Svärmodren

För en och halv månad sedan, närmare bestämt den 18 juni, gick svärmodren ur tiden. Så nu är både hustrun och jag föräldralösa. Jag skrev några rader om svärmodren och dessa rader publicerades i Barometern, lokaltidning i Kalmar, samma dag som dödsannonsen. Jag tänkte dela denna text även på min blogg. Vi har nu haft både begravningsgudstjänst och urnan har satts ner i samma grav som svärfadren vilar i.

Först vill jag dock klippa in några rader ur ett kondoleansbrev som kom från Svenska kyrkans internationella avdelning. Det är underskrivet av Erik Lysén, som är internationell chef:

Svenska kyrkan tackar Gud för allt vad Valborg har fått betyda för missionärsbarn på svenska skolan Mnene i Zimbabwe och för den missionsgärning hon fick utföra där.

Det är i år 150 år sedan Svenska kyrkans mission grundades. Vi blev glada att en av otaliga missionärer som sänts ut under denna långa period, uppmärksammas vid sin död.

Här följer den text jag skrev:

Valborg Svensson (f. Florin) in memoriam

Valborg Svensson föddes 1929 som nummer fyra i en syskonskara på sex barn. Föräldrarna drev ett jordbruk i närheten av Axamo utanför Jönköping. Pappa Bernard var kyrkvärd. När Valborg endast var några dagar gammal och låg med sin mamma på Jönköpings BB ville sjukhusprästen att mamma Anna-Lisa skulle låta honom döpa den nyfödda redan på sjukhuset. Det hade invigts ett särskilt doprum och det såg ut att bli så att det endast användes av ensamstående mödrar. Kyrkvärdsmor fick föregå med gott exempel och visa att barn till vilka mödrar som helst kunde döpas i denna lokal. Redan tidigt fick Valborg alltså bli en förebild för andra.

Hon växte upp i ett öppet och generöst hem. Under kriget togs flyktingar emot och det fanns alltid mat för den som behövde. Hemmets atmosfär präglades av medmänsklighet och rättspatos. Det var därför inte så konstigt att Valborg, som nyutexaminerad lärare funderade på att bli missionär. Hon lyssnade till självaste missionsdirektorn, som var ute för att rekrytera villiga medarbetare och när han uttryckte sin besvikelse över att inte hitta någon att skicka ut, så sa hon: ”Men du frågade aldrig mig.” Missionsdirektorn fick rekrytera Valborg och det blev tre rika år i Rhodesia (dagens Zimbabwe) på missionsstationen Mnene. De som levt nära Valborg har fått del av en mängd berättelser från denna tid. Valborgs uppgift var att undervisa de svenska missionärernas barn men det hindrade inte att hon också tog del i missionens övriga arbete.

När kontraktet var slut efter tre år och hon var tillbaka i Sverige mötte hon sin livskamrat, Åke, vid en återträff på S:t Sigfrids folkhögskola, där båda gått. Möjligen hade hon önskat få åka tillbaka till Afrika men att hon träffade Åke innebar att hon inte återgick till missionärstjänst utan snart därefter ingick äktenskap. Paret fick två barn. Valborg fortsatte så snart som möjligt efter barnafödandet att vara lärare och hon var det till sin pension. Då hade hon också vidareutbildat sig till lärare i svenska som främmande språk.

Under alla år har Valborg varit engagerad i Svenska kyrkan, exempelvis som kyrkvärd. Det var en självklarhet för båda makarna att varje helgdag delta i högmässan, något Valborg fortsatte med sedan hon blev änka 2019. Det gjorde hon också så sent som två dagar innan hon dog. Då sjöng hon med klar stämma med i slutpsalmen: ”Jag vet en port som öppen står.”

Valborg blev 95 år. Döttrarna Anna och Kristina, två svärsöner, fem barnbarn med familjer, inklusive tre barnbarnsbarn, minns henne med värme och tacksamhet.

#Mugabefalls

Nej, det är inte så väl att Mugabe avgått. Det enda som skett är att han trillat omkull. Efter att ha varit i Etiopien och blivit vald till ordförande för Afrikanska Unionen (AU) togs han emot som en hjälte på flygplatsen i Harare.

Aftonbladet har en mycket liten notis. Utan bild.

Men på twitter var det annorlunda. #Mugabefalls öppnar upp ett hav av bilder på Mugabe i olika komiska situationer.

Det hela är egentligen inte alls komiskt. Diktatorn är snart 91 år och borde ha slutat för länge sedan. Att han dessutom blir ordförande i AU är inte direkt lysande. Visserligen är det en ceremoniell post men ändå.

Enligt Mail and Guardian reagerade människor i Zimbabwe med eufori.

Ett skämt på twitter är detta:

I saw #MugabeFalls trending and immediately assumed he'd renamed Victoria Falls...

Säkerhetsvakterna försökte stoppa media från att fotografera men såklart, med dagens teknik, var det hopplöst. Nu cirkulerar fotona i alla möjliga varianter i sociala medier. Låt mig dela några bilder som säger en del. Jag har snott dem från twitter.

Det finns också en video på youtube. Länken är här.

Tänk den dag då vi åter får glädjas över Zimbabwe, detta underbart vackra land med så fantastiska människor.

Mandela fortsätter att fascinera

Våren i Sydafrika är en intensiv period när det gäller ’Memorial lectures’. Idag var det dags för

Peter Brown Memorial Seminar

Den som var inbjuden att tala var Zelda la Grange, mest känd som Mandelas assistent eller sekreterare under 19 år. En fascinerande person. Jag menar la Grange. Påverkad av Mandela, ja visst!

Men först något om Peter Brown. Han var en av grundarna av ’the Liberal Party’ och arbetade nära dess ledare under 1950-talet, Alan Paton. Brown blev bannlyst 1962 och var det under många år. Det går att läsa mer om honom här.

Därför var det inte konstigt att den som välkomnade åhörarna särskilt talade sig varm för detta liberala parti och vad det betydde i kampen mot apartheid. Men nog var det ett klavertramp att i välkomsttalet jämställa Mandela och Jan Smuts, som var Premiärminister i Sydafrika 1919-1924 och 1939-1948. Han var dock ledare för ett land där större delen av befolkningen förvägrades mänskliga rättigheter. Visserligen lär han vara den enda som skrivit under både Nationernas förbunds stadga och Förenta Nationernas stadga. Men jag blev irriterad när hans namn i stort sett likställdes med Mandela.

Föreläsningen inleddes med Sydafrikas nationalsång. Det gillade jag! Men det var faktiskt ovanligt klent med sången. Sedan var det det sedvanliga välkomsthälsandet av vissa, viktigare gäster. Jag vänjer mig nog inte vid detta.

En engagerad person, som det var lätt att lyssna på. (Foto: Kristina Göranzon)

Zelda la Grange

I oktober 1994 blev hon Mandelas privatsekreterare eller PA. Hon var nog inte den enda. Hon var 23 år och, enligt egen beskrivning, rasist. När hon mötte Mandela första gången förstod hon inte vad han sa till henne. När hon frågade om, insåg hon att han talade afrikaans. Mandela har sagt:

Om Du talar till en människa på ett språk hon förstår, når Du hennes huvud.Om Du talar på hennes eget språk, når Du hennes hjärta. (Fritt översatt)

Resultatet blev att den 23-åriga Zelda la Grange började gråta. Då lär Mandela ha lagt sin hand på hennes axel och sagt:

Nu överreagerar Du allt.

Det var mot bakgrund av detta inte så konstigt att la Grange började sitt tal med en s k ’disclaimer’ (friskrivningsklausul) och erkände att engelska inte är hennes modersmål. Men hon tillade:

Om någon talar ett språk dåligt, betyder det att den personen kan ett annat språk bättre.

Kanske något att tänka på i den svenska kontexten.

Bilden togs 2008, när Zelda la Grange förklarade för
 Mandela hur ett avgjutning skulle göras av  hans hand:
 "The hand that changed my entire being".

La Grange delade många minnen från de nästa 20 åren med Mandela. Vi köpte hennes bok

Good Morning, Mr Mandela (Cape Town: Penguin Books. 2014)

Säkert återkommer jag med mer från den. När jag frågade henne om den ska komma på svenska berättade hon att det blir i november. Svenska blir ett av de första språken efter afrikaans och engelska. På afrikaans heter den:

Goeiemore, Mnr. Mandela

Hon lyfte särskilt fram tre saker, som hon lärt sig av sin chef:

1. Mod och övertygelse

Under hennes första tid hade Mandela sagt till henne att utan mod, skulle hon inte bli långvarig på jobbet. Bevisligen hade hon en del mod! När det gäller övertygelse, stod det utom allt tvivel att Mandelas övertygelse verkligen smittat av på henne.

2. Respekt

Vid ett flertal tillfällen underströk la Grange hur viktigt det är att visa sina motståndare respekt. Därigenom undviks att motståndaren får avgöra hur slagfältet ska se ut.

3. Disciplin

Hennes berättelse om hur hon vid ett tillfälle var 5 minuter sen till en avtalad tid, när Mandela skulle flyga från en militär flygplats utanför Johannesburg, var rörande. Han hade tittat på henne och sagt:

That was the last time.

Och det var sista gången hon var försenad.

I samtalet efteråt förstod vi att hon är upprörd över den brist på framför allt disciplin och respekt som råder i sydafrikansk politik idag. Inte minst bråken mellan EFF och parlamentets talman är prov på detta.

En fråga hon fick handlade om Mandelas syn på korruption. Hon berättade då en händelse från ett besök i Kuwait, där en tvål i badrummet hade försvunnit. Mandela hotade att ge samtliga säkerhetsvakter sparken om inte tvålen återställdes. Nästa morgon var tvålen på sin plats och vakterna behöll sin anställning.

Det hettade till ett par gånger i frågestunden. Dels gällde det hennes avslöjanden i boken kring xhosa-folkets begravningstraditioner, dels gällde det Mandelas tysta diplomati i förhållande till Zimbabwe. Hon svarade bra. Möjligen hade hon fel, när hon beskrev situationen i Zimbabwe som relativt god fram till 1999 (då Mandela avgick som president).

Hennes slutord, när någon frågade om hon hade något nytt jobb, vilket hon inte har (mer än halvtid) var att hon ville gå ett steg vidare och reflektera akademiskt kring arvet efter Mandela. Det kändes vettigt. Jag tror att Zelda la Grange har mycket att bidra med i Sydafrika även i framtiden. Som en person "in her own right".

Vår kommunitet

Så hamnade vi – utan egen förskyllan – i en slags kommunitet. Vår arbetsgivare, Svenska kyrkans internationella avdelning, hyr ett hus för vår räkning, av den lokala lutherska kyrkans fastighetsbolag. En win-win situation. Det fanns ett outhyrt hus. Vi behövde någonstans att bo. Fastigheten är stor. Det har varit ett bed&breakfast. Vi bor i huvudbyggnaden men på tomten finns ytterligare en byggnad med fem rum och kök. Varje sovrum har egen toalett och dusch och det femte rummet är ett kombinerat studierum och vardagsrum. När vi kom bodde två studenter i denna byggnad. Nu är de fyra och vi är mycket glada för detta. Två kommer från Sydafrika och två från Zimbabwe. De studerar olika ämnen men är alla engagerade i en näraliggande pingstförsamling.

Ungefär en gång i månaden försöker vi träffas till måltid, bibelstudium och bön. Men dessemellan ses vi mer eller mindre dagligen. Vår hund Ludde älskar den extra uppmärksamhet han får och vi drar också på olika sätt nytta av studenternas närvaro. De är allt från kulturtolkar till IT-support.

När de beskriver hur de upplever vår närvaro är de glada över att få bo i något som liknar ett hem. Att det finns en mamma och en pappa i närheten utgör en trygghet.

För oss känns det också bra att få dela gräsmatta, swimmingpool, tvättmaskin och kompost med fyra mycket trivsamma medmänniskor.

Igår åt vi kvällsmar ihop: Jag (Anders), Malibongwe, Kristina, Calvin, Noma och Menelise.

Evangelical Lutheran Church in Sweden ELCS

Svenska kyrkan heter på engelska Church of Sweden. CoS. Men när vi idag träffade 8 underbara kvinnor från Zimbabwe fick hustrun en T-shirt och på den stod det E.L.C.S. och jag tror det ska utläsas Evangelical Lutheran Church in Sweden. Jag gillar det på ett sätt. Det är mer ödmjukt. Det finns många samfund i Sverige. Svenska kyrkan är ett av många. Pratar vi om hela kyrkan i Sverige - Svenska kyrkan - borde vi mena den ekumeniska kyrkan. Hela den svenska kristenheten. (Ja, nu vet jag att vårt samfund heter Svenska kyrkan men om man får fundera lite fritt och det får man ju kan man fundera som jag nu gjorde).
Men detta var på ett sätt en utvikning. Det viktiga var mötet med denna delegation kvinnor. De ska vara med på Världens fest i Malmö 7-9 september. Och på ett förmöte, som Kvinnor för Mission är med och ordnar. Hustrun är ju förstås engagerad där. Så det blev ett mycket glatt möte. Vi bad, sjöng och skrattade. Drack kaffe och te och skrattade. Trots att damerna hade ett antal flygningar i kroppen. Bulawayo - Johannesburg - Frankfurt - Stockholm. Ett möte med stort hjärta och mycket kärlek.

Hustrun och MaBishop

Hustrun och MaDean

Sydafrika och Libyen

På Hans Engdahls blogg kunde man den 23 februari läsa följande om Sydafrikas regerings relation till det som händer I Libyen:

Earlier today an official of the South African government was asked: “what about the situation in Libya?” . Answer: “we must ask them to be as calm as possible.” One can hardly believe one’s ears in a situation where comrade Gadaffi again has shown his true colours of cruelty …

Är det verkligen så, att Sydafrika håller Khadaffi/Gadaffi om ryggen? Jag kollar på Mail&Guardian och de skriver under rubriken ”Leaders tiptoe around Libya”:

As protests became increasingly bloody in Libya this week, the South African government finally issued a statement on Wednesday reluctantly condemning the violence that may have left at least 1 000 dead after the government used live ammunition and heavy weapons on demonstrators.

På ANC’s hemsida skriver en kolumnist (Andile Lungisa, vidce ordförande i ANC’s ungdomsförbund) i alla fall dessa starka ord den 25 februari:

As the uprising in Libya spreads throughout that country, the toll of protesters killed and wounded by the murderous and schizophrenic regime of Colonel Muammar Gaddafi continues to rise.

Det är inte helt lätt att reda ut, härifrån Sverige, vad Sydafrika tycker och tanker. Men det är väl lika illa här i vår del av världen. Carl Bildt har fått kritik för sina uttalanden och jag tycker också att han sa många märkliga saker. Men på sin blogg skrev han faktiskt såhär den 21 februari:

Utvecklingen i Libyen är – som jag redan skrivit – extremt oroande.
Ett sammanbrottsscenario i Libyen är alls inte otänkbart, och kommer att ha grava konsekvenser på en rad olika områden. I Medelhavsländerna är oron för vad det skulle komma att innebära stor. En omfattande flyktingström är förvisso en mycket påtaglig möjlighet, och kommer att ställa krav på europeisk solidaritet.
Men ingenting av detta påverkar självfallet vår syn på de grava övergrepp och den omfattande våldsanvändning vi nu ser.

Jag gillar att han faktiskt använder ordet solidaritet. Helle Klein ställer Bildt mot Palme (vars 25-åriga dödsdag är just idag) i sin blogg. Dag Sandahl använder Khadaffi som ett rent kyrkopolitiskt slagträ. Det tycker jag var ett lågvattenmärke.
Ytterst handlar väl den tveksamma kritiken mot Khadaffi om olja. D v s om pengar. Liksom inför så många andra diktaturer. Jag ber i min aftonbön att folket ska få sin befrielse. Men inte bara i Libyen. Också i Kina. Och i Zimbabwe. Antalet diktaturer verkar vara konstant. Så kampen den går vidare!

Mycket internationellt nu

Och det är ju trevligt. Nödvändigt! Framför allt beror det på att vi är mitt i fastan. Det är en tid, då eftertanken framför allt handlar om att fundera globalt. Hur lever jag i förhållande till mina systrar och bröder i resten av världen? Förra helgen var det Kvinnor för mission, som hade möte i Kalmar. Elitha från Zimbabwe och dessutom Fidelia från Mozambique. Torsdag - fredag denna vecka har vi varit i Löddeköpinge. En vecka under temat: Hallå, hela världen! Där träffade vi människor från Zimbabwe (igen), Etiopien och Tanzania. På söndag blir det Världens Fest i Birgittakyrkan och kommande tisdag avslutar vi fastestudierna med frågan: 'För vems skull ger vi?' Det är en oerhört viktig fråga. Att ge är bra. Men det är också bra att veta varför man ger. Det finns ju en risk, att man gör det p g a dåligt samvete. Det är ingen bra drivkraft. Besläktad med denna känsla är viljan att visa sig duktig. Det gör väl inte så mycket, men fokus ligger fortfarande på mig och mina behov. Det kan också smyga sig in brist på förtroende i givandet. (Kan ibland vara legitimt!) Det som är eftersträvansvärt är att ha den andre i fokus. Vilka behov finns hos henne eller honom?
Nästa steg är att inse att även jag har behov av att ta emot? Vågar jag be om hjälp? Har vi i Sverige och västvärlden något att be systrar och bröder i syd om hjälp med? Eller har vi allt, kan allt och är oss själva nog?
Detta ska vi prata om på tisdag kväll!

Kvinnor för mission

Runt 50 kvinnor i olika åldrar har varit i Kalmar sedan i fredags. Kvinnor för mission. En häftig organisation. Över hundra år. Organisationen, alltså! Den äldsta var dock 93. Alltså, man är 93 år och brinner för detta med mission. Att få vara en del av Guds kärlek i rörelse. Underbart! De flesta alltså svenska kvinnor. Men några från Afrika. Bland annat Elitha Moyo, som predikade i Birgittakyrkan idag. Så härligt att få tolka hennes förkunnelse. Hon läste från Johannes 4 om Kvinnan vid Sykars brunn. Som blir befriad och vågar berätta om Jesus. Hon blir på nytt accepterad. Finner sin plats i samhället. När Elitha började sin predikan och talade om de två stammarna (tribes, på engelska) som hade dåliga relationer, Judar och Samarier, tänkte jag på Zimbabwe. Ndebele och Shona. Så vanligt detta är! Vilka grupper är det i vårt land som inte kan samsas? det tål att tänka på! Det är nog olika i olika delar av landet.
Inte bara kvinnor är med i 'kvinnor för mission'. Även män är välkomna som medlemmar. Och det finns manliga medlemmar. Kul, inte sant?
Kvinnor, som engagerar sig för och med andra kvinnor i världen, det är en kraft att räkna med. Jag är tacksam som fick vara med!

Befria Zimbabwe

Nu måste det snart vara nog! Kan inte katastrofen i Zimbabwe få ett slut? Om det som TT redovisar idag stämmer, är det ju fullständigt makalöst:

'Obscent" firande väntar Mugabe
2 000 flaskor champagne, 8 000 humrar, massor av kaviar — president Robert Mugabes anhängare verkar ha bestämt att Zimbabwes ledare ska firas rejält på sin 85-årsdag. "Chockerande och obscent", kommenterar en västkälla. (TT) 11 feb kl 14:09'

Men samtidigt: Om jag skulle äta hummer, dricka champange och toppa festen med kaviar - är det sämre eller bättre? Zimbabwes folk lider fortfarande. Enda skillnaden är att jag befinner mig 900 mil bort. Men det är samma jordklot.

Nu är det dock väldigt sällan jag äter och dricker dessa läckerheter. Men vad gör jag åt situationen i Zimbabwe? Varför demonstrerar vi inte på gator och torg? Sanktioner? Måste ta mig en ordentlig funderare på om det inte är dags med en anti-mugabe-rörelse. Eller ska jag bara vara ytterligare en 'väst-källa' som tycker att det är obscent och sedan återgår till välfärden?

Mina intryck från Sydafrika oktober 2008

Vad kan man egentligen få ut av tre veckor? Det blir ju bara en ögonblicksbild. Men å andra sidan har jag träffat ganska många olika människor och fått del av många olika bilder av Sydafrika idag. Dessutom har jag fem års erfarenhet av att leva i Sydafrika. Trots detta, får jag säga, som man gör på engelska: I’m speaking under correction!

Fotbolls-VM 2010
Jag tror detta präglar mycket av vårt tänkande kring Sydafrika. Hur ska det gå? Ska Sydafrika klara av det. Förberedelserna präglar också Sydafrika. Det byggs överallt. Och detta är ju på gott och ont. Visst skapar det arbetstillfällen. Och visst är t ex tågsatsningen Gautrain bra. Det behövs bättre och säkrare kollektivtrafik och mindre biltrafik. Samtidigt är ju fattigdomen så svår. Skulle man hellre ha satsat på att lyfta de stora massorna ur misären? Frågorna hopar sig. En mindre fråga i sammanhanget är hur Sydafrikas eget herrlandslag ska klara sig. När jag var i Sydafrika gick det lite bättre för dem. Vi får se!
Apropå idrott: Ska rugbylandslaget få ha kvar sin symbol: Springboken? Eller ha nationalblomman Protea som alla andra landslag. Det kan ju verka vara en petitess. Men för många är det en symbolfråga. Vissa tycker att rugbyn är en symbol för vitt förtryck och att landslagssymbolen behöver bytas. Men andra, även många svarta, menar att det är onödigt att ändra. Springboken är ett afrikanskt djur, säger man. Den kan gott få vara symbol för rugbyn.
Idrotten är ju viktig. Det var ett verksamt påtryckningsmedel under apartheidtiden. Att bojkotta idrottstävlingar. Nu kan det bli en stark, sammanhållande kraft för försoning.

Splittringen i ANC
Det var ju en av de stora frågorna, när jag var där. Nu ser vi fram emot kommande helg. Jag tror ju att det blir stor uppslutning kring ’utbrytarpartiet’ och jag tror att det är bra, om ANC får konkurrens på riktigt. Partiet ska lanseras den 16 december. Det är en viktig dag i Sydafrikas historia. Då stod slaget vid Blood River 1838. Kanske så många som 10 000 zulukrigare dödades i en sammandrabbning med ett betydligt mindre antal vita under ledning av Andries Pretorius. 1961, samma dag, lanserades Umkhonto we Sizwe, nationens spjut, d v s ANC’s väpnade gren under ledning av bl a Nelson Rolihlahla Mandela. 1995 startade TRC (Truth and Reconciliation Commission) denna dag. Och det är en Allmän helgdag i Sydafrika, som kallas ’Försoningsdagen’. Är det bra att bilda ett nytt parti då? Det kan man undra. Å andra sidan kanske det har att göra med att många är lediga.
Splittringen har många bottnar. Det handlar ju om konflikten Zuma – Mbeki. Men också om huruvida ANC ska vara en befrielserörelse eller ett modernt parti. Någon sa att Zumas falang slåss för ANC’s överlevnad medan de andra slåss för Sydafrikas konstitution.
Ur ett västerländskt perspektiv verkar det som om man har större tilltro till Mbeki. Men Zuma har haft en tuffare syn på Zimbabwe och dessutom finns ju Mothlante, den nuvarande presidenten. Han har t ex utsett en ny hälsominister, som verkar betydligt bättre än den gamla, som var Mbekis favorit.

Situationen i Zimbabwe
Detta är en fråga, som man får betydligt mer inblick i, när man är i Sydafrika. Mbekis tysta diplomati verkar ju inte fungera så bra. Och frågan är om Mbeki kan vara kvar som medlare, när han bara är en vanlig privatperson.

Säkerheten
Detta var nog en av de viktigaste frågorna jag mötte i landet. Den höga kriminaliteten drabbar alla. Kanske mest de fattigaste. Jag blev påverkad och berörd av alla larm, galler, elstängsel osv. Det som jag inte direkt såg, men vet finns, är ju också skrämmande: Våldtäkt och annat våld mot framför allt kvinnor och barn. Man skulle önska att vanligt folk reste sig upp och sa: Nu får det vara nog! Samtidigt måste folk få arbete och ett drägligt liv.

HIV/AIDS
Det var framför allt i Bloemfontein, som jag kom i kontakt med personer som lever med HIV och Aids. Deon, på Our Place, sa: Många människor i Sydafrika börjar tröttna på AIDS. De vill inte höra talas om det. Samtidigt är miljontals människor smittade. Bra att det blivit en ny hälsominister. Kanske kan något hända här.

Fattigdom
Detta är ju också en enorm problematik. Det finns olika röster, som ser olika på om det blir bättre eller sämre. Jag har inte tillgång till någon bra statisktik. Men det skulle kunna gå fortare. Pengar finns i landet och tyvärr är det många som roffar åt sig. Nu är ju inte detta något unikt för Sydafrika. Vi är alla insyltade i detta.

Relationen svarta – vita
Apartheid upphörde som politiskt system 1994 och framför allt 1996, när den nya grundlagen kom. Men visst lever det kvar. Hela tiden är det jobbigt att behöva prata om svarta, vita, färgade osv. Vi är ju alla människor. Visst behöver det nya Sydafrika utvärdera huruvida förändringen verkligen händer men i ett visst läge blir det kontraproduktivt. Olika system som Affirmative action och Black Economic Empowerment (BEE) kanske behövs men det måste ju leda till ett rättvisare samhälle. Om svarta ska kvoteras till vissa arbeten, måste de ju ha samma kompetens som vita medsökanden, annars blir systemet obegripligt.
Många vita ser bara hur de själva drabbas. Jag tycker mig se att de flesta vita ändå har det ganska bra medans de flesta svarta fortfarande lever i stor fattigdom. Men kanske finns det bättre system än dessa två.

Högt i tak
Sydafrika är kontrasternas land. Det har jag skrivit flera gånger. Jag tycker nog också att samtalsklimatet är öppnare. Både i det privata och i t ex radio och TV. På många sätt fungerar demokratin. Det är ju också en förutsättning för demokratin. Vi kanske ibland utgår från att vårt demokratiska system bland annat garanterar att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men visst har vi många heliga kor, som vi ogärna slaktar? I Sydafrika känns det bitvis som om det är högre i tak. Inte minst på religionens område.

Bön
Med mig hem tar jag en förnyad frimodighet när det gäller att bön och andlighet. Jag trivs väldigt bra med att kunna avsluta en trevlig samvaro med att be tillsammans eller att inleda en måltid med något mer än en kort, vanlig bordsbön.

Det verkar som det är fler än jag trodde, som har läst min blogg. Jag känner mig hedrad. För mig har det varit viktigt att få skriva. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om. Nu kanske jag inte skriver så mycket mer om Sydafrika. Kanske fortsätter jag ändå att skriva av mig. Den som vill fortsätter att läsa.

Jag fick 200 000 dollar

Flygresan var som vanligt. Inte sover man så bra. Men det går ju att ta igen. Jag träffade en trevlig man på planet. Han gav mig 200 000 dollar … Helt otroligt! Hans namn var Norman och han är filmproducent. Han har gjort en dokumentärserie från Zimbabwe. Det var en Zimbabwisk dollarsedel jag fick. På den står även bäst före datum. ’TWO HUNDRED THOUSAND DOLLARS on or before 30th June 2008. Det betyder att den nu är värdelös. Men det var den nästan även före den 30 juni. Jag får kanske anledning att återkomma när det gäller situationen i Zimbabwe. Min vän Norman är i alla fall katolik och var på hemväg från Rom, där han faktiskt träffade påven.
Väl framme på flygplatsen fixade jag alltså hyrbil, sydafrikansk telefon (+27795606793) Det går bra att skicka SMS. Nu är jag på Universitetet. Jag har ätit lite men något kaffe blev det ej. Stora delar av Johannesburg är utan vatten sedan igår. Där jag ska bo, tror jag att det fungerar. Men vi får se!
Jag sitter nu och läser dokument från South African Council of Churches, som organisationen heter.