Vems bild?

En vandring tillsammans med hustrun på alla hjärtans dag är inte fel.

Dagen har ägnats åt vandring i Hågadalen. Ett fantastiskt naturområde i Uppsala. Vi tog buss 11 till hållplats Lyssnavägen nere vid Ekoln, som är en vik i Mälaren. Därifrån vandrade vi Vårdsätra strandpromenad och tog sedan av mot Lurbo och upp genom Hågadalen mot Kung Björns hög. En fantastisk dag. Solen sken och det var friskt att vandra. Mitt på dagen satt vi på en nedfallen trädstam och åt vår medhavda matsäck. Varsitt ägg, en kaviarmacka, en ostmacka med tomat. Kaffe! Kan det bli bättre?

Många tankar. Allt är ju så vackert och friskt. Men samtidigt vet vi att naturen far illa. Allt är så lugnt men samtidigt vet vi att det finns våld och oro i världen. Allt är ju så rikt. Samtidigt vet vi att det finns materiell fattigdom.

Vid vår andra paus, som innehöll apelsinklyftor och ytterligare en kopp kaffe funderade vi över detta med läget i vårt land. Systemkollaps. Misslyckad integration. Segregation. Och där satt vi på en bänk och hade det bra.

Men vems bild är det vi får oss till livs i media? Och vad finns det för agenda bakom de bilder som ges? Så här gick funderingarna där på bänken.

När jag var i Sydafrika på 1980-talet ville inte apartheidregimen visa upp bilden av fattiga kåkstäder, där det endast bodde svarta. Det gick att färdas genom landskapet utan att se den materiella fattigdomen. Däremot ville befrielserörelsen gärna att besökare från omvärlden skulle se. Att vi skulle förstå vilket orättvist system apartheid var. Befrielserörelsen ville förändring. Ville rättvisa.

När bilden av Sverige visas upp i media idag; vad vill avsändaren säga? När det till exempel talas om segregation, då får vi bara se bilder från så kallade utanförskapsområden. Men är inte de andra stadsdelarna också segregerade? Att vissa människor har råd att leva i lyx; är inte det en del av samma segregation?

Bilder på bilar som brinner i förorten, vem vill visa upp dem? Någon som vill förändring? Som vill rättvisa? Eller någon som vill skapa en situation där vi medborgare känner oss rädda och oroliga?

Jag tänker ofta på mina erfarenheter från 80-talets Sydafrika. De rika och privilegierade ville inte se misären i kåkstäderna. Idag vill rika och privilegierade gärna lyfta fram hur hemskt det är i mindre privilegierade områden. Vad är syftet?

Minns ni USA:s presidents replik från 2017:

Take a look at what happened last night in Sweden?

Vilket syfte hade han med den bild han ville förmedla?

När jag uppfattar att den som förmedlar en bild av lidande och orättvisa också vill vara med och förändra till det bättre, då tar jag till mig bilden. När den som förmedlar bilden också är beredd att förändra sitt eget liv.

Men om den som basunerar ut elände inte själv vill bidra till ökad rättvisa, då är jag betydligt mer skeptisk.

El Camino – dag 1

Lilla pilgrimsboken innehåller ordning
för morgon- och aftonbön samt psalmer,
psaltarpsalmer, bibeltexter och böner.
Mycket bra att ha med på vandringen.

Midsommarafton! När vi vaknat och ätit frukost på ett morgonöppet café, gick vi iväg till kyrkan, för att be vår morgonbön. Den var stängd, så vi ställde oss inne på kyrkogården och tog fram våra exemplar av

Lilla Pilgrimsboken

Vi sjöng vår morgonpsalm med orden:

Om än varje träd och gräs på vår mark
fått stämma och talande tunga,
om djuren och fåglarna ljuvligt och starkt
med änglarnas röst kunde sjunga,
förmådde de aldrig till fullo Guds Son,
vår Frälsare Jesus, lova.

Det var som om fåglarna i trädkronorna hörde oss. Det var som om dom tog i ännu kraftigare i sitt kvitter, för att göra tydligt att de var där. Det var fortfarande morgon och dimman låg tät över den lilla bergsbyn. Vi var insvepta i skapelsen och vi erfor en sällsam känsla av helhet. När vi avslutat vår bön och dragit på oss ryggsäckarna och fattat våra stavar, gav vi oss iväg. Vägskylten berättade att det var ungefär 160 km till Santiago de Compostella. Det var dags att börja gå.

Dimman fick vi dras med ett tag. Det kändes lite trist att inte kunna njuta av utsikten, när vi ändå var så högt upp. Men vi hade inte behövt oroa oss. Efter någon timmes vandring sprack det upp och sikten blev klar.

I Alto do San Roque, finns en staty av en pilgrim, som kämpar i vinden.

Under den första timmen låt dimman tät.

Efter ett tag sprack dock molnen upp och utsikten blev mer och mer vidunderlig. 

Målet för vår vandring var Triacastela, en ort där det funnits tre slott. På vandringen var vi som högst 1337 meter över havet. Just före hade leden gjort en brant stigning och vi fick stanna flera gånger, för att dricka vatten och pusta. Väl upp i Alto do Poio, satte vi oss på ett café och åt varsin tortilla, det vill säga omelett med potatis i. Gott och mättande.

Därifrån sluttade leden brant nedåt, till Triacestala, som ligger på 665 meter. Hustruns knän uppskattar inte nedförsbackar. Förmodligen har hon därför gått dubbelt så långt som jag, eftersom hon gick i sicksack i alla nedförslut.

Under vandringen i Guds fria natur, gjorde sig skapelsen påmind på några övertydliga sätt. Dels en ko, som tittade ner på oss från en upphöjd position, dels hunden/räven och tuppen på ett kyrktorn. Jag undrar så mycket om det verkligen föreställer en räv. Skulle det kunna vara en illustration av profetian i Jesaja 11:6-8 – den om fridsriket:

Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Tanken att frälsningen handlar om hela skapelsen blir mer och mer viktig för mig, ju längre tiden går. När jag växte upp lärde jag mig att Guds frälsningsplan handlade om oss mäniskor. Men efter åren i Afrika och även efter alla pilgrimsvandringar i Sverige genom åren, har det blivit tydligt att hela tillvaron är omsluten av Guds kärlek. Inte bara genom skaparen utan också av frälsaren.

En vacker medvarelse visade upp sig i all sin prakt.

Kyrktornen är ofta mycket enkla i jämförelse med de svenska.

Är det en räv uppe till vänster, bredvid tuppen?

Den enda smolken i glädjebägaren var att vi inte hittade en enda öppen kyrka denna dag. Det skulle visa sig vara ett tema under åtminstone vandringens första del.

Det var skönt att komma fram på eftermiddagen. Vi sökte oss till ett härbärge – ett albergue – och fick en våningssäng anvisad i ett fyrabäddsrum. Dusch för damerna i källaren och för herrarna i markplanet. Efter middag på en restaurang – pilgrimsmeny för EUR 10/person – gick vi och la oss och somnade snart. En miss var så klart att inte frågat om filtar. Framåt natten blev det rätt svalt i våra reselakan. Sovsäckar hade vi inte tagit med, då vi fått intrycket att filtar tillhandahölls. Men någon direkt kyla handlade det ju inte om. Första dagen på El Camino hade absolut gett mersmak. Och vi hade helt klart firat midsommarafton på ett för oss nytt sätt.

Fascination över skapelsen

För ett par veckor sedan hade vi en hel dag om skapelsen i Kalmar. Biologer, kemister, teologer m fl funderade över skapelsen utifrån olika perspektiv. 'Skapelsen är fantastisk', sa Ingrid-Maria Bergman, präst och biolog. 'Skapelsen är bortglömd' sa Bo Brander, som är präst och teologie doktor. 'Skapelsen är sårbar' sa Boel Lindegård, som är kemist. I sista paneldiskussionen, där även Jonas Löhnn deltog, präst och miljöpartist, ställdes frågan: Ska kyrkan predika krav eller nåd, när det gäller miljöfrågorna. (Lag eller evangelium, som det heter på kyrkiska). Jonas menade att det behövs krav. Vi måste ta ansvar för skapelsen. Ingrid-Maria sa då att kyrkans uppgift är att tala nåd. De flesta känner till sitt ansvar och har lätt att bli tygnda av alla måsten. Till sist sa Boel att hon höll med båda. Vi har helt enkelt olika uppgifter. En del har som uppgift att peka på krav och andra att tala om att det finns nåd, när vi misslyckas.
Ärkebiskopen skriver på newsmill:
Religiösa människor som lever med synen att deras liv ständigt möjliggörs av Gud, utan att man på något sätt har förtjänat det, kanske också får en hjälp till uthållighet och till att inte räkna småsnålt på egenintresset. Det finns nåd från Gud. Låt den föras vidare!
Jag tror detta är mycket viktigt. Bara krav och dåligt samvete räcker inte som drivkraft. Låt oss odla nåd och uthållighet.