Mina intryck från Sydafrika oktober 2008

Vad kan man egentligen få ut av tre veckor? Det blir ju bara en ögonblicksbild. Men å andra sidan har jag träffat ganska många olika människor och fått del av många olika bilder av Sydafrika idag. Dessutom har jag fem års erfarenhet av att leva i Sydafrika. Trots detta, får jag säga, som man gör på engelska: I’m speaking under correction!

Fotbolls-VM 2010
Jag tror detta präglar mycket av vårt tänkande kring Sydafrika. Hur ska det gå? Ska Sydafrika klara av det. Förberedelserna präglar också Sydafrika. Det byggs överallt. Och detta är ju på gott och ont. Visst skapar det arbetstillfällen. Och visst är t ex tågsatsningen Gautrain bra. Det behövs bättre och säkrare kollektivtrafik och mindre biltrafik. Samtidigt är ju fattigdomen så svår. Skulle man hellre ha satsat på att lyfta de stora massorna ur misären? Frågorna hopar sig. En mindre fråga i sammanhanget är hur Sydafrikas eget herrlandslag ska klara sig. När jag var i Sydafrika gick det lite bättre för dem. Vi får se!
Apropå idrott: Ska rugbylandslaget få ha kvar sin symbol: Springboken? Eller ha nationalblomman Protea som alla andra landslag. Det kan ju verka vara en petitess. Men för många är det en symbolfråga. Vissa tycker att rugbyn är en symbol för vitt förtryck och att landslagssymbolen behöver bytas. Men andra, även många svarta, menar att det är onödigt att ändra. Springboken är ett afrikanskt djur, säger man. Den kan gott få vara symbol för rugbyn.
Idrotten är ju viktig. Det var ett verksamt påtryckningsmedel under apartheidtiden. Att bojkotta idrottstävlingar. Nu kan det bli en stark, sammanhållande kraft för försoning.

Splittringen i ANC
Det var ju en av de stora frågorna, när jag var där. Nu ser vi fram emot kommande helg. Jag tror ju att det blir stor uppslutning kring ’utbrytarpartiet’ och jag tror att det är bra, om ANC får konkurrens på riktigt. Partiet ska lanseras den 16 december. Det är en viktig dag i Sydafrikas historia. Då stod slaget vid Blood River 1838. Kanske så många som 10 000 zulukrigare dödades i en sammandrabbning med ett betydligt mindre antal vita under ledning av Andries Pretorius. 1961, samma dag, lanserades Umkhonto we Sizwe, nationens spjut, d v s ANC’s väpnade gren under ledning av bl a Nelson Rolihlahla Mandela. 1995 startade TRC (Truth and Reconciliation Commission) denna dag. Och det är en Allmän helgdag i Sydafrika, som kallas ’Försoningsdagen’. Är det bra att bilda ett nytt parti då? Det kan man undra. Å andra sidan kanske det har att göra med att många är lediga.
Splittringen har många bottnar. Det handlar ju om konflikten Zuma – Mbeki. Men också om huruvida ANC ska vara en befrielserörelse eller ett modernt parti. Någon sa att Zumas falang slåss för ANC’s överlevnad medan de andra slåss för Sydafrikas konstitution.
Ur ett västerländskt perspektiv verkar det som om man har större tilltro till Mbeki. Men Zuma har haft en tuffare syn på Zimbabwe och dessutom finns ju Mothlante, den nuvarande presidenten. Han har t ex utsett en ny hälsominister, som verkar betydligt bättre än den gamla, som var Mbekis favorit.

Situationen i Zimbabwe
Detta är en fråga, som man får betydligt mer inblick i, när man är i Sydafrika. Mbekis tysta diplomati verkar ju inte fungera så bra. Och frågan är om Mbeki kan vara kvar som medlare, när han bara är en vanlig privatperson.

Säkerheten
Detta var nog en av de viktigaste frågorna jag mötte i landet. Den höga kriminaliteten drabbar alla. Kanske mest de fattigaste. Jag blev påverkad och berörd av alla larm, galler, elstängsel osv. Det som jag inte direkt såg, men vet finns, är ju också skrämmande: Våldtäkt och annat våld mot framför allt kvinnor och barn. Man skulle önska att vanligt folk reste sig upp och sa: Nu får det vara nog! Samtidigt måste folk få arbete och ett drägligt liv.

HIV/AIDS
Det var framför allt i Bloemfontein, som jag kom i kontakt med personer som lever med HIV och Aids. Deon, på Our Place, sa: Många människor i Sydafrika börjar tröttna på AIDS. De vill inte höra talas om det. Samtidigt är miljontals människor smittade. Bra att det blivit en ny hälsominister. Kanske kan något hända här.

Fattigdom
Detta är ju också en enorm problematik. Det finns olika röster, som ser olika på om det blir bättre eller sämre. Jag har inte tillgång till någon bra statisktik. Men det skulle kunna gå fortare. Pengar finns i landet och tyvärr är det många som roffar åt sig. Nu är ju inte detta något unikt för Sydafrika. Vi är alla insyltade i detta.

Relationen svarta – vita
Apartheid upphörde som politiskt system 1994 och framför allt 1996, när den nya grundlagen kom. Men visst lever det kvar. Hela tiden är det jobbigt att behöva prata om svarta, vita, färgade osv. Vi är ju alla människor. Visst behöver det nya Sydafrika utvärdera huruvida förändringen verkligen händer men i ett visst läge blir det kontraproduktivt. Olika system som Affirmative action och Black Economic Empowerment (BEE) kanske behövs men det måste ju leda till ett rättvisare samhälle. Om svarta ska kvoteras till vissa arbeten, måste de ju ha samma kompetens som vita medsökanden, annars blir systemet obegripligt.
Många vita ser bara hur de själva drabbas. Jag tycker mig se att de flesta vita ändå har det ganska bra medans de flesta svarta fortfarande lever i stor fattigdom. Men kanske finns det bättre system än dessa två.

Högt i tak
Sydafrika är kontrasternas land. Det har jag skrivit flera gånger. Jag tycker nog också att samtalsklimatet är öppnare. Både i det privata och i t ex radio och TV. På många sätt fungerar demokratin. Det är ju också en förutsättning för demokratin. Vi kanske ibland utgår från att vårt demokratiska system bland annat garanterar att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men visst har vi många heliga kor, som vi ogärna slaktar? I Sydafrika känns det bitvis som om det är högre i tak. Inte minst på religionens område.

Bön
Med mig hem tar jag en förnyad frimodighet när det gäller att bön och andlighet. Jag trivs väldigt bra med att kunna avsluta en trevlig samvaro med att be tillsammans eller att inleda en måltid med något mer än en kort, vanlig bordsbön.

Det verkar som det är fler än jag trodde, som har läst min blogg. Jag känner mig hedrad. För mig har det varit viktigt att få skriva. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om. Nu kanske jag inte skriver så mycket mer om Sydafrika. Kanske fortsätter jag ändå att skriva av mig. Den som vill fortsätter att läsa.

Mat och säkerhet

Lördag förmiddag. Efter en ganska lugn morgon åkte jag från Common Ground, för att hälsa på Bentons mamma, Mary-Grace och hennes man Vic, samt barnen. Det blev en trevlig dag med en typisk, sydafrikansk avslutning: braai-vleis. D v s grillning. Det bästa av allt är boerevors. Den speciella, välkryddade korven, som bara finns här. Samt långa samtal kring allt möjligt. Säkerhetsläget är speciellt i Sydafrika. Många lever under en ständig oro. Jag kände igen det från våra egna 4 år. Men det är jobbigt att lyssna på människors oro. När jag besökte Algy och Ashleen, i ett betydligt enklare område, trodde jag att de skulle ha en delvis annorlunda berättelse. Men de vittnade om samma utsatthet. Jag vet från åren i Sydafrika, att även de fattigaste av fattiga, som bor i plåtskjul, låser så gott det går. Finns det bara lite bröd eller bönor i huset, kan dessa stjälas. Jag sa till Algy, att detta måste väl vara högsta prioritet för regeringen. Algy svarade: Bättre att se till att människor får arbete. Javisst, så är det naturligtvis. Fattigdomen skapar många problem. Bland annat utgör den grogrund för kriminalitet.
Från Centurion, utanför Pretoria, åkte jag i söndags morse, för att vara med på gudstjänst i Eldorado. En gudstjänst som leddes av en kyrkorådsledamot. Algy förmedlade syndernas förlåtelse, predikade och ledde nattvarden. Mycket annat sköttes av församlingsbor. Det var en levande gudstjänst. Dessutom ganska lång. Algy predikade om att ta på sig Guds vapenrustning. När jag kom hem till Algy och Ashleen, fick jag prova hans skottsäkra väst. Det måste han alltid ha på sig, när han åker på utryckning. Den väger säkert 10-15 kg. Otroligt tung och obekväm. Inne i västen ligger keramikplattor. Algy är anställd av polisen. Polisen har även muslimska imamer och hinduiska gurus anställda. Algys uppgift är att vara ett stöd för de poliser som är kristna.
Jag är berörd av mina två besök. Hos en vit familj och hos en färgad. Jag är inte rädd för egen del. Jag är försiktig och håller mig inne på kvällen. Bilen har jag låst, när jag färdas mellan de platser jag ska till. Men jag är berörd av att människor behöver leva i ständig oro. Ändå går det att njuta av stunden. Min upplevelse från tiden i Sydafrika är att många verkligen kan konsten att leva i nuet. Måltidsgemenskapen är ju ett uttryck för detta.
Ashleen är från Durban. Hon är av indiskt ursprung. Idag bjöd hon på kyckling-Briyani (om det nu stavas så). Mycket smakrik och rätt stark. Maten i Sydafrika är fantastisk. Mitt i en orolig situation känns det fantastiskt att få dela måltidsgemenskap och även be tillsammans. Bönen är en mycket naturlig del av det sydafrikanska samhället. I stort sett överallt. I ett land där man varken kan ta mat och husrum eller säkerhet för givet, blir möjligheten att söka hjälp från Gud omistlig.