Manlighet

Det går att vara man på olika sätt. Igår skulle jag köpa en skjorta. Jag hittade det jag sökte och skulle betala. På disken fanns en dekal. Jag reagerade på några könsord högst upp. Under en tusendels sekund funderade jag: får man verkligen skriva dessa ord på en butiksdisk? Sedan såg jag att de var överstrukna. Och under dem fanns ett budskap. Jag har klippt bort könsorden på fotot. För även om de var överstrukna vill jag inte publicera dem. Budskapet under står jag däremot bakom.

Högst upp på dekalen stod några överstrukna könsord, som jag klippt bort.

Locker Room Talk. Det började som ett UF-företag i Finspång. Två killar, Shanga Aziz och Rogerio Silva, hade fått nog av allt sexistiskt snack i omklädningsrummen.

Nu är det en relativt stor organisation. Det jag läser om dem känns vettigt och jag stödjer gärna denna typ av initiativ. Jag hade hört talas om organisationen. Yngsta dottern är ordförande för Me Too Sweden. På olika sätt är hon aktiv i samma frågor. Det handlar om vårt gemensamma ansvar för att skapa en värld utan genusbaserat våld. I sitt arbete som skolkurator vet jag att hon samarbetat med just Locker Room Talk.

På mitt sätt vill jag också bidra till rättvisa. Genom initiativet Thursdays in Black, försöker jag dra mitt strå till stacken.

Det finns fler goda krafter som arbetar för att världen ska bli en bättre plats att leva på. Och alla goda krafter behövs. I samtiden finns också mörka trender. Rädsla och våld som breder ut sig. Jag blundar inte för detta. Men jag vägrar låta mig förlamas. Det går alltid att göra något. Och det jag gör vill jag ska bygga på grundhållningen att varje människa inom sig bär möjligheten till gott. Jag är inte naiv. Vi har alla ondska inom oss. Vem som helst av oss kan utvecklas åt fel håll och begå bestialiska dåd. Det gäller alla. Men jag vill inte att samhället ska byggas utifrån tanken att alla är potentiella våldsverkare. Visst behövs rättsväsendet och visst behövs en ordningsmakt. Men samhället blir inte godare av fler poliser och strängare straff. Samhället bygger vi tillsammans. Om samhället ska utvecklas i positiv riktning behöver vi bygga goda förhållningssätt. Där tror jag initiativ som Locker Room Talk, Me Too Sweden och Thursdays in Black bidrar.

Säkerhet - för vem?

Igår fördes en intensiv debatt i media om vad statsminister Stefan Löfven egentligen menade. Kan regeringen tänka sig att använda militärer mot civila? Nej, så ska det inte tolkas menar somliga. Andra uppfattade ändå att det fanns en öppning hos statsministern för detta. Aftonbladet skriver in en rubrik:

Löfven utesluter inte militär mot gängen

Jag såg inslaget i Aktuellt. Justitieminister Morgan Johansson grillades av nyhetsankaret. Tröttsamt! Går det inte att komma lite djupare i den politiska analysen?

Företrädare för olika partier fick komma till tals på scenen.
Gudrun Schyman är nummer två från höger. 

Efter att ha varit på Norrmalmstorg i söndags, på en manifestation, som anordnades av Me Too Sweden, måste jag ändå fundera över hur olika fokus läggs, när det gäller säkerhetsfrågor. Hur kan det komma sig att ansvariga är beredda att lägga miljarder på det militära försvaret och diskutera möjligheten av att använda militärer i förorterna men inte göra mer, när det gäller våld och övergrepp mot kvinnor?

Gudrun Schyman sammanfattade på Norrmalmstorg:

Vi kan inte ha miljardrullningar till det militära försvaret och samtidigt kaffepengar till kvinnojourerna.

Även Helle Klein har en poäng när hon på Dagens Arbetes blogg skriver om partiledardebatten:

Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.

Får vi en valrörelse i år, som bara handlar om lag och ordning, brott och straff, så får vi också ett otryggare samhälle. Det är jag övertygad om.

Till andra män

#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror) att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.

Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.

I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning att även någon annan blir hjälpt av den.

Sydafrika

På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika. Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i Sydafrika under apartheid-tiden, är jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till genusbaserat förtryck.

Beyers Naudé

2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört det beryktade Broederbond. Beyers Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika. I Broederbond fanns hjärnorna bakom det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.

När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden. Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen bestod av svarta, ville ha en vit ledare.

Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en tidigare bloggpost om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del på henne.

Struktur och individ

För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån #meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i UNT. En representant för RFSU sa då:

Vi är emot patriarkatet, inte männen.

För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt förtryck. Det kallas patriarkatet. Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.

Apartheid och patriarkatet går självklart två olika saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män i världen i stort kan förhålla sig.

Vi kan göra skillnad

Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!

Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta) förtrycks?

Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta) slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?

I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.

Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.

Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt. Och det är fortfarande betydelsefullt.