Idag tänker jag på Tomas

Syster Sphiwe Khumalo är präst och nunna. Ofta kommer de tre systrarna
från Kenosis med ett antal barn från barnhemmet till gudstjänsten i Eastwood.

Det handlade mycket om Tomas i dagens gudstjänst. Vi lyssnade till Joh 20:19-35 och där beskrivs hur Tomas får se den uppståndne Jesus. (I Svenska kyrkan läses istället en del av kapitel 21, där Tomas också förekommer). Tomas brukar kallas för 'tvivlaren' men i bibeln benämns han aldrig så. Han kallas 'tvillingen'.

Ofta tänker jag på en konfirmand, som helt självmant kallade honom 'Tomas tänkaren'.

Att Tomas tvivlar, förstår vi av rubriken, som ju inte står med i den egentliga bibeltexten och av det Jesus säger:

Tvivla inte.

Men jag vill ändå försöka borra lite djupare i Tomas person och agerande. Inte minst i detta med den kroppslighet, som Tomas uttrycker. Han vill inte bara se och höra. Tomas vill beröra. Och det han vill beröra är det svåra - lidandet. Han vill helt enkelt sticka sitt finger och sin hand i de sår Jesus har efter korsfästelsen. Under hela kristendomens historia har människor funnit tröst i denna kroppslighet, som ibland kallats för 'sårmystik'. Carl Olof Rosenius, viktig i grundandet av EFS, skrev 1847 psalmen: 'Var jag går i skogar, berg och dalar' och där finns motivet tydligt:

När på Tomas Segerfursten tänker,ser att tyngd och tvivlande han går,skyndar han och honom nåden skänkeratt få se och röra vid hans sår.

Ingrid Thompson läser evangeliet från mittgången.

Det var spännande i vår gudstjänst i Eastwood idag. I bänkarna fanns fyra präster men det var Ingrid Thompson som ledde gudstjänsten och predikade. Hon predikade mycket kort och inbjöd sedan den som ville att komma fram att göra det och dela tankar kring vad uppståndelsen betyder i deras liv. Vilket bra grepp. Det blev sex korta vittnesbörd och jag insåg att de alla berörde svåra delar av livet och hur förändring skett och nytt liv brutit fram. Det handlade t ex om droger, trafikolyckor, sjukhus, benbrott.

Då blev jag inspirerad och gick, som den sjunde personen, fram. Jag berättade hur Tomas personlighet och agerande gripit mig. Han behöver – för att förstå uppståndelsens verklighet – knyta an till lidandet och smärtan.

En välidgt påtaglig smärta upplevde Mrs Prince, som bröt armen just före påsk
och nu vittnade om hur glad hon var att återigen få fira gudstjänst med sin församling.

Det jag tänker särskilt på i dagens Sydafrika är två saker. Det ena är de attacker som sker mot alla migranter i landet. Det andra är attackerna mot alla statyer. Det senare är ju ett mindre problem. Statyer har inga känslor. Men både främlingsfientligheten och attackerna mot statyerna är symptom på något djupare.

Sydafrika är känt för sin försoningsprocess. Det som skedde efter 1994 var inget mindre än ett mirakel. Personer som Mandela och Tutu var, och i Tutu’s fall är, enastående. Men försoning är en färskvara. Den måste varje generation upptäcka på nytt. I varje sammanhang behöver processen födas fram på nytt. Egentligen måste varje enskild individ få möjlighet till försoning, i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Detta har jag lärt mig av Tomas och av min trossyskon i Eastwood.

Till och med aggression måste få en plats i varje försoningsprocess. Helst utan att människoliv går till spillo. Därför var jag inte förvånad när ett videoklipp med Khalid Abdul Muhammad dök upp i mitt flöde på facebook. Den som delade klippet är präst och lärarkollega till mig.

Khalid Abdul Muhammad levde 1947-2001 och var en svart aktivist i USA. Han var en av ledarna i 'the Nation of Islam' (NOI), som är en radikal och starkt ifrågasatt rörelse, grundad 1930. Khalid Abdul Muhammad uttryckte sig ofta så tillspetsat att han t o m blev avsatt inom NOI. Ändå – eller på grund av detta – hade han ett stort stöd bland stora grupper av svarta.

På videon – länken kommer här – hörs han bland annat säga om Mandela:

No man walks out of prison after 27 years and becomes the President, unless there's a script and a plan behind the scene to remove the economic sanctions from whites in South Africa, but no real plan for redistribution of the wealth.

Det är inte så konstigt att detta klipp dyker upp just nu. Den yngre generationen i Sydafrika måste få ifrågasätta Mandela och försoningsprocessen. Jag hoppas att de kommer fram till att försoning ändå är bättre – för alla – än hat och hämnd. Men jag hoppas också, att de många vita ungdomar, som fortfarande har en priviligerad ställning, förstår det och inser att Sydafrika måste bli mer rättvist. Självklart behöver även den växande skaran svarta, rika förstå detta.

Frågan måste ställas, hur länge de fattiga ska behöva vänta. Hur ofta läggs inte kravet över från oss priviligierade, på de mindre priviligierade, att de ska vara försonliga. Varför ska de det? Har Afrikas fattiga tjänat något på det?

När Robert Mugabe besökte Sydafrika i veckan, slogs jag av hur populär han är. Det var hans andra statsbesök i Sydafrika. Jag betraktar Mugabe som en diktator. Det jag skriver om här, är hur många människor i Sydafrika ser på honom. Han är minst sagt populär. Det är dock ingen överdrift att påstå att han inte är så mycket för Sydafrikas försoningsprocess. Yahoo! News återger vad som hände när han var i Soweto. Han gick emot en grupp journalister, då han plötsligt vände på klacken och sa:

I don't want to see a white man.

Tydligen hade han sett ett vitt ansikte bland reportrarna.

Paradoxalt nog är den övervägande delen av de migranter som finns i Sydafrika från Zimbabwe. Men om detta pratade inte Zuma och Mugabe, enligt IOLNews, som citerar Ellinor Sisulu, som var gift med förre talmannen i parlamentet, Max Sisulu. Ellinor Sisula sa om de två presidenterna:

They sit on a table and there’s lumps of s*** on the table. The s*** is xenophobia and it’s stinking there, but they will look elsewhere to put the blame and say kukhona okunukayo (something stinks), open the windows. They don’t deal with the s***. They talk about things which have no relevance to the people ...

Så var det nog. Trots att de fattigaste av fattiga jublar över Mugabe (och ofta även över Zuma) står deras intressen inte alltid högt upp på agendan för presidenterna.

Även frågan om statyer kom upp vid statsbesöket. Där får jag ändå säga att Mugabe var humoristisk, citerad igen av IOLNews:

We in Zimbabwe had forgotten about Cecil Rhodes until South Africa said it has his statue in Cape Town, where he was the minister of the Cape and mischievously wanted to also take control of Zimbabwe ...

Och han fortsatte:

We have his corpse, you can keep his statue ...

Det är ju så att John Cecil Rhodes är begravd i Matopa Hills, utanför Bulawayo i Zimbabwe. Enligt eget önskemål. Det har ifrågasatts om graven ska få vara kvar. Mugabe igen:

I don’t know what you want us to do with him…do you think we should dig him up? …but perhaps his spirit may rise again. We have decided to keep him down there ...

Om sanning ska fram, är det en stor turistattraktion och inbringar dollars till statskassan.

Som kristna är vi dock inte instresserade av statyer eller personer i gravar. Vi firar i påsktiden en person som inte finns kvar i graven. Vi möter inte Jesus som staty utan som en levande frälsare och befriare.

Trots uppståndelsens seger är Jesus dock sårmärkt. I dessa sår ryms världens fattiga och alla de som lever i utsatthet. Med denna bloggpost har jag velat uppehålla mig i detta såriga 'space' och tror att det är där vi som kyrka behöver finnas. För det är där som uppståndelsen sker och försoningen förankras.

#Mugabefalls

Nej, det är inte så väl att Mugabe avgått. Det enda som skett är att han trillat omkull. Efter att ha varit i Etiopien och blivit vald till ordförande för Afrikanska Unionen (AU) togs han emot som en hjälte på flygplatsen i Harare.

Aftonbladet har en mycket liten notis. Utan bild.

Men på twitter var det annorlunda. #Mugabefalls öppnar upp ett hav av bilder på Mugabe i olika komiska situationer.

Det hela är egentligen inte alls komiskt. Diktatorn är snart 91 år och borde ha slutat för länge sedan. Att han dessutom blir ordförande i AU är inte direkt lysande. Visserligen är det en ceremoniell post men ändå.

Enligt Mail and Guardian reagerade människor i Zimbabwe med eufori.

Ett skämt på twitter är detta:

I saw #MugabeFalls trending and immediately assumed he'd renamed Victoria Falls...

Säkerhetsvakterna försökte stoppa media från att fotografera men såklart, med dagens teknik, var det hopplöst. Nu cirkulerar fotona i alla möjliga varianter i sociala medier. Låt mig dela några bilder som säger en del. Jag har snott dem från twitter.

Det finns också en video på youtube. Länken är här.

Tänk den dag då vi åter får glädjas över Zimbabwe, detta underbart vackra land med så fantastiska människor.

Befria Zimbabwe

Nu måste det snart vara nog! Kan inte katastrofen i Zimbabwe få ett slut? Om det som TT redovisar idag stämmer, är det ju fullständigt makalöst:

'Obscent" firande väntar Mugabe
2 000 flaskor champagne, 8 000 humrar, massor av kaviar — president Robert Mugabes anhängare verkar ha bestämt att Zimbabwes ledare ska firas rejält på sin 85-årsdag. "Chockerande och obscent", kommenterar en västkälla. (TT) 11 feb kl 14:09'

Men samtidigt: Om jag skulle äta hummer, dricka champange och toppa festen med kaviar - är det sämre eller bättre? Zimbabwes folk lider fortfarande. Enda skillnaden är att jag befinner mig 900 mil bort. Men det är samma jordklot.

Nu är det dock väldigt sällan jag äter och dricker dessa läckerheter. Men vad gör jag åt situationen i Zimbabwe? Varför demonstrerar vi inte på gator och torg? Sanktioner? Måste ta mig en ordentlig funderare på om det inte är dags med en anti-mugabe-rörelse. Eller ska jag bara vara ytterligare en 'väst-källa' som tycker att det är obscent och sedan återgår till välfärden?

Saker händer i Sydafrika

Nu börjar det hända saker i Sydafrikas politiska liv. Detta kunde man läsa i 'Mail and Guardian' häromdagen:

'The ANC is finally starting to take the newly launched Congress of the People seriously. At its national executive committee meeting this week it discussed internal research showing that Cope has the potential to pull between 9% and 11% of the vote in national elections next year and that the ANC could lose its two-thirds majority.'

Jag tror detta är en mycket positiv utveckling för Sydafrika. Både att ANC får verklig konkurrens och att de tar Cope på allvar. Säkert finns mycket positivt i ANC även fortsättningsvis men makt korrumperar ju, som bekant.

Som t ex för Mugabe, som enligt samma M&G säger:

'Zimbabwe is mine'.

Det är verkligen tragiskt!

Gode Gud! Befria Zimbabwe från denne diktator! Amen.

Konsten att stämpla ett pass

När vi bodde i Södra Afrika, reste vi en del. Vi var i Lesotho, Swaziland, Botswana, Zimbabwe och ett tag även på väg till Mozambique. För barnen var det helt oförståeligt att alla stämplar måste hamna på samma sida i passet. Då gick det ju inte att läsa vilka länder de varit i.
Häromdagen pratade jag med någon, som hade behövt skaffa nytt pass innan det gamla gick ut, p g a att det var fullt. Passerar man många gränser, får många visa inklistrade, blir det lätt så. Vi är ju inte vana vid detta i vår del av världen. Vi kan färdas fritt i hela Europa och behöver inga visum. Det var länge sedan någon stämplade i våra pass.
Igår skulle en trojka ha träffats vid ett möte i Mbabane. Vid ett möte med SADC (Southern African Development Community) skulle de sista pusselbitarna i uppgörelsen i Zimbabwe läggas på plats. Zanu-PF ledaren Roberg Mugabe var där, MDC fraction ledaren Arthur Mutambara var där men den tredje och kanske viktigaste deltagaren, MDC-ledaren Morgan Tswangirai, hade inte fått sitt nya pass. Hans gamla var helt enkelt fullt. I uppgörelsen ska han bli premiärminister. Utan pass! Kungen i Swaziland, Mswati III, erbjöd sig att skicka sin privata jet och hämta honom. Tydligen fungerade inte detta. Plötsligt förstod jag detta med konsten att stämpla ett pass.