Dr Fulata Lusungu Moyo

So far this day has been full of impressions and encounters. So many old and new acquaintances. Friends of course and seminars. We started with morning prayer in S:t Peter’s church. Ignatian spirituality. 20 minutes meditation and I was together with Jesus outside Jericho meeting with Bartimaios, son of Timaios. A Blind beggar. But his name and family history has been recorded. Fascinating! After a nice lunch with good friends from Malmö I have listened to Martin Junge, General Secretary of the Lutheran World Federation, organizing some 70 million Lutherans in more than 150 countries. He mentioned the revolutionary impact of Martin Luther’s nailing of the 95 theses and said that Luther wanted people at that time to understand that they were relying on false security spending their money on that. Not so difficult to apply on today’s society. His topic was: Church as part of the society. After that a panel discussed foreign Aid in the future. Sten Rylander (I have mentioned him before and will come back later), Erik Lysén, Director of the International Department at the Church of Sweden Head Office and last (but definitely not least) Dr Agnes Aboum from Kenya. She is a member of the Central Committee of the world Council of Churches. They agreed on the importance of a strong Civil Society, free media and the upholding of the Rule of Law.

Anyhow, the best lecture today was given by Dr Fulata Lusungu Moyo. She was born in Malawi but is now working at the World Council of Churches as Programme Executive for a programme called: Women in Church and Society. The theme of her presentation was: “Who is missing at the table?” She started by saying that she has a problem with the concept of “table” and prefers to talk about the court yard, a place in Malawi where decisions are being made. Still she asked questions about the table and about the menu. In conferences and round table talks all over the world women are represented but who sets the agenda? (And by the way, she said: most of those tables are not even round!) She admitted that things have changed but added that sometimes they haven’t changed much. She took us through the history of the Ecumenical movement seen through women’s perspective and it was an eye opener. Like the Decade of Churches in Solidarity with Women (1988-1998) which ended up as a Decade of Women in Solidarity with Women or even Women in Solidarity with Churches. She touched upon domestic violence (and there she was very critical way that kind of violence is called domestic as it had to do with the private sphere, while it is part of a structural violence – which has to do with the public sphere. I could go on describing important issues that she mentioned. I am happy to have met her and listened to her and I have to go home and think of how my new task in South Africa can be inspired by what she and many other women are saying. One aspect is definitely the need of meetings were men also talk about the role of the man in society. What is our identity? But this I shall blog more about another time. Now I need to catch up and join for the manifestation later tonight!

Världens fest och Ojnareskogen

Jag är på Världens fest i Malmö. Härligt! Inledningsmässan var fylld av olika språk, kulturer och uttryck. Många kända ansikten. Precis utanför mötte jag en bekant. Som inte var anmäld och därmed inte kunde komma in på mässan i Baltiska hallen. Mässa i det här fallet är ingen utställning utan en gudstjänst med nattvard. Det störde mig att inte vem som helst kunde komma in. Bland alla olika uttryck var det 8 kvinnor från Zimbabwe som satte mest färg på mässan. Liksom Tipei från Zimbabwe och en annan person på djembe-trumma i S:t Pauli kyrka, dit vi gick efteråt. Mycket ungdom, mycket musik. Sång och dans. Underbart!

Ändå är det Ojnareskogen som fyller mina tankar. Innan jag reste från Kalmar fick jag ett telefonsamtal. Kaisa - som jag inte känner - men som varit med och stoppat avverkningen på Gotland ringde. Hur Kaisa fått mitt nummer vet jag inte men hon ville tacka mig för att jag skrev om Ojnareskogen. Hon är kristen och hade upplevt att Kristus var närvarande på ett påtagligt sätt. Hon beskrev händelserna på ett sätt som berörde mig. Det var ingen mys-demonstration utan många var rädda och ängsliga. Jag förstod det som att hon verkligen menade att kyrkan var där, i och med att kristna fanns där men att det också borde funnits präster och diakoner till stöd för demonstranterna. Viktigt att det kommer fram.

Kaisa undrade varför Svenska kyrkan har ett tält under Almedagsveckan men inte hade någon sådan närvaro i Ojnareskogen. Relevant fråga!

Gör som Desmond Tutu, menade Kaisa. Kom bara dit och finns. Mitt i situationen där det råder olika uppfattning och olika läger kring avverkningen.

Om avverkningen återupptas tror jag det är viktigt att Svenska kyrkans ledning på Gotland och i Uppsala samlar sig och finns där till stöd för de goda krafter som vill protestera men också för de människor som tror att avverkningen och kalkbrytningen är bra.

Världens fest. ÄVen Ojnareskogen ligger i världen. Vi har ett ansvar för hela skapelsen. Både här och där. Gud, kom med Din kraft och inspiration!

Agera mera

Nu är det Världens fest i Malmö. Redan på tåget började det. Jag mötte Marianne och Emilia. Agera-volontärer. De förberedde ett media-stunt. Tror jag! Marianne satt och stickade en t-bone steak. Jag tror de vill säga något om vår köttkonsumtion. Jag berättade för kvinnan bredvid mig vad agera-volontärer är. Sedan sa jag:

Vi kanske skulle dra ner på vår köttkonsumtion. Bara äta kött på söndagarna.

Då sa Marianne (som är vegeterian):

Men det finns dom som inte kan ta upp protein på andra sätt än genom kött.

Så klokt! Och så evangeliskt. Jag blev glad för detta och tänkte att tro och handling hänger ihop. Mission, helt enkelt!

En dag kvar

Nu är det bara en dag kvar på denna del av vår utresekurs. Vi har varit på ett mycket givande sommarseminarium. Därefter två veckor och två dagar med många spännande möten i Kyrkans hus i Uppsala. Det jag verkligen värdesatte var två timmar med Sten Rylander, mångårig diplomat och ambassadör för Sverige Södra Afrika. Men om detta vill jag återkomma. Idag har vi berört så skilda områden som:

Hur Lutherska Värdldförbundet, Kyrkornas Världsråd och Action by Churches Together (ACT-alliansen) förhåller sig til varandra.

Mediaträning

Rights based Approach (RBA) d v s RättviseBaserad Ansats. Istället för att tala om givare och mottagare försöker vi nu lära oss att tänka att det finns skyldighetsbärare och rättighetsbärare.

Imorgon har vi ytterligare en späckad dag men sedan bär det hemåt igen. Kalmar ett par dagar och därefter Världens Fest i Malmö - Svenska kyrkans internationella riksmöte. När vi kommer hem på måndag ska vi vara mer på hemmaplan och det känns riktigt bra det också.

Evangelical Lutheran Church in Sweden ELCS

Svenska kyrkan heter på engelska Church of Sweden. CoS. Men när vi idag träffade 8 underbara kvinnor från Zimbabwe fick hustrun en T-shirt och på den stod det E.L.C.S. och jag tror det ska utläsas Evangelical Lutheran Church in Sweden. Jag gillar det på ett sätt. Det är mer ödmjukt. Det finns många samfund i Sverige. Svenska kyrkan är ett av många. Pratar vi om hela kyrkan i Sverige - Svenska kyrkan - borde vi mena den ekumeniska kyrkan. Hela den svenska kristenheten. (Ja, nu vet jag att vårt samfund heter Svenska kyrkan men om man får fundera lite fritt och det får man ju kan man fundera som jag nu gjorde).
Men detta var på ett sätt en utvikning. Det viktiga var mötet med denna delegation kvinnor. De ska vara med på Världens fest i Malmö 7-9 september. Och på ett förmöte, som Kvinnor för Mission är med och ordnar. Hustrun är ju förstås engagerad där. Så det blev ett mycket glatt möte. Vi bad, sjöng och skrattade. Drack kaffe och te och skrattade. Trots att damerna hade ett antal flygningar i kroppen. Bulawayo - Johannesburg - Frankfurt - Stockholm. Ett möte med stort hjärta och mycket kärlek.

Hustrun och MaBishop

Hustrun och MaDean