Blir vi tryggare i Nato?

När vi bodde i Sydafrika med familjen 2002-06 hade vi avtal med ett säkerhetsföretag. De satte upp detektorer i huset och vi hade även vissa knappar på olika platser i huset, som vi kunde trycka på vid pågående rån eller anfall. Jag vet att säkerhetsföretagets anställda var beväpnade. Jag funderade en del på det. Ville jag verkligen att andra människor, på mitt uppdrag, skulle använda vapen?

Vi klarade oss relativt sätt bra under våra fyra år men vid ett tillfälle blev jag och ett av våra barn rånade under vapenhot. Det var en djupt skakande upplevelse.

Personligen har jag dock aldrig känt något behov av att vara beväpnad eller ens äga ett vapen. Jag vill helst inte hamna i den situationen att behöva fatta ett beslut om huruvida jag ska eller inte ska skjuta ihjäl en annan människa.

En person jag lärde känna i Sydafrika, Andrew Seleka, berättade en gång för mig hur han kände sig i sitt hus. De hade haft råd att bygga ett stängsel med larm. Nu satt han på kvällarna bakom staketet och ute på gatorna gick de kriminella. Han upplevde att han var den som satt i fängelse. Det borde de kriminella personerna gjort istället.

Så, hur ska jag då se på företeelsen Nato? Eller överhuvudtaget på ett försvar? När jag var 17 år mönstrade jag som alla andra killar på sjuttiotalet. Efter två dagars genomgång fick jag veta mina krigsplacering och berättade då för personen på andra sidan skrivbordet att jag ämnade begära vapenfri tjänst, vilket jag också gjorde. Jag tror att jag skulle gjort likadant idag.

Men hur skulle jag gjort om jag bott i Ukraina? Och hur skulle jag betraktat dem som valt att försvara sig? Det är på inte sätt enkelt. För egen del förändrades mitt sätt att se på väpnat motstånd när jag var i Sydafrika 1981-82. Att en del svarta då var beredda att kämpa mot apartheidregimen med väpnat våld var inte märkligt. Jag upplevde inte heller att jag kunde sätt mig till doms över dem. Men för egen del väljer jag ändå att inte bära vapen.

Men Sverige 2022. Är det rätt att höja insatserna i detta spel? Och framför allt: gör det oss säkrare och tryggare att vara med i Nato?

Under min uppväxt var nedrustning ett honörsord. Idag talar fler och fler politiker med stolthet om att rusta upp. Jag känner mig inte tryggare av det, även om jag förstår att säkerhetsläget i vårt närområde har förändrats.

På Natos webbplats står följande:

Security in our daily lives is key to our well-being. NATO’s purpose is to guarantee the freedom and security of its members through political and military means.

Är det ens möjligt? Kan Nato garantera frihet och säkerhet? Jag fortsätter att läsa

POLITICAL - NATO promotes democratic values and enables members to consult and cooperate on defence and security-related issues to solve problems, build trust and, in the long run, prevent conflict.

Det är ju bra att Nato står för demokratiska värderingar. Och visst handlar det om att bygga förtroende. För att försöka undvika konflikter. Även om jag inte tror att konflikter helt kan undvikas. De hör liksom till det mänskliga livet. Frågan är hur vi agerar i konflikterna och hur vi löser dem. Jag fortsätter läsa:

MILITARY - NATO is committed to the peaceful resolution of disputes. If diplomatic efforts fail, it has the military power to undertake crisis-management operations. These are carried out under the collective defence clause of NATO's founding treaty - Article 5 of the Washington Treaty or under a United Nations mandate, alone or in cooperation with other countries and international organisations.

Det star “undertake crisis-management operations”. Är inte det en omskrivning av att faktiskt använda våld? Det påminner faktiskt – rent språkligt – om den ”specialoperation”, som Ukraina nu utsätts för.

Det som också är värt att notera är att ett medlemskap i Nato inte per automatik innebär att ett medlemsland får hjälp av andra länder om det skulle råka ut för en militär invasion:

The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

De skriver “such action as it deems necessary”. Med andra ord kan de andra länderna bestämma sig för att bistå eller inte och om de vill bistå kan de göra det med andra former av stöd än just militärt.

Avgörande för mig är dock att militärt försvar inte är en garanti för trygghet och säkerhet. Då gillar jag den svenska försvarsmaktens formulering bättre:

Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och att värna om Sverige.

Det står inte så mycket om att skapa trygghet och säkerhet. Mer rakt på sak: Militärt försvar. Och om det kan man ha olika uppfattningar.

Jag vill lägga min tid och kraft på andra typer av förberedelse. Ideologiskt och även andligt. Fred och stabilitet tror jag byggs av rättvisa och internationellt samarbete i utveckling av människors basala livsförhållanden. Agenda 2030 tror jag är avgörande liksom ett gemensamt ansvarstagande för klimatet.

Därför är det djupt problematiskt att försvarsanslagen ska höjas till två procent av BNP medan biståndsbudgeten, som legat på en procent, urholkas. Det stora och i mitt tycke viktiga mottagandet av flyktingar från Ukraina kommer att finansieras av neddragningar i redan utlovat bistånd till andra länder. Det är med andra ord världens fattiga som förväntas avstå från hjälp som vi redan mer eller mindre lovat, för att vi ska kunna ta emot flyktingar från Ukraina. Det var samma sak 2015–16. Ännu mer problematiskt blev det då Sida uppdrog åt hjälporganisationer att skära ner i utvecklingsprojekt. Sedan kom nya bud att det inte behövdes skäras ned fullt så mycket. Då fick organisationer höra av sig till partnerorganisationer på nytt och säga att de måste göra om sin planering igen. Det skapar inte förtroende.

Därför behöver vi diskutera Natofrågan och upprustningen av det militära försvaret i ett större sammanhang. Jag är absolut medveten om att även personer som vill ha ett starkt försvar och kanske även vill att Sverige ska gå med i Nato, också kan vara för internationell solidaritet och en bibehållen biståndsbudget på en procent av BNP. Men det jag ser hända i det politiska samtalet är något annat. Personligen vill jag därför hellre kämpa för fortsatt internationell solidaritet än för fler vapen.

Och då har jag ändå inte sagt så mycket om klimatkrisen, som rimligen borde vara högst upp på dagordningen.

Vems bild?

En vandring tillsammans med hustrun på alla hjärtans dag är inte fel.

Dagen har ägnats åt vandring i Hågadalen. Ett fantastiskt naturområde i Uppsala. Vi tog buss 11 till hållplats Lyssnavägen nere vid Ekoln, som är en vik i Mälaren. Därifrån vandrade vi Vårdsätra strandpromenad och tog sedan av mot Lurbo och upp genom Hågadalen mot Kung Björns hög. En fantastisk dag. Solen sken och det var friskt att vandra. Mitt på dagen satt vi på en nedfallen trädstam och åt vår medhavda matsäck. Varsitt ägg, en kaviarmacka, en ostmacka med tomat. Kaffe! Kan det bli bättre?

Många tankar. Allt är ju så vackert och friskt. Men samtidigt vet vi att naturen far illa. Allt är så lugnt men samtidigt vet vi att det finns våld och oro i världen. Allt är ju så rikt. Samtidigt vet vi att det finns materiell fattigdom.

Vid vår andra paus, som innehöll apelsinklyftor och ytterligare en kopp kaffe funderade vi över detta med läget i vårt land. Systemkollaps. Misslyckad integration. Segregation. Och där satt vi på en bänk och hade det bra.

Men vems bild är det vi får oss till livs i media? Och vad finns det för agenda bakom de bilder som ges? Så här gick funderingarna där på bänken.

När jag var i Sydafrika på 1980-talet ville inte apartheidregimen visa upp bilden av fattiga kåkstäder, där det endast bodde svarta. Det gick att färdas genom landskapet utan att se den materiella fattigdomen. Däremot ville befrielserörelsen gärna att besökare från omvärlden skulle se. Att vi skulle förstå vilket orättvist system apartheid var. Befrielserörelsen ville förändring. Ville rättvisa.

När bilden av Sverige visas upp i media idag; vad vill avsändaren säga? När det till exempel talas om segregation, då får vi bara se bilder från så kallade utanförskapsområden. Men är inte de andra stadsdelarna också segregerade? Att vissa människor har råd att leva i lyx; är inte det en del av samma segregation?

Bilder på bilar som brinner i förorten, vem vill visa upp dem? Någon som vill förändring? Som vill rättvisa? Eller någon som vill skapa en situation där vi medborgare känner oss rädda och oroliga?

Jag tänker ofta på mina erfarenheter från 80-talets Sydafrika. De rika och privilegierade ville inte se misären i kåkstäderna. Idag vill rika och privilegierade gärna lyfta fram hur hemskt det är i mindre privilegierade områden. Vad är syftet?

Minns ni USA:s presidents replik från 2017:

Take a look at what happened last night in Sweden?

Vilket syfte hade han med den bild han ville förmedla?

När jag uppfattar att den som förmedlar en bild av lidande och orättvisa också vill vara med och förändra till det bättre, då tar jag till mig bilden. När den som förmedlar bilden också är beredd att förändra sitt eget liv.

Men om den som basunerar ut elände inte själv vill bidra till ökad rättvisa, då är jag betydligt mer skeptisk.

Ös inte ur usla brunnar!

Här följer den predikan jag höll på Julottan i år (2019) i Hacksta kyrka, Svenska kyrkan i Enköpings pastorat.

Hacksta kyrka, Villberga församling, Enköpings pastorat.
De äldsta delarna är från 1200-talet.

* * * * *

Det mesta i den berättelse vi just hört är vanligt. Vi kan känna igen oss.

Det är inget ovanligt att myndigheter vill att vi ska betala skatt eller att det ordnas med folkräkning. Vi kan ha olika uppfattningar om skattetrycket. Det kan finnas synpunkter på hur folkbokföringen ser ut. GDPR känner vi till. Å ena sidan den enskildes integritet. Å andra sidan vårt samhälle, som handlar om att vi hör ihop. Någon menar att samhället blir bättre om staten tar ut mindre i skatt, så att individerna själva får bestämma mer över sina liv. Andra menar att vi behöver bidra med mer pengar till statskassan, för välfärdens skull. Vi tycker olika och det är som det ska.

Mitt i den skattskrivning som Augustus beslutat om, föds ett barn. Det är inte heller något ovanligt. Att just denna unga mamma lägger sitt barn i en krubba, att födelsen sker bland djuren, är nog inget vi är vana vid. Men i andra delar av världen förekommer det säkert.

Ibland sägs det att Jesus föddes i utanförskap. Jag är inte säker på det. Härbärget (som det inte fanns plats i) kan betyda den del av huset där familjen bodde. Alltså fick Maria och Josef plats hos djuren. Med stor sannolikhet var det i samma hus och kanske även i samma rum. Tänk er ett hus, som till hälften är en grotta. På en upphöjd avsats bor människorna. I andra ändan bor djuren. Det är inte konstigt. Lättare att hålla värmen på vintern. Så bor människor än idag i många länder och så bodde många även i vårt land för ett par hundra år sedan. Jesus föddes i fattigdom men inte i utanförskap. Självklart tog släkten hand om en gravid kvinna, som precis skulle till att föda.

Maktens behov av kontroll. Inget nytt. Familjer som tar hand om varandra. Inget nytt.

Det är först när änglarna visar sig för herdarna, som vi förstår att något unikt händer. (Maria och Josef hade redan haft besök av änglar, så de visste). Men i och med att änglarna visar sig sprids budskapet. Och det är herdarna som berättar vidare.

Det är nu det börjar. Det är en inte helt okontroversiell födelse. Det förstår Herodes den store, som nu på sin ålders höst börjar bli galen och ger order om att mörda alla gossebarn under två år. Det som gett upphov till Värnlösa barns dag den 28 december. Jesus tvingas med Josef och Maria på flykt. Inte heller det något nytt.

Orden från Jesaja visar sig mycket aktuella. Han talar om ångest, om manteln som fläckats av blod. Mitt i en situation av våld och oro blir Gud människa. Till slut kommer detta lilla barn växa upp och dö på grund av att han hotar makten. Som påminnelse nämner vi Pontius Pilatus vid namn varje gång vi bekänner vår kristna tro.

Jesajas ord kunde också handla om vår egen tid; en tid där ångest råder.

I september skrev kyrkoledare inom Sveriges Kristna Råd ett öppet brev till landets partiledare. De ville värna om människors rätt att fly från krig och förtryck.

Företrädare för ett av Sveriges riksdagspartier tog upp detta i en debattartikel i en kvällstidning. De skrev att det är problematiskt när kyrkan ”går utanför sin teologiska roll och ägnar sig åt opinionsdrivande politik som riskerar att i än högre grad slita Sverige itu”. De fortsatte: ”Vi behöver enas, i armkrok med Sveriges kristna råd och fler, för en human och ansvarsfull syn på migrationsströmmarna”. Debattartikeln avslutades: ”Gör vi inte det har vi snart ingen möjlighet att hjälpa andra.”

Argumentet var att vi inte ska ta emot flyktingar mer. Det är bättre att hjälpa människor på plats. Det är det som sägs. Men hur kan det då komma sig att Sida nu redovisar en undersökning, som säger att svenska folkets stöd för bistånd till andra länder minskar. De krafter som vill göra det svårare för asylsökande att få komma till Europa vill självklart inte hjälpa människor på plats.

Det som gör mig oroad är ändå inte vad vissa politiker säger eller inte säger. Det som gör mig oroad är den berättelse som fler och fler gör till sin. Berättelsen handlar om att Sverige är ett land i fullständigt kaos. Många tror på detta. Och jag säger inte att det inte finns stora problem. Det finns våldsbejakande extremism. Självklart också bland de människor som flyr till Sverige. Mot detta behöver samhället ta krafttag. För människors skull.

Men denna berättelse bygger på rädsla, oro och ångest. Och de som berättar den vill få majoriteten att tro att det är människor från andra länder som är orsaken. Berättelse som nu tar över i vårt land handlar inte om att värna alla människors lika värde. Den handlar om att allt kommer att lösa sig om flyktingar inte längre kommer till vår del av världen. Den handlar om att så många människor med utländsk härkomst som möjligt ska återvandra.

Denna berättelse är så stark, så att jag ibland dras med i den. Jag börjar misstänka mina medmänniskor. Och jag skäms när jag gör det.

Idag, på Juldagen, firar vi en helt annan verklighet. Att Gud blivit människa och väljer att dela våra liv. Jesaja säger:

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Idag samlas hundratusentals människor i vårt land kring denna berättelse. Att Gud blev människa. Jesus föddes inte i Sverige utan i Mellanöstern. Jesus föddes inte i välstånd utan i fattigdom. Jesus levde sin första tid på flykt. Till slut dödades Jesus, eftersom han blev för obekväm för maktens människor. Men Jesus uppstod också från döden. Han gjorde en väg genom allt som verkar omöjligt. Genom själva döden.

Vi som firar jul i Sverige idag och ända till tjugondag knut är människor som talar svenska, nordsamiska, arabiska, farsi, tigrinja och många andra språk. Vi tror i första hand på att Gud blev människa. I våra julkrubbor ställer vi ut tre stjärntydare som uppvaktade Jesus. De brukar avbildas som representanter för olika folk. De står tätt samman med den Heliga Familjen. De trängs med oxen, åsnan och fåren och dess herdar. Gud kommer till hela sin skapelse.

Denna berättelse – julevangeliet – innehåller det friska vattnet. Den klara källan som är idel godhet och kärlek. Vi vägrar ösa ur usla brunnar, där vattnet är brunfärgat och otjänligt. Vi söker en källa där rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Tankar om respons

En god vän kommenterade bilden: ett säljande leende!!!

Det har varit en innehållsrik lördag. Först tjänstgjorde jag som butiksvärd i Fair Trade Shop Globalen här i Uppsala. Det är alltid lika trevligt att möta kunder och göra en insats för rättvis handel. Vi säljer så fina konsthantverk. Vår nya butikschef, Paulina, är en fena på att hitta saker och bygger vidare på det som förra butikschefen, Maggan, jobbade fram under många år. Kontinuiteten och mycket stor kunskap står vår andra anställda, Lisa, för.

Efter mitt förmiddagspass i butiken cyklade jag upp till Engelska Parken – förbi kulturernas karneval, som jag tänker besöka i morgon – för att ta mig till Musikvetenskapliga institutionen. Professorn i kördirigering, Stefan Parkman, har en webkurs i kördirigering. Examinationen sker live i Uppsala och då kallas en del körsångare från Fyris Kammarkör dit, för att vara försökskaniner. Med andra ord ingick jag i en tillfällig kör bestående av oss från Fyris Kammarkör och de tolv dirigentstudenterna. En i taget fick de sedan dirigera kören, under det att Stefan gav dem respons.

Stefan Parkman in action.

Det var intressant av flera skäl. Stefan är mycket erfaren som dirigent och även en god pedagog. Stefan talade mycket om kommunikation mellan dirigent och körledare. Han lyfte verkligen de olika studenterna, som befann sig på olika nivåer. Som jag uppfattade det växte de alla under den korta stund de fick stå framför den hastigt ihopsatta kören. Imponerande.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på mitt eget, nuvarande, arbete. Jag undervisar inte blivande dirigenter men blivande predikanter. Relationen mellan förkunnare och församling handlar också om kommunikation. Mycket skiljer men mycket förenar. Det som absolut skiljer är att vi i kören inte ombads ge någon respons. Det är helt annorlunda på utbildningsinstitutet. I alla ämnen tror jag. De medstuderande får alltid möjlighet att komma med synpunkter.

Några frågor väcktes i mig. Hur skulle det vara om jag arbetade lika tätt inpå predikanten, som Stefan gjorde med dirigenten? Det är ju inte riktigt jämförbart, det vet jag. Men han hade synpunkter på hur nära kroppen de höll sina händer, hur de slog in kören, vad de gjorde med vänsterhanden och mycket annat. Om dirigenterna inte uppmärksammade att en stämma hade en soloinsats, fick de veta det. Mestadels fick de positiv respons men det fanns också utrymme för konstruktiva synpunkter.

Att inte Stefan lät oss i kören komma med synpunkter förstår jag. Det var kort om tid och dessutom är det ju Stefan som står för expertisen. Hur skulle det vara om vi på utbildningsinstitutet ibland hade någon typ av master class, där jag som lärare till och med kunde avbryta mitt i en predikan och ge instruktioner. Skulle de ens fungera? Vi väntar alltid tills predikanten är klar och då ger vi vår respons.

Det jag gjort vissa gånger är att tillsammans med studenter tittat på den inspelade predikan. Då går det att stanna filmen och titta på vissa detaljer. Jag hade velat göra det mer men har inte riktigt komma till skott. Att vara med om något som liknar ens eget arbete men ändå skiljer sig, väcker många tankar.

Den innehållsrika dagen avslutades med ett fantastiskt inflyttningskalas/garden party hos yngsta dottern. Vilken dag!

Ett liv i förening

Smaka på ordet. Förening. Är inte det fint? Jag läste på en sida som heter ’antonym.se’ att motsatsen till ’förena’ är följande:

splittra, dela, söndra, skilja, sära, separera

Personligen är jag hellre med och förenar. Men det är inte enkelt att förena idag. Att leva ett liv i förening. Åtminstone inte i den traditionella innebörden. Ändå tror jag ihärdigt på föreningen som idé. Den är demokratisk. Vid ett årsmöte får alla medlemmar som vill delta, tala, lägga förslag och rösta.

Föreningen är vardagsdemokrati. Jag vet att alla föreningar inte fungerar tillfredsställande. Jag vet också att det finns andra sätt att organisera sig på och att det definitivt finns andra sätt att leva i förening. Att vara med och ’förena’ i stället för ’splittra, dela, söndra, skilja, sära eller separera’.

Jag är med i ganska många föreningar. I två av dem innehar jag styrelseuppdrag. Mest tid lägger jag nog i

Föreningen Världsbutiken Globalen

Vi arbetar för rättvis handel. Vår butik ligger på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Om Du bor i Uppsala eller är på besök är Du välkommen in. Öppettiderna finns på vår hemsida. Du får gärna bli medlem i föreningen och mycket gärna engagera Dig som volontär. Läs om det på hemsidan.

Dessutom är jag vice ordförande i vår lokala fackliga styrelse. Krets 14 i Kyrkans Akademikerförbund. Det är såklart inte alla som läser detta som kan vara med där. Det förutsätter ju att Du arbetar på samma arbetsplats. Men – om Du har förmånen att ha ett arbete – kan Du engagera Dig fackligt på Din arbetsplats. Det handlar inte bara om lön. Exempelvis är arbetsmiljö en synnerligen viktig facklig fråga. Våra skyddsombud gör en fantastisk insats.

Varje stor eller liten förening som jobbar på i det tysta (eller i offentligheten) är med och förvaltar ett demokratiskt arv, som inte bör tas för givet. Vi bidrar till att det demokratiska utrymmet i offentligheten inte krymper. Var med Du också!

Gudrun Sjödén eller Fairtrade?

Jag har läst en krönika på Expressens nätupplaga, signerad Marianne Lindberg De Geer. Hon fläskar verkligen på i sin kritik av Gudrun Sjödén. Och det är klart, i SvD uttrycker sig Gudrun Sjödén på ett häpnadsväckande sätt. Om det stämmer, som SvD skriver, att Gudrun Sjödén tycker

att kvinnor som släpar efter i lön och pension får skylla sig själva.

Det finns olika märkningar. Detta är en
märkning som beskriver butiken, där
rättvisemärkta produkter säljs.

Det jag framför allt vill kommentera är det behov Marianne Lindberg De Geer ser av ett alternativ, för den som vill köpa schyssta kläder. Det alternativet finns.

I en Fair Trade Shop går det att hitta kläder som producerats i andra delar av världen, där den som producerat får en skälig lön. Vi har inte stort utbud av kläder i våra butiker, det erkänner jag. Men om efterfrågan ökar, får vi chansen att öka utbudet.

Rättvisemärkta kläder måste bli nästa steg i Fairtrade-rörelsen. Kaffe, te, bananer – det är produkter som nått ut i dagligvaruhandeln. Men rättvisemärkta kläder är svåra att hitta.

Sök alltså upp en Fair Trade Shop nära Dig och köp ett rättvisemärkt plagg redan denna vecka.

Denna symbol visar att produkten är rättvis.
Andra märkningar kan också förekomma.
dessväörre är inte alla att lita på.

Till andra män

#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror) att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.

Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.

I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning att även någon annan blir hjälpt av den.

Sydafrika

På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika. Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i Sydafrika under apartheid-tiden, är jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till genusbaserat förtryck.

Beyers Naudé

2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört det beryktade Broederbond. Beyers Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika. I Broederbond fanns hjärnorna bakom det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.

När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden. Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen bestod av svarta, ville ha en vit ledare.

Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en tidigare bloggpost om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del på henne.

Struktur och individ

För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån #meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i UNT. En representant för RFSU sa då:

Vi är emot patriarkatet, inte männen.

För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt förtryck. Det kallas patriarkatet. Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.

Apartheid och patriarkatet går självklart två olika saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män i världen i stort kan förhålla sig.

Vi kan göra skillnad

Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!

Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta) förtrycks?

Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta) slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?

I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.

Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.

Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt. Och det är fortfarande betydelsefullt.

Vad gör vi nu?

Advokaten Tomas Olsson ställer i en artikel på SvT Opinion vissa frågor kring vad som egentligen hänt. Han manar till eftertanke. Det är kloka synpunkter. Många verkar, framför allt i olika sociala medier, veta precis vad som hänt och precis vad som bör göras. Jag håller med Tomas Olsson, när han skriver att den personliga integriteten lätt kan bli hotad nu. Eftersom vårt land är hotat kan extraordinära metoder tillåtas. Det krävs inte så stor intelligens för att förstå vilka medborgare som då kommer att vara hotade.

Så vad gör vi? En slags motståndshandling är att fortsätta med sitt liv. Inte ge efter för hot och rädsla. För mig innebär det att fortsätta mitt engagemang i Uppsala Fair Trade Shop Globalen. Rättvis handel är ett sätt att engagera sig för en bättre värld. När producenter på södra halvklotet får en rättvis lön för sitt arbete, ges möjlighet för dem att också fortsätta leva sina liv. Åtminstone de slipper överväga om de ska ge sig ut på flykt i världen. Rättvis handel också med flyktingkrisen att göra.

Kom in och handla rättvist, lagom till påsk, i Fair Trade Shop Globalen på Sysslomansgatan 2 i Uppsala eller på Din ort.

I morse firade vi som vanligt morgonbön på Svenska kyrkans utbildningsinstitut och sjöng då psalm 591. Den inspirerar mig till att fortsätta vara med och bygga en rättvis värld.

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan be
och svara på vad andra ropar om och ber,
gå samman steg för steg, och något sker
för Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. 

Det kan vi göra för rätt och för fred: vi kan ge.
Ett livets frö blir sått och lagt i jorden ner,
och skörd som vi ej ser en gång det ger;
för Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. 

Det kan vi göra för rätt och för fred: stå emot
allt ont som trampar ner och sprider skräck och hot.
Vi känner maktlöshet. Gud kraft oss ger
och Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. 

Det kan vi göra för rätt och för fred: ha ett hopp -
rättfärdighetens sol för alla skall gå opp.
När Herrens dag har grytt skall allt bli nytt,
och Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag.

Fred nu!

För tredje lördagen i rad var det torgmöte på Larmtorget i Kalmar. Nasim Malik, har dragit igång dessa manifestationer i Kalmar. Bra! Jag var där för andra gången. Det är mest palestinier! Helt klart ligger sympatierna hos det Palestinska folket. Bara ett plakat går över gränsen. Det jämför Israels flagga med ett hakkors. Trist! Det blir lite för starkt för mig. (Jag läser forfarande boken om Desmond Tutu. Han jämförde aparheid med nazimen. Jag kan förstå tanken. På sätt och vis stämmer det. Men just att koppla ihop hakkors och staten Israel. Det blir svårt!) Men det är mycket aggression. Vi i Sverige har ju inte riktigt varit med om något som skapar så stor smärta, när det handlar om krig och bomber. Det är i år 200 sedan vårt sista krig, när vi miste Finland till Ryssland. Skulle ett grannland bomba Blekinge, kanske vi också skulle ta i. Jag tror det! Men låt mig ändå få reagera!

Det måste bli fred nu! Eld upphör! Vapenvila! Och så småningom även Rättvisa! Det är ju inte rättvist, att 1 ½ miljon palestinier ska klämma in sig på en landremsa som är som halva Öland, om ens det. (Inget ont om Öland!) Sedan måste det blir försoning! Och då är det viktigt att se att även Israel behöver befrielse. Från rädsla.