyra år vi bodde i Bloemfontein. Jag fick vara med och dela ut nattvarden, samt det som alltid är så underbart: välsigna barnen!

Därefter åkte vi mot Malealea lodge i Lesotho. På vägen mötte ett typiskt åskväder med inslag av hagel, som blir enorma. Man känner sig ganska liten och gör bäst i att stanna ett slag så att det värsta går över. Den sista biten mot Malealea är det grusväg. Vi har varit där förut och då var vägen ganska OK. Nu tackade vi Gud för att vi har en bil med fyrhjulsdrift. Regnen har farit hårt fram med vägen och staten har inte hunnit med underhållsmässigt. På vägen plockade vi upp ett äldre par, som var mycket tacksamma att slippa gå en mil. Och vi hade ju plats för dem!

Efter en god måltid och lite stjärnskådande, som dock stördes av en klart lysande fullmåne, och efter en natts sömn, gav vi oss på måndagsförmiddagen ut på hästritt. Vi red iväg för att titta på några klippmålningar i närheten. Åldern varierar mellan tusentals år och fyra hundra år. Det rör sig om San-folkets målningar. De var inte primärt konstnärliga uttryck utan utfördes, vad jag förstår, när de var i trans. På något sätt kunde de då kommunicera med förfäderna genom att ”måla av sig”. Målningarna föreställer människor och djur av olika slag. Märkligast är nog den som föreställer ”Daddy long-leg”. Det rör sig inte om en harkrank, som man skulle kunna tro utan om en jägare med extremt långa ben. Han har en tvärslå genom sin penis. Det har inte med omskärelse att göra utan den finns där för att han inte ska kunna kissa, eftersom det djur han nyss skjutit heller inte kunde göra det. San-folket menade (menar) att det finns ett slags andligt band mellan jägaren och det djur jägaren skjuter och detta uttrycktes på ovan nämnda sätt. (Om jag förstått det hela rätt!) Annars finns många andra bilder av djur och av människor som dansar. Många har en stav i handen, för att stödja sig på när dansen blev för intensiv. Då var det den övernaturliga kraften: ”n/um”, som gjorde att de ”kokade i sina magar”. Allt enligt det informationsblad vi fick av vår guide. En slags ”healing dance”!

Det är också en andlig upplevelse att sitta på en hästrygg och låta sig bäras. Nerför branta slänter med mycket sten och uppför stup. För mig krävs det en stor portion tillit. Har aldrig förut tänkt på hästen som en Gudsbild. (I bibeln är det ju snarare åsnan, som lyfts fram.) Det var en härlig upplevelse. Den häst jag red på hette "Khati" och det betyder "hopprep" på seSotho. Jag tror namnet var valt med stor ironi, för det var ett mycket sävligt djur. För detta var jag enbart glad och tacksam!

Vår guide, Ramosite, red hela tiden bakom oss. 

Förmodligen för att hustrun, som så ofta, visade prov på stor förmåga att leda gruppen,

 medan jag och Khati, mest hela tiden, hamnade på efterkälken.

På hemvägen stannade vi som vanligt i Teyateyaneng, där vi brukar handla hantverk. Jag frågade en av kvinnorna om den vita färgen i väven var snö (eftersom det ju ofta snöar vintertid i Lesotho) men hon sa att det var sten och klippor. Då började jag sjunga en sång, som heter: ”Tsela, tsela di matlapha” och betyder att vägen är full av sten. När de andra kvinnorna hörde sången, lämnade de sina vävstolar och snart var vi 10 personer som dansade och sjöng i butiken. Efter ett par omgångar tystnade jag men då sa en av kvinnorna:

En gång till!

Underbart! Varför kan man inte avbryta arbetet för lite sång och dans? Tillsammans med kunderna? Den kvinna som tog betalt tackade oss för initiativet och sa:

Nu har min stress försvunnit och jag mår mycket bättre.

Steget mellan Sanfolkets helande danser och en spontan dansupplevelse i en hantverksbutik är tydligen inte så långt.

Vi åkte sedan till Clarence där vi tillbringade natten och åkte mot Granny Mouse i närheten av Pietermaritzburg, där vi fick utnyttja en julklapp vi fått: helkroppsmassage! Tack, kära äldsta dotter!

Styrkta till hela vår varelse återvände vi hem efter en slags pilgrimsresa med inslag av konst-missionshistoria, gudstjänstgemenskap, dans och sång samt tillitsfull närkontakt med djurriket.

Dans på rätt plats

Som bekant heter dans ”koros” på grekiska. I varje kyrka finns ett kor. Det är platsen för dans. När Katarinakören sjöng idag började det med dans. Fantastiskt. (Men jag hade velat vara med, förstås!) Ändå var det roligt att se hur kombinationen sång och dans i kyrkan fungerar så bra. Vår kyrkorådsordförande, Victor, tog ett fint foto, som jag får använda.

En oväntad slips på Jungfru Marie Bebådelsedag

När jag kom till Birgittakyrkan idag hängde vissa frågor i luften. Bland annat hade jag inte hittat någon, som kunde hålla i samlingen för barn. Jag sa högt en stund innan att det var min bön: att någon skulle erbjuda sig. Och någon erbjöd sig . Så skönt! Jag tackar denna räddande (inte ängel) men änglalika person. Högmässan blev härlig. Inte minst Katarinakören, som sjöng vårt Gloria på ett nytt sätt. De stod längst ner i kyrkan och gick fram i de fyra gångarna, sjungandes kanon. Samtidigt gjorde de rörelser med händerna. Dans? Ja, det vill jag kalla det. Så kommer ju också ordet kör från det grekiska ordet för dans. (Jämför ordet koreografi: χορός = dans och γράφειν = skriva.) Så småningom fick vi vara med i sången men lite trögare var det med rörelserna. Vi har mycket kvar att lära. Eller som man också kan säga: stor utvecklingspotential! I många stycken var det en härlig högmässa. Men det klart mest humoristiska fick jag klart för mig i sakristian. En av kyrkvärdarna, som inte var i tjänst men väl deltog i högmässan, hade en skojig slips. Väl vald! Han har arbetat på ett företag som sysslar med insemination av nötboskap. Vid ett tillfälle hade han fått en slips, där mönstret är en massa spermier som tränger in i ägg. Underbart! Det var länge sedan jag fick mig ett så gott skratt. Titta själv:

Afrikansk mässa i Ålem

Det blev en härlig kväll i Ålems kyrka. Drygt 150 personer hade samlats. Ett 30-tal i kören. Vi hade möblerat i koret, så att kören satt i en halvcirkel bakom altaret och församlingen bildade en fortsättning på cirkeln ute i bänkarna. Kor på engelska heter 'choir' precis som kör. Det grekiska ordet har samma stam, som ordet koreografi. Med andra ord är koret den plats i kyrkan, där det dansas. Och så var det igår kväll.
Anders Nyberg, körledare och musiker med mångårig erfarenhet från Sydafrika, var med och det var roligt att arbeta ihop. Vi känner varandra sedan slutet på 70-talet och framför allt början av 80-talet, då jag kom till Kapstaden, som volontär, för att delvis avlösa Anders.
Sången och dansen förlöser mycket inom oss. Det går inte riktigt att beskriva. Men om en stor grupp människor rör sig i takt, blir man en del av en större helhet. Detta är självklart vad som händer när militärer marscherar. Nu har jag ju aldrig gjort militärtjänst. Bland annat för att jag inte vill marschera i takt och lyda order från ett befäl. Däremot kan jag gärna dansa i takt. Det känns mer frivilligt!
Temat igår var den gode herden. För mig känns det som en fårhjord mer liknar en grupp dansande människor än en grupp marscherande människor, men jag kan ha fel.
(Ska man nu nödvändigtvis bedriva krig, är säkert marscherandet bättre lämpat!)
Igår handlade det dock mer om fred än om krig.

Nokuthula

Det har kommit ytterligare en gäst till Common Ground. Nokuthula. Det betyder att jag fått sällskap vid matbordet. Nokuthula är civilingenjör och har mest arbetat med vägar. Bland annat har hon bott ett år i Frankrike. Hon har precis slutat ett arbete och är på Common Ground, för att be och fundera över nästa steg i livet. Föredömligt! Som svart kvinna och utbildad ingenjör kommer hon säkert att ha lätt att få arbete. Affirmative action är ett program, som regeringen har, för att kvotera in de underrepresenterade på arbetsmarknaden. Det är ju i grund och botten bra och nödvändigt i Sydafrika. Tyvärr blir det svårt, för dem som tillhör en tidigare privilegierad grupp. Sett ur ett samhälleligt perspektiv är det nödvändigt. Sett ur den enskildes blir det svårare. Ser man det ur ett försoningsperspektiv, kan man bara säga en sak: Det kommer att behövs mycket försoningsarbete om det ska lyckas. Men egentligen finns ingen annan väg än försoning.
Nokuthulas modersmål är isiZulu. Så jag tog tillfället iakt att be henne skriva ner texten på den sång, som Kristina älskar. Den som i vår kyrka i Bloemfontein kallades ’Mamoruti’s song’, d v s prästfruns sång.
Abonomona abangeni ezulwini. Shintsha, shintsha mzalwane.
Den som är avundsjuk ommer inte in I himlen. Du måste ändra dig.
När man sjunger denna sång dansar man fram och tillbaka i bänkraderna. För varje gång man kommer till ordet ’Shintsha’, som betyder ’ändra’. (Jfr engelskans ’change’) klappar man i händerna, stampar med fötterna och ändrar riktning i dansen. Nokuthula var imponerad att jag kände till dansstegen. Men det är ju det man lär sig något av. Det som händer i kroppen minns man.
Så vad kan man säga om avundsjuka! Att det definitivt inte är en bra drivkraft. Men sedan finns det ju något som kallas mänskliga rättigheter och ett värdigt liv. Att vilja ha det, för sig själv och sin familj är något helt annat.
Det är nu tisdag och jag är snart färdig på Wits. Det har gått över förväntan bra och jag ser fram emot nästa steg i min resa. Att komma tillbaka till Bloemfontein och att få träffa professor Strauss.