Själviskheten breder ut sig

Denna bloggpost handlar om flyktingkrisen i Syrien och Coronaviruset. Två stora kriser i världen. Människor drabbas. Antingen tvingas de på flykt eller hålls de inlåsta. Två till synes motsägelsefulla skeenden. Vissa ger sig iväg. Andra får inte röra på sig.

Mitt perspektiv är detta. När jag hör nyhetsrapportering om dessa kriser saknas till stora delar omsorgen om dem som drabbas. På samma sätt när politiker och andra kommenterar.

Jag börjar med flyktingsituationen på gränsen mellan Syrien och Grekland. SvT beskriver först hur migrationsminister Morgan Johansson ser på saken. Såhär skriver alltså SvT:

Migrationsministern bedömer dock att risken för en ny flyktingkris likt år 2015 är låg.
”Situationen i EU och Sverige ser annorlunda ut. Sverige har en annan lagstiftning och det är svårare för människor att ta sig genom Europa i dag”, skriver Morgan Johansson.
”Vid många gränsövergångar i Europa finns det nu gränskontroller och även Sverige har sedan 2015 inre gränskontroller”, skriver han.

På samma sätt beskrivs Ulf Kristerssons reaktion:

Moderatledaren Ulf Kristersson säger att det viktigaste nu är att hålla EU:s yttre gräns.
– Det allra viktigaste är att gränskontrollen fungerar. Om gränsen öppnas kommer vi att ha väldigt många människor som tar sig norrut i Europa och det är inte lösningen på det här problemet, säger han till SVT Nyheter.
EU-kommissionen och EU:s gränskontrollmyndighet behöver stötta Grekland och Bulgarien i arbetet, säger Kristersson.

Kanske har jag missat något. Men jag hör väldigt sällan att våra förtroendevalda uttrycker medkänsla för de människor som flyr. Det viktigaste just nu måste väl vara att hjälpa dem? Att få slut på kriget i Syrien? Det är naturligtvis inte enkelt men likafullt det viktigaste.

Det vore såklart fruktansvärt om Coronaviruset sprids vilt i världen. Men samtidigt insjuknar människor och en del dör. Det är väl de som har det värst? Ikväll såg vi en australiensk dokumentär om Coronaviruset. Det handlar till 95% om de människor som drabbas inne i Kina. Allra sist kommenteras frågan om att hindra smittan från att spridas i världen. Avsnittet är 46 minuter långt men väl värt att se. Visst ska vi göra allt för att inte smittan ska spridas. Men värst drabbade idag är väl ändå de människor som är sjuka och döende? Samt deras anhöriga.

Mat, bok och gröt

Detta är som bekant ingen matblogg. Men en tallrik Mabele-gröt bjuder jag på. Ser ut som chokladpudding. Vi känner växten som Sorghum. Vanlig i Södra Afrika. Även i Kina, förstod jag, efter att ha läst Det röda fältet av Mo Yan. Boken är ganska bedrövlig. Mycket våld och äckliga beskrivningar av det mesta. Sorghum förekommer. Bland annat för att tillverka brännvin. I södra Afrika bryggs öl. Jag tror dock det är olika sorter i Kina och Afrika.Hur gick det då med gröten? Sådär!  Nästa gång ska jag lägga mjölet i vatten några timmar först och sedan koka gröten. Jag har ätit den många gånger och tycker det är en mycket god grötvariant.

En sorghumplanta i Lesotho.

Är inte säker på att jag vill rekommendera denna bok.

Sydafrika och Libyen

På Hans Engdahls blogg kunde man den 23 februari läsa följande om Sydafrikas regerings relation till det som händer I Libyen:

Earlier today an official of the South African government was asked: “what about the situation in Libya?” . Answer: “we must ask them to be as calm as possible.” One can hardly believe one’s ears in a situation where comrade Gadaffi again has shown his true colours of cruelty …

Är det verkligen så, att Sydafrika håller Khadaffi/Gadaffi om ryggen? Jag kollar på Mail&Guardian och de skriver under rubriken ”Leaders tiptoe around Libya”:

As protests became increasingly bloody in Libya this week, the South African government finally issued a statement on Wednesday reluctantly condemning the violence that may have left at least 1 000 dead after the government used live ammunition and heavy weapons on demonstrators.

På ANC’s hemsida skriver en kolumnist (Andile Lungisa, vidce ordförande i ANC’s ungdomsförbund) i alla fall dessa starka ord den 25 februari:

As the uprising in Libya spreads throughout that country, the toll of protesters killed and wounded by the murderous and schizophrenic regime of Colonel Muammar Gaddafi continues to rise.

Det är inte helt lätt att reda ut, härifrån Sverige, vad Sydafrika tycker och tanker. Men det är väl lika illa här i vår del av världen. Carl Bildt har fått kritik för sina uttalanden och jag tycker också att han sa många märkliga saker. Men på sin blogg skrev han faktiskt såhär den 21 februari:

Utvecklingen i Libyen är – som jag redan skrivit – extremt oroande.
Ett sammanbrottsscenario i Libyen är alls inte otänkbart, och kommer att ha grava konsekvenser på en rad olika områden. I Medelhavsländerna är oron för vad det skulle komma att innebära stor. En omfattande flyktingström är förvisso en mycket påtaglig möjlighet, och kommer att ställa krav på europeisk solidaritet.
Men ingenting av detta påverkar självfallet vår syn på de grava övergrepp och den omfattande våldsanvändning vi nu ser.

Jag gillar att han faktiskt använder ordet solidaritet. Helle Klein ställer Bildt mot Palme (vars 25-åriga dödsdag är just idag) i sin blogg. Dag Sandahl använder Khadaffi som ett rent kyrkopolitiskt slagträ. Det tycker jag var ett lågvattenmärke.
Ytterst handlar väl den tveksamma kritiken mot Khadaffi om olja. D v s om pengar. Liksom inför så många andra diktaturer. Jag ber i min aftonbön att folket ska få sin befrielse. Men inte bara i Libyen. Också i Kina. Och i Zimbabwe. Antalet diktaturer verkar vara konstant. Så kampen den går vidare!