Påskens vittnen

Idag är det andra söndagen i påsktiden och temat för denna söndag i Svenska kyrkans evangeliebok är just ’Påskens vittnen’. Jag hade förmånen att få predika i Funbo kyrka och den ännu större förmånen att bland gudstjänstdeltagarna få ha

Hanna-Lisa Ek

Hon är 102 år och är verkligen ett påskens vittne. Hon har varit missionär i Indien, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Till professionen är hon småskollärare. Hon var utsänd 1951-56 som sådan men återvände sedan 1965 som föreståndare för ett skolhem. Vad jag förstår hade hon den tjänsten till sin pension, som borde inträffat år 1981. Det betyder att hon slutade det år jag åkte ut som volontär till Sydafrika. Utsänd även jag av SKM.

Hustrun fick en fin pratstund med Hanna-Lisa.

I UNT läser jag att Hanna-Lisa hade gått ungdomsledarutbildning vid Sigtuna folkhögskola åren 1943-44 och det är ju också ett sammanträffande. Hustrun utbildades där till församlingsassistent åren 1980-82.

Hanna-Lisa är en aktiv gudstjänstdeltagare och även engagerad i syföreningen i Funbo och i organisationen Kvinnor för Mission.

Så härligt och inspirerande att få träffa en sådan förebild.

Såklart passade jag på att fotografera henne och bad att få skriva om henne på internet. Jag har ju haft Svenska kyrkans Instagramkonto denna vecka, så det passade bra. Men jag ville även få med något om henne på min blogg.

Evangelical Lutheran Church in Sweden ELCS

Svenska kyrkan heter på engelska Church of Sweden. CoS. Men när vi idag träffade 8 underbara kvinnor från Zimbabwe fick hustrun en T-shirt och på den stod det E.L.C.S. och jag tror det ska utläsas Evangelical Lutheran Church in Sweden. Jag gillar det på ett sätt. Det är mer ödmjukt. Det finns många samfund i Sverige. Svenska kyrkan är ett av många. Pratar vi om hela kyrkan i Sverige - Svenska kyrkan - borde vi mena den ekumeniska kyrkan. Hela den svenska kristenheten. (Ja, nu vet jag att vårt samfund heter Svenska kyrkan men om man får fundera lite fritt och det får man ju kan man fundera som jag nu gjorde).
Men detta var på ett sätt en utvikning. Det viktiga var mötet med denna delegation kvinnor. De ska vara med på Världens fest i Malmö 7-9 september. Och på ett förmöte, som Kvinnor för Mission är med och ordnar. Hustrun är ju förstås engagerad där. Så det blev ett mycket glatt möte. Vi bad, sjöng och skrattade. Drack kaffe och te och skrattade. Trots att damerna hade ett antal flygningar i kroppen. Bulawayo - Johannesburg - Frankfurt - Stockholm. Ett möte med stort hjärta och mycket kärlek.

Hustrun och MaBishop

Hustrun och MaDean

Kvinnor för mission

Runt 50 kvinnor i olika åldrar har varit i Kalmar sedan i fredags. Kvinnor för mission. En häftig organisation. Över hundra år. Organisationen, alltså! Den äldsta var dock 93. Alltså, man är 93 år och brinner för detta med mission. Att få vara en del av Guds kärlek i rörelse. Underbart! De flesta alltså svenska kvinnor. Men några från Afrika. Bland annat Elitha Moyo, som predikade i Birgittakyrkan idag. Så härligt att få tolka hennes förkunnelse. Hon läste från Johannes 4 om Kvinnan vid Sykars brunn. Som blir befriad och vågar berätta om Jesus. Hon blir på nytt accepterad. Finner sin plats i samhället. När Elitha började sin predikan och talade om de två stammarna (tribes, på engelska) som hade dåliga relationer, Judar och Samarier, tänkte jag på Zimbabwe. Ndebele och Shona. Så vanligt detta är! Vilka grupper är det i vårt land som inte kan samsas? det tål att tänka på! Det är nog olika i olika delar av landet.
Inte bara kvinnor är med i 'kvinnor för mission'. Även män är välkomna som medlemmar. Och det finns manliga medlemmar. Kul, inte sant?
Kvinnor, som engagerar sig för och med andra kvinnor i världen, det är en kraft att räkna med. Jag är tacksam som fick vara med!