Vad är egentligen försoning?

Dessa dagar, när Nelson Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.

När jag funderar över försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet. Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet beskriver tre olika samtida teologier. State Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar om:

In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.

Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.

När Mandela släpptes efter 27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något Kristuslikt i detta.

Så till min andra inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott – ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!

Så Charles Villa-Vicencio vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en måltid, vågar finnas i samma rum.

Det är återigen viktigt att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har tolkningsföreträde.

Men jag tror att försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!

Men vill vi detta? Vare sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag inte se någon annan väg än försoning.

Andra inspirationskällor är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt arbetas det här med försoning mellan olika parter.

Idag är det helgdag i Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en, som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och en själv befinner sig. Men med målet i sikte.

Many identities

Of course it was a special occasion when the Prime Minister of the Republic of Korea (not the People’s Democratic Republic of Korea) addressed us. But it was another person who touched my heart this day. Yes, Mr Michel Sidibé (Excutive Director of UNAIDS) was excellent and said a number of very good things. So did also Dr Wedad Abbas Tawfik (A Coptic theologian from Egypt, member of the Circle of Concerned African Women Theologians) when she told us about the very serious situation in Egypt, referring to the Coptic Pope’s wish that the Christians should reach out to other Egyptians. Churches that have been burned down can be rebuilt, but not people who have been killed. I were also impressed by the Anglican Bishop Duleep Kamil de Chikera from Sri Lanka. Although I didn’t think that the terminology of “victim’s theology” was helpful, his ideas were definitely so. He suggested that the WCC should include the ritual of washing of feet in the assemblies, since the sharing of Eucharist is not possible.

The perspective that stood out was Mrs Mélisande Shifter, a young theologian from Germany. Her mother is a Buddhist from Asia and her father Christian (from Germany, I guess). She said, that many young people have this mixture of different cultural and religious identities. She did not argue for some sort of syncretism, oh no! She was a very outspoken Christian person. But at the same time she did not reject her origin. It touched me. I think she is a good example of the whole Council of Churches. An ecumenical movement with many identities - and they live together. (Unfortunately I wasn't able to take a picture of her!)

When the moderator thanked her and said that the Church has nothing to fear for the future with such young persons present, it was of course a nice comment. But I do not like when we reduce young people to agents in the future. They are here now. They belong to the church today! And they are a vital part of the church in discernment and decision-making.

The bible study this morning was contextual and powerful. The Taizé lunch prayer was wonderful. An opportunity to get some rest in a packed programme. After a short lunch I attended the second business plenary. In the tea and coffee break I ran to the SHe-space in the Madang to help out with the serving of tea.

Gleeson, from Trinidad & Tobago and I serve tea to the thirsty.

Thereafter i want to the first of four gatherings with the ecumenical conversation I belong to and it is called:

Community of women and men in the church: mutual recognition and transformative justice.

I will most probably come back to this. After that we had regional meetings. I attended the one for Europe, where we were told that our Archbishop Anders Wejryd is nominated as President for Europe (well not the EU but for the WCC region in Europe.) He stands a good chance to be elected.

The evening prayer was also a highlight. In the orthodox tradition, led by the Ecumenical Patriarchate Orthodox Metropolis of Korea. We took part in the service of Artoklasia, which means that bread is blessed and shared with everyone. It’s not the Holy Eucharist. It is very inclusive and typically enough it was rice-bread.

In front of the altar a number of baskets filled with the bread made of rice, to remind us of Jesus, who multiplied five loves of bread to feed the people in the wilderness.

The last part of the day was dinner with all the specialized services in the World Council of Churches, which means faith based organizations (FBO’s) working with development aid, relief and advocacy.

I left the hotel 7.30 and was back 22.00 – the days are long but I will probably only do this once I my lifetime, so I’d better suck out as much as I can.

A few minutes ago the WCC news show for the second day was broadcasted on youtube. I am in it. About 10 minutes into the programme. Here's the link.