Min son sjömannen 24

Det är drygt tio år sedan jag skrev min senaste bloggpost om yngste sonen, som jag kallar för ”min son sjömannen”. Sedan han började på sjöbefälsutbildning i Göteborg hösten 2010 har det gått 13 år. Han har tagit examen och arbetat som matros, tredjestyrman, andrestyrman och nu är han överstyrman på ett svenskflaggat tankfartyg som heter Nimbus. Rederiet heter Sirius Shipping och är ett familjeföretag från Donsö på västkusten.

Ganska länge har jag närt en dröm att få åka med på fartyget och nu öppnade sig en möjlighet. Det blev inte helt och hållet som vi tänkt men jag är mycket tacksam för att jag fick vara med om det jag faktiskt fick vara med om.

Det började igår, söndagen den 9 juli 2023, med att Nimbus ankrade utanför Mörbylånga, ganska mitt i Kalmar sund. Hustrun skjutsade mig glatt till Mörbylånga. Med i bilen var även svärmodren och äldste sonen. I Mörbylånga väntade svägerskan, även kallad mostret och hennes man, min svåger. Samt förstås deras jaktlabrador Hugo. Vi var många som ville träffa sjömannen.

Ungefär vid fyratiden på eftermiddagen kom så en liten motorbåt åkande från Nimbus. I den fanns en matros och sonen. I den klev jag i och åkte glad i hågen ut mot det väntande skeppet. Väl framme hissades vi upp av en av fartygets kranar och jäms med relingen fick vi kliva av. Nu började äventyret.

På väg med matrosen Joe
och yngste sonen Johannes.

Så närmade vi oss skeppet och behövde
alltså hissas upp.

Rejäla doningar som kan lyfta ombord
en båt med tre fullvuxna män i.

Anledningen till att fartyget låg för ankar var att det inte fick komma in till Kalmar hamn förrän tidigt måndag morgon. Ett annat skepp skulle lossa sin last före och det skulle ta hela natten. Så vi fick vackert vänta.

Det gjorde inte något, för sonen hade bett mig ta med nattvardsutrustning, så att jag kunde fira mässa med delar av besättningen. Det handlade om de sju filippinska besättningsmedlemmarna. De ligger ute fyra eller i vissa fall sex månader. Alla är kristna och ville gärna få ta emot nattvarden. Då passade det bra att fartyget låg för ankar och att det var söndag. Så passande också att evangelietexten på Apostladagen detta år innehåller följande avsnitt (som jag kortar en hel del):

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. /… /Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds … (Mark 3:7,9).

Nu fick jag alltså, precis som Jesus, predika på en båt. Det blev en djupt meningsfull gudstjänst då vi bad för deras familjer och framför allt för en av besättningsmedlemmarnas äldre släkting, som precis gått ur tiden.

Vi blev sammanlagt nio personer som firade mässa
på kommandobryggan.

Under kvällen satt jag på bryggan med min son och fick även stora delar av båten förevisad. Framåt elva på kvällen kunde jag krypa till kojs.

Vid frukosten runt halv åtta fick kapten veta att lotsen skulle hämtas upp något tidigare än avtalat. Så nu blev det bråttom att slänga i sig frukosten och gå upp till bryggan och sätta igång. Äntligen började vi åka mot Kalmar hamn. Det är ingen lång sträcka, så redan 08.19 körde lotsbåten intill och över klev lotsen, beledsagad av sonen. Därefter skedde samråd mellan skepparn, d v s kapten, och lotsen om hur de bäst skulle lägga till. Kapten önskade lägga sig med babords sida mot kaj, eftersom de sedan skulle åka norrut. Och så fick det bli.

På väg mot Kalmar hamn.

Lotsen på väg att kliva ombord.

Bogserbåten kör upp för att så småningom 
hjälpa till.

Kapten står vid en position nära babords sida,
för att kunna se kajen, så att han lägger till exakt 
i rätt position.

Här ligger så båten vid kaj, på väg att förtöjas.

Nimbus är 119 meter lång och i tankarna fanns då 8 000 kubikmeter bensin och dieselolja. Det är alltså 8 miljoner liter. Det är såklart ett stort ansvar att lägga den båten vid kaj. Men kaptenen på Nimbus är erfaren och med hjälp av bogserbåt och lots gick det smidigt.

När så båten var förtöjd vidtog sonens ansvar. Först en massa pappersexercis med en representant från hamnen och sedan provtagning på lasten. Under tiden öppnades ventiler och skruvades på slangar för att vid klartecken från sonen börja lossa lasten. Det skedde ganska exakt 10.00 och beräknades ta åtminstone tio timmar. Så lärorikt att få se hur noga det är med all säkerhet och att ballasttankarna måste fyllas på i samma takt som lasten lossas. Olika filter och system gör så att så lite organiskt material som möjligt ska följa med i ballasttankarna. Det kanske inte gör så mycket om fartyget seglar i Östersjön men går fartyget på längre rutter finns det risk att invasiva arter kommer med av misstag. Överhuvudtaget är säkerheten rigorös.

Tanken var sedan att jag skulle följa med till Nynäshamn, som är Nimbus nästa destination men på grund av olika omständigheter skulle de inte kunna gå in i hamnen tidigt på tisdag morgon som planerat utan behöva ankra även där och då skulle min tisdagsplanering spricka. Därför passade det bra att jag gick i land runt fyra idag, när ändå hustrun och äldste sonen skulle komma ombord och fika. På detta sätt fick jag ett dygn på båten och en liten sträcka som vi faktiskt färdades i Kalmar sund. Men jag fick också se hur sonen har det på sin arbetsplats. Och så kunde jag ju göra några sjömän glada genom att fira mässa med dem.

Det känns bra att sonen finns ombord och tillsammans med resten av besättningen arbetar på ett ansvarfullt sätt, så länge vårt samhälle och vår värld är beroende även av dessa drivmedel. Helst skulle vi ju slippa allt fossilt bränsle. På olika sätt får vi arbeta för det.

Det har varit ett mycket spännande dygn. Jag har fått en liten inblick i en värld som jag hört min son berätta om men som jag nu har en tydligare bild av. Jag hoppas det kommer fler tillfällen för mig att åka med.

Hej då, Nimbus. Hoppas vi ses snart igen!

Pommac – väl avkyld

Yngste sonen, sjömannen, bad mig köpa en stor flaska Pommac, när jag var inne i Kalmar igår, för att hämta äldste sonen på stationen. Jag återkommer till varför. Just nu har vi glädjen att ha våra fyra yngsta barn på besök. Igår kväll såg vi på diabilder i två timmar. Det är i sanning en trivsam umgängesform. Det går långsamt och alla har möjlighet att kommentera och ofta ombeds den som sköter projektorn att vänta eller klicka tillbaka till förra bilden. Vi såg på bilder från åren 1990 och 1991.

Men idag var det alltså dags för Pommac. Skälet till att min son sjömannen ville att en flaska införskaffades var en av skyltarna som sitter i Ebbas café. (Om detta Café har jag bloggat tidigare och länken kommer här). I en kommentar till den bloggposten skrev svärfadren (som dog för ungefär två år sedan) om sin mor:

Ebba Svensson, f Widell, Kullen, Bolmsö. Caféet fanns till sommartid 1935-55.

Det var alltså ett bycafé, som min hustrus farmor drev i hemmets trädgård, för att dryga ut hushållskassan.

Varje sommar sätter vi upp caféskylten men också Pommac-skylten. Men mig veterligen har vi aldrig druckit väl avkyld Pommac i Ebbas café. Tills nu. Passande nog var svärmodren och svägerskan med.

Genom Wikipedia kan jag lära mig ett och annat om Pommac. Namnet är en kombination av "Pomm" som är första delen av champagnemärket Pommery och "ac", sista delen av cognac. Skälet till det senare är drycken lagras på ekfat för konjak. Med andra ord är det ingen skräpläsk. Drycken har funnits sedan 1919 och togs fram som ett alternativ till Champagne. Och jag måste säga att den är god. Betydligt godare än vissa drycker med ciderkaraktär. Söt, javisst. Men inte för söt. Utöver äppeljuice innehåller den hallonextrakt. Det visste jag inte. Jag tror nog vi ska dricka det oftare.

Ett annat kuriosum är att Pommac alltid betraktats som något eklusivare än vanlig läsk. Alltså dyrare. Och därför säljs den inte på 1,5 litersflaska, utan 1,4 litersflaska. Rimligt!

Det påminner mig om hustruns fyrtioårskalas. Av någon anledning bestämde vi oss för att servera en liknande dryck som fördrink. Alla fick då en flaska Champis. När jag läser om Champis på Wikipedia förstår jag att även denna dryck kom till som en ”följd av dåtidens debatt om svenskarnas alkoholkonsumtion”. Den är äldre. Från 1910. Båda dryckerna har sitt ursprung i Närke. Min reflektion är att det hänger ihop med väckelsens utbredande kring Örebro.

Till saken hör att både svärfadren och min egen far var nykterhetsvänner under sina tidiga år. Far var resesekreterare i De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som idag heter Hela Människan. Det var på 1950-talet. Svärfadren var engagerad i någon annan organisation, vars namn jag just nu har glömt. Mor hade bilen försäkrad i Ansvar och fick lägre premie, eftersom hon aldrig inmundigade alkoholhaltiga drycker.

Pommac och champis är definitivt trevliga alternativ som törstsläckare och välkomstdrinkar i sommarsamvaron. Men de bör då drickas väl avkylda.

I samma båt

Vi, d v s hustrun, näst äldsta dottern och jag, har precis varit på

Titanic The Exhibition

Det kändes speciellt att uppleva en världsutställning. Jag försöker läsa på nätet om den men får inte fatt på någon sida som berättar när den började och i vilka länder den varit. I Uppsala har den varit sedan den 17 maj. Den som vill se den måste skynda sig. Den slutar 1 september i Uppsala och det är inte helt enkelt att få biljetter.

Det var en tankeväckande upplevelse. Det är en skickligt gjord utställning. Vid ingången försågs vi med hörlurar och så startade en audiotur, som i ett lugnt tempo tog oss genom de olika rummen med bilder och montrar. Det hade ju gått att tillgodogöra sig mycket av det hela genom att läsa på nätet men det skapar en särskild stämning att mitt på ljusa dagen kliva in i ett särskilt rum, där många människor samtidigt fokuserar kring en världshändelse med tragisk utgång.

En övergripande insikt är att Titanic var en arbetsplats. Ofrånkomligen tänkte jag på min son sjömannen. Eftersom de många dödsoffren i samband med Titanics förlisning berodde på bristande säkerhet, var det inte utan stolthet jag insåg, att yngste sonen är en mycket säkerhetsmedveten person. Vi hör om olika behörigheter han måste ha och hur säkerheten fungerar ombord. Vi får också del av hans kunskaper i exempelvis brandsäkerhet, i andra sammanhang.

En annan bestående tanke kretsar kring Titanic som metafor. Mikael Wiehes sång om Titanic slutar ju med orden:

Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.

Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!

Det kan vara en utsaga om vår tid och exempelvis tillämpas på klimatkrisen. Det jag funderar över är, utifrån Titanic, om det i slutändan inte har så oerhört stor betydelse om man är rik eller fattig. Jag menar att både fattiga och rika drunknade. Men när jag kontrollerar siffrorna i efterhand, visar det sig (förstås) att fler förstaklasspassagerare räddades än tredjeklasspassagerare. Däremot var det betydligt fler kvinnor och barn, som räddades, än män. Ett mänskligt liv slutar till 100 % med död. Men hur vi drabbas av döden varierar och där spelar social ställning liksom genus in. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur människor idag för på Medelhavet. De åker inte lyxfartyg utan sitter i stort sett redan i räddningsbåtar från start. Kanske är det mest män i dessa båtar. Materiellt sett är rimligen de flesta utarmade.

Små modeller av livbåtarnas tänkta placering på däck.

Om vi säger att vår värld är ett fartyg, som färdas mot katastrofen, vilka lärdomar går det då att dra från Titanics historia? Att vi borde sänka farten, är ju en sådan. Och att vi borde prioritera säkerhet framför lyxkonsumtion. Det hade funnits plats för fler livbåtar om inte promenaddäcken i första klass varit så stora. Vi borde tänka mer på planetens överlevnad än vår kortsiktiga behovstillfredsställelse.

En detalj som inte förekom i utställningen var att det även fanns djur ombord. Mest hundar men även katter och höns, läste jag någonstans. Hur gick det för dem? I Mikael Wiehes text nämns i alla fall hur råttorna lämnar skeppet, för att söka sig mot land. Oklart om det stämmer. Kan det ha funnits råttor på ett så nytt fartyg?

Ett återkommande ting i montrarna, som upphittats efter förlista personer, är deras klockor. Känns också som en metafor. Tidens gång - samtidigt stannade dessa klockor, vid förlisningen. Och så alla brev. Det skrevs många brev på skeppet och det fanns flera besättningsmän som arbetade bara med det. Dessa brev gav liv åt berättelsen.

När jag googlar kring Titanic ser jag att det finns en teori om att utgången berodde på en brand, som ägt rum under fyra dygn i maskinrummet innan Titanic gjorde sin första resa. Skrovet ska ha försvagats men rederiet tog inte faran på allvar utan målade över skadan och hoppades att allt skulle gå bra. Jag tror att illustrerad vetenskap är en tillförlitlig källa. Inget nämndes om detta på utställningen. Är det månne en faktoid?

Fyra foton får avsluta denna bloggpost. Tre av dem exempel på förekomsten av gudstro på båten. Att en bibel nyligen kommit till utställningen och inte därmed inte fanns med i audioturen tyckte jag var roligt. Som en hälsning till mig, inför mitt nya arbete. Det sista fotot föreställer ett smycke som en kvinna på båten fick av sin älskare. En verklig historia, som säga ha inspirerat manusförfattaren bakom storfilmen Titanic.

Austin Partners bibel utgör ett tyst vittnesbörd.

Speciellt kosher-porslin för judiska passagerare (och kanske besättning).

Att fartygsorkestern spelade psalmen "Närmare Gud till Dig"
är svårt att bevisa. Men berättelsen lever.

Halssmycket som Kate Phillips fick av sin älskare var
mer anspråkslöst än Heart of the Ocean i filmen Titanic.
Men det lär ha inspirerat James Cameron till berättelsen. 

Min son korgossen

För en tid sedan bloggade jag om min son sjömannen. Idag handlar det om en annan son. Korgossen. Han sjunger i Västgöta Nations Manskör, även kallad

Korgossarna

De kallas väl så, för att deras logotype är en koskalle.

Nåväl, vi lyssnade på en mycket välsjungen konsert med kören ifråga.

Finlands Sak i Vår

De flesta sånger framfördes på finska. Jag har svårt att bedöma huruvida uttalet var korrekt men det lät genuint. I något fall hade de lärt sig den finska texten utantill.

Klangmässigt var det bra. Humor fanns det också med i vanlig ordning. Framför allt när en av konferenciererna framträdde som Leif G W Persson.

Men humor fanns även med i texterna. Exempelvis i Jone Havsfärd med text av Erik Axel Karlfeldt och musik av Jean Sibelius. Den framfördes på svenska, eftersom även det finlandssvenska fick plats denna eftermiddag.

Jag hade verkligen ingen aning om att Karlfeldt hade denna typ av texter på sin repertoir. Det borde jag nog känt till. Den ingår i samlingen:

Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim

Där ingår många bibliska motiv, som bruklig är i dalmålningar. Kanske fler har missat denna del av allmänbildningen. Jag citerar den därför:

Bäst som skeppet låg för ankar
under strandens gröna bankar,
då stod skepparen på däck och skrek: "Hej, västanväder, blås!
Hej, I jungmän och matroser,
som förlusten er bland roser,
glömmen lundens turturduvor för den salta vågens mås!"
Och se här går skeppet på den saltande våg,
och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;
och den krigsherrn där på backen
med den bakåtböjda nacken,
han som super bakom seglet, är kaptenen, glad i håg.

Men all skyns och djupsens drakar
gny och spy, och skeppet skakar,
så att skepparn tappar flaskan mitt i havets vilda göl.
Då i vredesmod han ryter:
"Det är nätt att skutan flyter.
Vem är tjockast av allt folket? Vi få kasta ut en knöl."
Och se här står Jona, den beskedelige man!
Han är stor och grov och vördig, som en sådan karl står an.
Han är blek om anletsdragen,
och han håller sig för magen;
man kan se att han är ganska sjuk och önskar sig i land.

Och de lägga hand på Jona,
men han beder: "Käre, skona,
ty I se jag är en andans man och vördnadsvärd profet."
Men de svara: "Har du trona,
kan du trampa vatten, Jona,
fast du flyter nog på hullet, o profet så prostafet."
Och se här står Jona uti vädret upp och ner
med sin skörtrock över nacken, så man livstycksryggen ser;
och i djupet rakt inunder
ses ett gapande vidunder,
och ur breda käftar lysa hemskt de vita tandklaver.

Väl må lantmän sälla heta,
att de ingen fara veta
av de odjur som gå rytande i havets vilda svaj!
Må de väl den dom besinna,
som så många skeppsmän finna,
vilka varda svulgna upp utav en valfisk eller haj!
Och se här står Jona uti valfiskens buk!
Man kan se han längtar dädan, ty han synes ganska sjuk.
Där är unket, kallt och naket,
där är trångt och lågt i taket,
ty vi se ju att profeten måste hålla sig på huk.

Men vi veta utav skriften
huru Jona slapp ur griften,
se’n han drivit långt och länge uti havets vilda svaj;
och här visas hur syrtuten,
när som valen stängde truten,
vart beskuren och förvandlad till en något spräckt kavaj.
Och se här går Jona på den grönskande strand!
Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på vänster hand!
Och se här står han vid disken
och begär en sup på fisken,
och jag önskar samma goda åt var yngling i vårt land.

Förstås tänker jag även på min andre son, sjömannen. Och så klart på svärfadren, som med en till visshet gränsande sannolikhet känner till denna text. Möjligen även kan deklamera den utantill.

Det finns mycket annat att skriva om. Exempelvis sången Legenda. Text av Eino Leino och musik av Einojuhani Rautavaara. Den beskriver hur Jesus och Petrus besöker Finland. Petrus börjar bråka med sin Herre och menar att Finland är ett fattigt och stenigt land. Då ler Jesus tyst och säger:

Kan vara att marken är karg och kall
gröda kunde växa snabbare
men hjärtat är varmt.

Så promenerar de vidare och sista raden konstaterar:

När om kvällen du sitter under björken
Herren finns där, hans leende svävar över vattnet.

Så var vi också i missionskyrkan och fick del av denna förkunnelse. Underbart. Av korgossarna.

VGMK under ledning av Rebecka Gustafsson i Uppsala Missionskyrka

Går vi i land?

Yngste sonen, sjömannen, har gått i land för denna gången. Han har varit ute 10 veckor och trivts. Nu blir det några dagars ledighet innan han börjar nästa termin. Det är honom väl unt. På vårt sommarseminarium funderar jag om vi går i land med den uppgift vi har. Då fick jag se en dörr i föreläsningssalen. Och insåg: Vi har gott (gått) om bord. Då kan vi gå i land.

Min son, sjömannen, 16

Onsdag. Det är dagen då sonen är i hamn. Nu för åttonde gången. Men denna gång kom båten något senare. Det vill säga först vid tolv-tiden. Dessutom fick de byta kaj-plats, så ungefär kl 17 fick jag ett sms med budskapet att de förtöjt. Nu är kl snart 21 och de kommer att åka inom de närmaste minuterna. Två resor kvar! Sedan ska jag ta bilen till Göteborg och möta honom. Just nu ser han fram emot en natt på fast mark. Utan gungningar och utan ljud. Jag kan föreställa mig att det hägrar.
Ändå har det ju hittills gått bra. Sonen är nöjd med sitt yrkesval och verkar ha lärt sig massor. Att sitta fast i isen 7 timmar och vänta på isbrytare var inget problem. Ja, det verkar som om inget är just problematiskt. Och jag kan föreställa mig också detta. Att vara på väg från en hamn till en annan. Lossa last. Tillbaka. Lasta. Åka. Lossa. Så går det på och vi andra som diskuterar målskrivning och verksamhet kan slänga oss i väggen. Här är några glada gossar som har målet i sikte och jobbar envetet, genom is och storm, för att nå just målet. Vilket de också gör! Jag säger inte att det är enkelt jobb. Eller ens avundsvärt. Men i någon mening tydligare än många andra arbetsuppgifter.
Hur blir det då om två veckor, i fall de fastnar i isen igen? Kommer de att bli försenade? Troligen inte! De har möjlighet att åka i kapp en del förlorad tid. Ibland ligger båten och driver, eftersom det är dyrt att ligga i hamn men inte ute till havs. Så jag ser fram emot att verkligen få träffa min yngste son om två veckor.
Om någon vill se hur det går, är hemsidan fortfarande marinetraffic.com och man får klicka på båtens (transpaper) position. Då ser man var min son, sjömannen, är. Såhär ser det ut, just nu. De är alltså fortfarande i hamn:

Min son, sjömannen, 13

Enkelt. Sakligt och kortfattat. Enligt en av de senaste facebook-uppdateringarna trivs sjömannen och pappan är glad och nöjd.

Min son, sjömannen, 11

Sonen är i hamn och kan svara på frågor. Ja, han har kört båten själv. Lite grand i alla fall. Och jag såg att de körde österut i går kväll. Som om de skulle in mot Halmstad. Varför? Jo, de låg och drev. För att vänta på att få komma in i Göteborgs hamn.
Huruvida de bryter is själva har jag inte frågat men jag tror att det är så. Får utröna det vid tillfälle. Jag ska skicka ett mejl och fråga om rövarhistorierna.
Sen har han spolat rent i ett lastutrymme och jag tror att han använde begreppet "tvaga". Förmodligen är det så att en del gamla ord fortfarande används till sjöss. ("Till sjöss" är dessutom en gammal språkform. Tror att det kallas för genitivkasus och genitivformen styrs alltså av "till").
Frågan är om det sista tillhör viktigt eller oviktigt vetande!

Min son, sjömannen, 10

Var är Du, min son? Svaret finns en mustryckning bort:

Lon/Lat: 17.76581 / 57.532169

Med andra ord, visar det sig på kartan, mellan Gotland och Öland. Hur fort går det? Och i vilken riktning åker ni?

Speed/Course: 14.4 kn / 209°

Det verkar också OK.
Vi förra landningen i Göteborg var det den ömma modern, som ringde och hörde sig för om hur det var. Och det verkar som om allt är bra. Nu är snart den 4:e av 10 resor klar. Det börjar bli rutin. Bloggposterna kommer mer sällan. (Kanske är sonen lika glad för det!) Men fortfarande finns frågor: Har sonen fått köra den stora båten ännu? På riktigt? Har han hört några riktiga rövarhistorier, från gamla sjöbusar? Det blir bäst att skicka ett mejl och fråga!

Min son, sjömannen, 1

Det är idag söndagen den 2 januari. Imorgon ska jag skjutsa yngste sonen och en av hans kompisar till Göteborg med lite möbler och packning. De ska dela på en lägenhet och inflyttning ska ske på tisdag. Det finns inte så många fler dagar att vinka på, eftersom sonen ska mönstra på en båt på onsdag. Skrev jag just "mönstra på"? Jo, det gjorde jag. Min yngste son, ska bli sjöman. Och i framtiden andre styrman och kanske så småningom sjökapten. För mig, som visserligen tagit förarbevis för båt och även äger en ytterst liten segelbåt, som dessutom legat på land ett antal år, är detta något stort. Det kan därför tänkas att jag kommer att skriva något om detta på min blogg. (Med sonens goda minne!) För att jag är en blandning av stolt, fascinerad, spänd och förundrad.
Båten är ett s k ro-ro-fartyg. På wikipedia kan man om en sådan båt lära sig följande:

Ro-ro-fartyg (av engelskans roll on, roll off) är fartyg som är konstruerade för att fartygets last lätt ska kunna köras ombord och i land. Detta kan ske genom ramper i fartygets för och akter eller vid fartygets sidor.

Båten går mellan Göteborg och Bottenviken. Kemi, närmare bestämt. Där vi har varit och sett på den s k kemimannen, men det är en annan historia. 10 veckor är praktiken och det känns lite hisnande. Så här ser båten ut: