Tuesday, 29 December 2015

Mellandagsfunderingar

Det har blivit skralt med bloggandet denna höst och särskilt dåligt under december månad. Det har förstås sina orsaker. Dels har jag fått ett nytt jobb, dels har vi flyttat. Ett välbehövligt jullov får dock fart på tankarna och reflektionerna igen.

Det är något som stör mig denna höst. När världen står i brand – både i Sverige och i andra länder. När krigen verkar bli mer och mer brutala. När antalet medmänniskor på flykt blir fler och fler. Det som stör mig är att jag inte märker av detta i min egen vardag.

Visst, allt har sin tid. Just nu är jag mitt uppe i flytt och nytt jobb. Men ändå. Majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter menar att Sverige inte klarar av att ta emot fler flyktingar. Hur kan det komma sig att jag inte dagligen drabbas av denna verklighet?

Jag letar bland mina erfarenheter och förstår att Sverige idag liknar Sydafrika under apartheidtiden. Det sydafrikanska samhället var organiserat så att vita och svarta bodde långt från varandra. Den som inte ville se behövde inte se. Som lök på laxen införs i Sverige idag olika former av passlagar. Men vi kallar det för ID-kontroll. Jag kan inte se det på annat sätt än att Sverige är djupt segregerat. Det går att leva sitt vardagsliv utan att egentligen behöva påverkas. Jag lever långt från denna brutala verklighet.

I samma ögonblick som jag tänkt dessa tankar inser jag att den enda som kan ändra detta är jag själv. På samma sätt som jag, i 1980-talets Sydafrika behövde färdas ut i de svarta förorterna, för att få syn på orättvisorna, behöver jag fatta beslut om att göra detsamma i dagens Sverige. Jag behöver ta vissa steg.

Exakt hur detta ska gå till vet jag inte nu. Men jag vill ha öron och ögon öppna. Det får inte bli så att jag lämnar min lägenhet på morgonen, promenerar till min arbetsplats, tar fram min ”lås-plupp” och aktiverar låset, så att just jag kan komma in och sedan spenderar resten av dagen i korridorerna bland kollegor och blivande kyrkoarbetare. För att sedan promenera hemåt och tillbringa kvällen med en god bok eller framför TV’n.

På vägen till och från arbetet kanske jag ser någon som tigger. På TV-nyheterna får jag kanske veta att Sverige genomför ID-kontroller och gör allt för att bli mindre attraktivt för potentiella asylsökande.

På något sätt måste jag möta 'den andra'. Annars blir mitt liv oäkta. Jag vill kunna fortsätta hävda att vi visst klarar av att ta emot de flytkingar som kommer. Att vi visst har råd. Att vi som land ska fortsätta vara ett föredöme för andra länder i Europa.

Men för att kunna det, måste jag få kontakt. Det har jag inte just nu. Och jag tror att det gör mig till en fattigare människa.

2 comments:

Gerthie Lindström said...

Ni kanske har det som I Söderåkra, där kyrkan o kommunen har ordnat ett cafe'? Jag kanske inte hjälper så mycket men umgås, lyssnar, stickar och bakar tillsammans med dem ibland. Du kan också anmäla dig som god man åt ensamkommande barn . Jag ska "få" barn efter helgerna. Det söks också mentorer. Du vet säkert men kanske vill hjälpa till på ett mer övergripande sätt. Jag försöker med det lilla.

Anders Göranzon said...

Tack, Gerthie, för hands-on tips! Och för att Du bryr Dig. Det gör skillnad.