Friday 19 July 2019

El Camino – dag 9 – ankomst

Sankta Lucia i en av de kyrkor vi besökte.
Det var onekligen med en viss förväntan i kroppen som jag vaknade denna dag. Vi skulle vandra den sista etappen på vår Camino. I Santiago de Compostella skulle vi sedan stanna i två dagar. Bara en sån sak: att inte behöva packa ihop alla sina tillhörigheter, utan kunna bre ut sig en smula. Om än bara för ett dygn till.

Trenden med öppna kyrkor höll i sig. Vi kom till en kyrka, där en skulptur föreställande Sankta Lucia mötte oss. Lite som att komma hem. Utanför den kyrkan stod en präst och en volontär och hälsade oss välkomna. Det var också väldigt uppmuntrande. Jag tror det var där som vi fick ett tips, att vi måste besöka en kyrka i Santiago de Compostella, som heter Iglesia de Santa María Salomé . Vi gjorde också det. Inte samma dag men väl på söndagen.

Vi stötte på Paul igen. Han undrade om vi ville sammanstråla med honom och hans familj senare på dagen, eftersom det var hans 70-årsdag och de skulle ha ett litet firande. Det ville vi såklart, så vi bytte mejladresser på stående fot.

Fint med levande människor som välkomnar en till kyrkan.
Ankomsten till Santiago de Compostella var lång och utdragen. Alla pilgrimer stannar upp på en höjd, när det är några kilometer kvar. Det går då att skymta katedralen. Men då är det fortfarande en bra bit kvar och den sista biten känns längre än vad den är. Så småningom var vi dock i närheten. Inga pukor och trumpeter. Det kommer ju pilgrimer hela tiden, så det är just ingen som höjer på ögonbrynen. Vid ett bord satt några lokala musiker och spelade. En musikant spelade på en slags säckpipa, som hör till den galiciska musikkulturen. Det var festligt!

Framme!
Framför katedralen är det ett enormt torg. Där satt pilgrimer i grupper och bara tog in ankomstens sötma. Äntligen framme. För oss handlade det ju bara om 160 km på nio dygn. Att ha vandrat 800 km under mer än en månad måste innebära helt andra känslor. Men visst var det skönt. Efter ett tag kände vi dock att vi borde hämta vårt diplom, det som kallas
Compostellan
Vi visste att det var en viss köbildning och det stämde. Hustrun och jag diskuterar i efterhand hur lång tid vi köade. Hon menar att det var 2½ timme. Tja, det kanske stämmer. Först var det enbart arbetsamt men mot slutet började vi prata med dem som stod nära och när vi hade själva kontoret i sikte, var stämningen rent uppsluppen. En spansk kvinna hade tillsammans med sin man bokstavligen börjat vandringen i sitt eget hem, som ligger längs vandringsleden. Jag visade henne vår lilla pilgrimsbok, den bok som varit vår andaktsbok under dagarna. Då tog hon fram en något större, liknande bok på spanska, tryckt av Jesuitorden. Vi log mot varandra och kände samhörighet över språkbarriären.

Så fint att jämföra våra andaktsböcker och förstå att vi båda vandrat i bön.
Hädanefter är mitt förnamn Andream. Känns rimligt!
När vi väl fått våra intyg, med namnen handskrivna, gick vi mot hotellet. Vi gjorde oss i ordning för att gå till katedralen, något varje pilgrim gör. Vi hade läst på, så vi visste att två saker hör till. Dels att ge en stor staty föreställande Santiago (Sankt Jakob) en kram, dels att besöka kryptan, där hans kvarlevor finns. Det gjorde vi också. Var och en bestämmer ju själv vad kramen står för. Enligt guideboken kunde man som pilgrim önska sig något. Nåväl, jag vet som den lutheran jag är, att jag i så fall kan kommunicera direkt med Gud. (Och det vet ju även romerska katoliker.)

Så här glad ser Santiago ut framifrån, mellan alla
byggnadsställningar. Krama honom får man göra på ryggen.
Nere i kryptan var det trångt framför relikskrinet. Vad gruppen medelåldersmän från Polen bad om, får vi aldrig veta. Det gick nästan att skära luften med kniv, så ivrig var deras bön. Det är verkligen spännande med våra olika fromhetsuttryck.

Intensiv bön framför relikskrinet.
Varje dag klockan tolv firas traditionellt pilgrimsmässa i denna stora katedral. Nu renoveras den, så mässan är flyttad till en annan kyrka. Vi hade ju också anlänt betydligt senare än tolv, så vi skulle gå på den mässan dagen därpå. Vi passade dock på att beskåda det enorma rökelsekar, som hänger i koret, som kräver ett antal personer för att sätta i gungning och sedan fyller hela katedralen med rökelse. Det hade varit festligt att få vara med om.

Bilden gör inte riktigt rättvisa åt det enorma rökelsekaret. Även det
bakom alla byggnadsställningar.
När vi klarat av vårt besök i katedralen drog vi oss mot den plats, dit Paul hade bjudit in oss. Det var inte vilken liten kvarterskrog som helst. Vi var inbjudna till det stora hotellet, Parador, som ligger till vänster om katedralen. Vi var några minuter tidiga, så det dröjde innan Paul och hans gäster kom. Men sedan blev vi inbjudna att sätta oss på den stora terrassen med katedralen i blickfånget. Imponerande. Paul hade bjudit in flera pilgrimer, som han blivit bekant med på vandringen. Dessutom hade hans hustru och barn med familjer kommit, för att delta i firandet. Så generöst att vi också fick vara med. Familjen skulle sedan gå vidare, för att äta en bit mat och vi gick glada och tacksamma åt vårt håll. Vi ser redan fram emot att återses i Kalmar 2020.

Sämre plats går det att sitta på en lördagskväll i juni.

No comments: