Vems bild?

En vandring tillsammans med hustrun på alla hjärtans dag är inte fel.

Dagen har ägnats åt vandring i Hågadalen. Ett fantastiskt naturområde i Uppsala. Vi tog buss 11 till hållplats Lyssnavägen nere vid Ekoln, som är en vik i Mälaren. Därifrån vandrade vi Vårdsätra strandpromenad och tog sedan av mot Lurbo och upp genom Hågadalen mot Kung Björns hög. En fantastisk dag. Solen sken och det var friskt att vandra. Mitt på dagen satt vi på en nedfallen trädstam och åt vår medhavda matsäck. Varsitt ägg, en kaviarmacka, en ostmacka med tomat. Kaffe! Kan det bli bättre?

Många tankar. Allt är ju så vackert och friskt. Men samtidigt vet vi att naturen far illa. Allt är så lugnt men samtidigt vet vi att det finns våld och oro i världen. Allt är ju så rikt. Samtidigt vet vi att det finns materiell fattigdom.

Vid vår andra paus, som innehöll apelsinklyftor och ytterligare en kopp kaffe funderade vi över detta med läget i vårt land. Systemkollaps. Misslyckad integration. Segregation. Och där satt vi på en bänk och hade det bra.

Men vems bild är det vi får oss till livs i media? Och vad finns det för agenda bakom de bilder som ges? Så här gick funderingarna där på bänken.

När jag var i Sydafrika på 1980-talet ville inte apartheidregimen visa upp bilden av fattiga kåkstäder, där det endast bodde svarta. Det gick att färdas genom landskapet utan att se den materiella fattigdomen. Däremot ville befrielserörelsen gärna att besökare från omvärlden skulle se. Att vi skulle förstå vilket orättvist system apartheid var. Befrielserörelsen ville förändring. Ville rättvisa.

När bilden av Sverige visas upp i media idag; vad vill avsändaren säga? När det till exempel talas om segregation, då får vi bara se bilder från så kallade utanförskapsområden. Men är inte de andra stadsdelarna också segregerade? Att vissa människor har råd att leva i lyx; är inte det en del av samma segregation?

Bilder på bilar som brinner i förorten, vem vill visa upp dem? Någon som vill förändring? Som vill rättvisa? Eller någon som vill skapa en situation där vi medborgare känner oss rädda och oroliga?

Jag tänker ofta på mina erfarenheter från 80-talets Sydafrika. De rika och privilegierade ville inte se misären i kåkstäderna. Idag vill rika och privilegierade gärna lyfta fram hur hemskt det är i mindre privilegierade områden. Vad är syftet?

Minns ni USA:s presidents replik från 2017:

Take a look at what happened last night in Sweden?

Vilket syfte hade han med den bild han ville förmedla?

När jag uppfattar att den som förmedlar en bild av lidande och orättvisa också vill vara med och förändra till det bättre, då tar jag till mig bilden. När den som förmedlar bilden också är beredd att förändra sitt eget liv.

Men om den som basunerar ut elände inte själv vill bidra till ökad rättvisa, då är jag betydligt mer skeptisk.

Aporofobi

Adela Cortinas bok
om Aporofobi verkar
vara relativt ny.

En kollega upplyste mig häromdagen om detta ord. Ordet består av två grekiska ord:

άπορος som betyder fattig och φόβος som betyder rädsla.

På svenska översätts ordet ibland som

Fattigdomsförakt

Det är inte helt nytt. Det är etikprofessorn i Valencia, Adela Cortina, som har myntat det, om jag förstår saken rätt. Hon menar att motvilja mot migranter inte alltid har med rasism att göra. Det behöver inte vara uttryck xenofobi utan kan vara aporofobi. Migranter som är förmögna eller har tillräckligt med tillgångar bemöts inte på samma sätt som fattiga migranter.

Det är viktiga tankar. Följande korta video förklarar begreppet på engelska. Bäst hade varit att lyssna på Professor Adela Cortina på något TED-talk men de verkar vara på spanska och det behärskar jag inte.

Aporofobi är inte alls bättre än xenofobi. Överhuvudtaget förlamar rädsla och misstänksamhet. Motgiftet är möten och dialog. Om vi vågar möta varandra kan vi upptäcka att vi som människor har mer gemensamt än vi tror.

En stor skillnad mellan dessa rädslor är dock att fattigdom inte har något egenvärde. Det har däremot det faktum att vi som människor är olika. Både mellan länder och kulturer och inom kulturer. Det berikar oss alla. Fattigdom berikar ett fåtal. Därför bör fattigdom bekämpas.

Guldkalven

Min svärfar brukar ofta citera vers 2 ur 'Arbetets söner' med text av Henrik Menander och musik av Nils P. Möller. Här kommer båda verserna och några kommentarer:

Arbetets söner sluten er alla till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla ut över världen befrielsens ord?
Ur den förnedrande träldomens grift, upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften: "Bed och försaka!" länge oss nertryckt i mörker och nöd;
Människovärdet vi fodra tillbaka. Kämpa för rättvisa frihet och bröd!
Människovärdet vi fodra tillbaka. Kämpa för rättvisa frihet och bröd!

Icke naturen hårdhänt har dragit gränser som skilja fattig och rik.
Hjärtlöst har makten under sig slagit alla dess håvor rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalven stod kampen med glödande känslor och mod.
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana fältropet genom nationerna går:
Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår!
Sluten er under vår enighetsfana, fällen ej modet och segern är vår!

Först och främst ett genus-perspektiv. När sången skrevs var fokus helt inställt på män! (Är det kanske därför min gode svärfar sällan citerar denna vers? Jag ska fråga honom vid tillfälle. Men jag skulle nästan kunna tro det, för han är en synnerligen inklusiv 84-åring.) Jag tog dock med vers 1 här, för att den har en internationell inklusivitet - låt vara ur ett återigen maskulint perspektiv. Dessutom finns en religionskritik i en av raderna, som kan vara viktig att ta till sig, under fastan - eftertankens tid. Men jag ser inte att bön och försakelse måste vara enbart negativt. Det beror ju på så många saker: För vems skull försakar vi? Vad är det vi försakar? Gör vi det av fri vilja eller har någon annan tvingat oss? När det i dessa dagar talas om att arbetstagarna måste hålla nere på sina lönekrav, för att få behålla arbetet (trots att det fortfarande finns pengar till bonusar och höga pensionsavtal) kan man behöva tänka efter lite. Men när jag nu ändå är inne på höga löner måste jag göra en koppling till alla idrottsstjärnor och megaartister: Är de värda dessa miljoner? Varför accepterar vi att våra idrottsstjärnor, som ju faktiskt bara får betalt för att leka och pyssla med sina hobbies, får så extremt mycket pengar? (Jo, de kan ju bara hålla på tills de fyller 40, sedan ska de ju ha något att leva på?) Jag säger bara en sak: Tjena!

Vers 2 i arbetets söner är skön. Den plockar upp bilder från bibeln. Man kan läsa mer om 'guldkalven' i 2 Mos 32. Det är en ganska upprörande läsning. Men i detta sammanhang ger det tankar om hur det går, när man börjar tillbedja sina ägodelar.

Låt oss slå fast det som vers 2 börjar med: Naturen har inte dragit gränser mellan fattig och rik. Det gör vi så bra själva. Kan vi motverka orättivisorna? Klart att vi kan! Så låt oss göra det, då!

Mina intryck från Sydafrika oktober 2008

Vad kan man egentligen få ut av tre veckor? Det blir ju bara en ögonblicksbild. Men å andra sidan har jag träffat ganska många olika människor och fått del av många olika bilder av Sydafrika idag. Dessutom har jag fem års erfarenhet av att leva i Sydafrika. Trots detta, får jag säga, som man gör på engelska: I’m speaking under correction!

Fotbolls-VM 2010
Jag tror detta präglar mycket av vårt tänkande kring Sydafrika. Hur ska det gå? Ska Sydafrika klara av det. Förberedelserna präglar också Sydafrika. Det byggs överallt. Och detta är ju på gott och ont. Visst skapar det arbetstillfällen. Och visst är t ex tågsatsningen Gautrain bra. Det behövs bättre och säkrare kollektivtrafik och mindre biltrafik. Samtidigt är ju fattigdomen så svår. Skulle man hellre ha satsat på att lyfta de stora massorna ur misären? Frågorna hopar sig. En mindre fråga i sammanhanget är hur Sydafrikas eget herrlandslag ska klara sig. När jag var i Sydafrika gick det lite bättre för dem. Vi får se!
Apropå idrott: Ska rugbylandslaget få ha kvar sin symbol: Springboken? Eller ha nationalblomman Protea som alla andra landslag. Det kan ju verka vara en petitess. Men för många är det en symbolfråga. Vissa tycker att rugbyn är en symbol för vitt förtryck och att landslagssymbolen behöver bytas. Men andra, även många svarta, menar att det är onödigt att ändra. Springboken är ett afrikanskt djur, säger man. Den kan gott få vara symbol för rugbyn.
Idrotten är ju viktig. Det var ett verksamt påtryckningsmedel under apartheidtiden. Att bojkotta idrottstävlingar. Nu kan det bli en stark, sammanhållande kraft för försoning.

Splittringen i ANC
Det var ju en av de stora frågorna, när jag var där. Nu ser vi fram emot kommande helg. Jag tror ju att det blir stor uppslutning kring ’utbrytarpartiet’ och jag tror att det är bra, om ANC får konkurrens på riktigt. Partiet ska lanseras den 16 december. Det är en viktig dag i Sydafrikas historia. Då stod slaget vid Blood River 1838. Kanske så många som 10 000 zulukrigare dödades i en sammandrabbning med ett betydligt mindre antal vita under ledning av Andries Pretorius. 1961, samma dag, lanserades Umkhonto we Sizwe, nationens spjut, d v s ANC’s väpnade gren under ledning av bl a Nelson Rolihlahla Mandela. 1995 startade TRC (Truth and Reconciliation Commission) denna dag. Och det är en Allmän helgdag i Sydafrika, som kallas ’Försoningsdagen’. Är det bra att bilda ett nytt parti då? Det kan man undra. Å andra sidan kanske det har att göra med att många är lediga.
Splittringen har många bottnar. Det handlar ju om konflikten Zuma – Mbeki. Men också om huruvida ANC ska vara en befrielserörelse eller ett modernt parti. Någon sa att Zumas falang slåss för ANC’s överlevnad medan de andra slåss för Sydafrikas konstitution.
Ur ett västerländskt perspektiv verkar det som om man har större tilltro till Mbeki. Men Zuma har haft en tuffare syn på Zimbabwe och dessutom finns ju Mothlante, den nuvarande presidenten. Han har t ex utsett en ny hälsominister, som verkar betydligt bättre än den gamla, som var Mbekis favorit.

Situationen i Zimbabwe
Detta är en fråga, som man får betydligt mer inblick i, när man är i Sydafrika. Mbekis tysta diplomati verkar ju inte fungera så bra. Och frågan är om Mbeki kan vara kvar som medlare, när han bara är en vanlig privatperson.

Säkerheten
Detta var nog en av de viktigaste frågorna jag mötte i landet. Den höga kriminaliteten drabbar alla. Kanske mest de fattigaste. Jag blev påverkad och berörd av alla larm, galler, elstängsel osv. Det som jag inte direkt såg, men vet finns, är ju också skrämmande: Våldtäkt och annat våld mot framför allt kvinnor och barn. Man skulle önska att vanligt folk reste sig upp och sa: Nu får det vara nog! Samtidigt måste folk få arbete och ett drägligt liv.

HIV/AIDS
Det var framför allt i Bloemfontein, som jag kom i kontakt med personer som lever med HIV och Aids. Deon, på Our Place, sa: Många människor i Sydafrika börjar tröttna på AIDS. De vill inte höra talas om det. Samtidigt är miljontals människor smittade. Bra att det blivit en ny hälsominister. Kanske kan något hända här.

Fattigdom
Detta är ju också en enorm problematik. Det finns olika röster, som ser olika på om det blir bättre eller sämre. Jag har inte tillgång till någon bra statisktik. Men det skulle kunna gå fortare. Pengar finns i landet och tyvärr är det många som roffar åt sig. Nu är ju inte detta något unikt för Sydafrika. Vi är alla insyltade i detta.

Relationen svarta – vita
Apartheid upphörde som politiskt system 1994 och framför allt 1996, när den nya grundlagen kom. Men visst lever det kvar. Hela tiden är det jobbigt att behöva prata om svarta, vita, färgade osv. Vi är ju alla människor. Visst behöver det nya Sydafrika utvärdera huruvida förändringen verkligen händer men i ett visst läge blir det kontraproduktivt. Olika system som Affirmative action och Black Economic Empowerment (BEE) kanske behövs men det måste ju leda till ett rättvisare samhälle. Om svarta ska kvoteras till vissa arbeten, måste de ju ha samma kompetens som vita medsökanden, annars blir systemet obegripligt.
Många vita ser bara hur de själva drabbas. Jag tycker mig se att de flesta vita ändå har det ganska bra medans de flesta svarta fortfarande lever i stor fattigdom. Men kanske finns det bättre system än dessa två.

Högt i tak
Sydafrika är kontrasternas land. Det har jag skrivit flera gånger. Jag tycker nog också att samtalsklimatet är öppnare. Både i det privata och i t ex radio och TV. På många sätt fungerar demokratin. Det är ju också en förutsättning för demokratin. Vi kanske ibland utgår från att vårt demokratiska system bland annat garanterar att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men visst har vi många heliga kor, som vi ogärna slaktar? I Sydafrika känns det bitvis som om det är högre i tak. Inte minst på religionens område.

Bön
Med mig hem tar jag en förnyad frimodighet när det gäller att bön och andlighet. Jag trivs väldigt bra med att kunna avsluta en trevlig samvaro med att be tillsammans eller att inleda en måltid med något mer än en kort, vanlig bordsbön.

Det verkar som det är fler än jag trodde, som har läst min blogg. Jag känner mig hedrad. För mig har det varit viktigt att få skriva. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om. Nu kanske jag inte skriver så mycket mer om Sydafrika. Kanske fortsätter jag ändå att skriva av mig. Den som vill fortsätter att läsa.