The Church is universal

This morning I attended the Gottesdienst (Service) in Stadtkirche Karlsruhe. It belongs to the 

Evangelische Landeskirche in Baden. This denomination is unified, which means that it is a merger between the Lutheran and the Reformed. Some of the German landeskirchen are that. The unification of the church in Baden took place in 1821. 

The service was held in German, and I was surprised that I could follow rather much, even the sermon. The theme was about the gifts that God gives to us. This was also the theme in Church of Sweden last Sunday, when I led the Eucharist service in Vindhemskyrkan in Uppsala. Such a coincidence. Our choir – Fyris Kammarkör – sang that Sunday, and the Choir Leader, Nils Pålbrant, asked me if I could suggest a song. I looked in some books and found a German hymn, translated into Swedish by the renown hymnwriter Per Harling. I had never seen the song before, but I felt that the text was in line with the theme.

Today we sang exactly that hymn in the service. Isn’t that amazing? And I must say, that the preacher today said a few things that I also touched upon last Sunday. Especially that the gifts are given to the community and not to us as individuals. It is biblical, so I take it for granted that preachers should draw that conclusion. It is still reassuring to realise that we are in line with each other.

Two new elders were installed, and it felt nice to be part of that, too. And also, to be part of the Eucharist which we shared in a different manner, forming full circles in front of the altar and receiving soft bread in pieces and wine or juice in small cups.

After a few planning sessions in preparation for the start of the preassembly I ended by taking part in a ceremony with the indigenous preassembly. We were approximately 60-70 people in a circle and the meaning of the ceremony was to acknowledge that the whole assembly takes place in a specific space. Led by representatives of different indigneous peoples from all over the globe, including sami people from my part of the world, we greeted soil, water, fire and wind. All was closed with the blessing. I felt privileged to be part of this. Now it feels good to rest and tomorrow I am prepared.

 

 

 

En helg med städtema

Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig (Matt 11:10b).

Idag är det Johannes Döparens dag. Vi firade Mässa med små och stora i Vindhemskyrkan och Sigrid Ribbenson, präst i Vindhemskyrkan, utgick från hur Johannes Döparen bereder väg för Jesus, när hon med en piasavakvast i högsta hugg, sopade rent på kormattan framför altaret, till barnkörens stora förtjusning. Men det är klart, när kören heter Friska vindar och kyrkan Vindhem, så krävs det fart och fläkt.

Märkligt nog hade hustrun och jag ägnat morgonen åt att städa lägenheten. I fredags var vi bortbjudna, annars är det vanligtvis fredag eftermiddag som blir vår städkväll. Och gårdagen ägnades åt julmatsförberedelse och konsert med vår kör. Så det fick bli städning en söndagsmorgon, för en gångs skull. Lägenheten var svårframkomlig.

När det gäller gårdagens konsert - med Fyris Kammarkör - var det också städtema. Ett av styckena vi framförde var Smideskören ur operan Trubaduren av Giuseppe Verdi. Min uppgift var att spela på ett städ. Och det hade två andra korister släpat dit. Fantastiskt! Vilken städuppgift!

I en uppdatering på Facebook skrev jag upp mig själv som medverkande: 

Anders Göranzon, städ

En god vän tyckte det var roligt att städpersonalen omnämndes i uppräkningen av medverkande. 

Så detta har varit en helg med städtema. Kopplingen mellan det städ som en smed använder och den städning eller förberedelse som vi associerar med Johannes Döparen är väl förändring. I advent mediterar i alla fall jag över hur jag behöver förändras. Antingen kan jag beskriva det som att jag behöver få Guds hjälp att städa bort en del skräp ur mitt liv. Eller kan jag tänka mig att jag ibland känner mig som ett stycke metall på ett städ, som av livet ska formas på ett sätt som gör att mitt liv blir till glädje för andra människor och för hela skapelsen.

Vilken vän

Efter min förra bloggpost hörde William av sig. Vi är andrabaskollegor i Fyris Kammarkör. William är en mycket vänlig person. Dessutom ohyggligt trevlig och begåvad. Bland annat är han van Vasaloppsåkare. Har han åkt 15 gånger, kanske. Eller mer?

Han hörde alltså av sig.

Jag ska lära Dig allt jag kan!

Nåväl, det går väl ganska fort, hade Bagheera svarat. Men i mitt fall är väl snarare om jag kan lära mig allt William kan lära ut?

Idag åkte vi i alla fall till spåren i Storvreta och ägnade en dryg timme åt att åka cirka 7,5 km i maklig takt och öva på de fem olika växlarna. Så många bra tips jag fick. Nu har jag något att träna efter de tre veckor som är kvar.

Jag är ju bäst på diagonalåkning. Det tyckte också William. När jag berättade om min barndoms hjälte, Sven-Åke Lundbäck, hade William mycket att berätta om just honom. Jag minns hans envetna diagonalåkning. Jag var tolv år och han vann OS-guld på 15 km i Sapporo i Japan.

William kunde berätta att det i år är precis 40 år sedan han vann just Vasaloppet efter sitt legendariska ryck i den backe som sedan dess kallas

Lundbäcksbackarna

Det finns en helt underbar intervju med honom på Vasaloppets webbplats. Länken kommer här. Det var enda gången han ställde upp i Vasaloppet och han vann. Sedan slutade han tävla. Det var klart. Mäktigt.

Enligt filmen är han tillsammans med Sixten Jernberg den ende skidåkaren, som vunnit OS-guld, VM-guld och Vasaloppet. Jag undrar om det stämmer. Kanske finns det någon kvinna, som också gjort det.

Nåväl, för mig handlar det om att ta mig de 90 kilometerna från Sälen till Mora och efter dagens teknikpass med William känner jag mig något mer hoppfull.

Tankar om respons

En god vän kommenterade bilden: ett säljande leende!!!

Det har varit en innehållsrik lördag. Först tjänstgjorde jag som butiksvärd i Fair Trade Shop Globalen här i Uppsala. Det är alltid lika trevligt att möta kunder och göra en insats för rättvis handel. Vi säljer så fina konsthantverk. Vår nya butikschef, Paulina, är en fena på att hitta saker och bygger vidare på det som förra butikschefen, Maggan, jobbade fram under många år. Kontinuiteten och mycket stor kunskap står vår andra anställda, Lisa, för.

Efter mitt förmiddagspass i butiken cyklade jag upp till Engelska Parken – förbi kulturernas karneval, som jag tänker besöka i morgon – för att ta mig till Musikvetenskapliga institutionen. Professorn i kördirigering, Stefan Parkman, har en webkurs i kördirigering. Examinationen sker live i Uppsala och då kallas en del körsångare från Fyris Kammarkör dit, för att vara försökskaniner. Med andra ord ingick jag i en tillfällig kör bestående av oss från Fyris Kammarkör och de tolv dirigentstudenterna. En i taget fick de sedan dirigera kören, under det att Stefan gav dem respons.

Stefan Parkman in action.

Det var intressant av flera skäl. Stefan är mycket erfaren som dirigent och även en god pedagog. Stefan talade mycket om kommunikation mellan dirigent och körledare. Han lyfte verkligen de olika studenterna, som befann sig på olika nivåer. Som jag uppfattade det växte de alla under den korta stund de fick stå framför den hastigt ihopsatta kören. Imponerande.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på mitt eget, nuvarande, arbete. Jag undervisar inte blivande dirigenter men blivande predikanter. Relationen mellan förkunnare och församling handlar också om kommunikation. Mycket skiljer men mycket förenar. Det som absolut skiljer är att vi i kören inte ombads ge någon respons. Det är helt annorlunda på utbildningsinstitutet. I alla ämnen tror jag. De medstuderande får alltid möjlighet att komma med synpunkter.

Några frågor väcktes i mig. Hur skulle det vara om jag arbetade lika tätt inpå predikanten, som Stefan gjorde med dirigenten? Det är ju inte riktigt jämförbart, det vet jag. Men han hade synpunkter på hur nära kroppen de höll sina händer, hur de slog in kören, vad de gjorde med vänsterhanden och mycket annat. Om dirigenterna inte uppmärksammade att en stämma hade en soloinsats, fick de veta det. Mestadels fick de positiv respons men det fanns också utrymme för konstruktiva synpunkter.

Att inte Stefan lät oss i kören komma med synpunkter förstår jag. Det var kort om tid och dessutom är det ju Stefan som står för expertisen. Hur skulle det vara om vi på utbildningsinstitutet ibland hade någon typ av master class, där jag som lärare till och med kunde avbryta mitt i en predikan och ge instruktioner. Skulle de ens fungera? Vi väntar alltid tills predikanten är klar och då ger vi vår respons.

Det jag gjort vissa gånger är att tillsammans med studenter tittat på den inspelade predikan. Då går det att stanna filmen och titta på vissa detaljer. Jag hade velat göra det mer men har inte riktigt komma till skott. Att vara med om något som liknar ens eget arbete men ändå skiljer sig, väcker många tankar.

Den innehållsrika dagen avslutades med ett fantastiskt inflyttningskalas/garden party hos yngsta dottern. Vilken dag!

Matlagning

Makarna Göranzons Broccoli- och alspånsrökttofu-paj

Det är verkligen inte ofta jag lägger ut matbilder i sociala medier. Än mindre recept. Men nu kommer det. Hustrun och jag funderade över lunchen på väg hem från högmässan i Vindhemskyrkan i Uppsala, där Fyris kammarkör sjöng idag. Eftersom vi firade våra tvillingar i helgen hade vi kvar lite rökt tofu, en trevlig produkt. Dessutom hade jag köpt två knippen broccoli. Sagt och gjort. Vi gör Broccoli- och alspånsrökttofu-paj. Det blev ju väldigt gott. Och det skulle säkert även kunna utvecklas med lite spännande kryddning. Ville inte blanda ihop det rökta med muskotnöt. Hur hade det blivit med chili? Kanske. Vi gjorde det enkelt för oss:

Pajskal:

3 dl vetemjöl

100 g kallat margarin eller smör. (Vi tog smör)

3 msk kallt vatten

Detta blandas väl i en food processor. Helst ska degen stå i kylen en timme. Då sjunker inte kanterna ner i ugnen. (Detta hann vi inte med). Nåväl, vi gjorde dubbel sats och hustrun klädde en stor och en liten pajform med deg.

Under tiden tog jag mina två knippen med broccoli. Skar bort de grövsta delarna och förvällde resten lätt, i lättsaltat vatten. Tofun (1pkt) rev jag grovt och rev sedan även 100 gr prästost.

När pajskalen fått lite färg i 225 gr ugnsvärme (kanske 10 min) la jag i broccolin, fyllde på med den rivna tofun och den rivna osten. Därefter slog jag på äggstanning. 5 ägg och 5 dl mjölk. Svartpeppar efter behag.

Det blev lunch för två samt sju matlådor.

En vegansk variant blir det för den som ersätter smöret med mjölkfritt margarin, river vegansk ost i stället för prästosten och plussar på ett paket silkestofu, som fungerar ungefär som äggstanning. Tror jag!

En kväll med Tage och Hasse

Det var verkligen värt att spendera fredagskvällen tillsammans med ett antal andra Uppsalabor på Reginateatern. Tre mycket kompetenta artister stod på scen tillsammans med ett lika kompetent husband. Även om Mikael Skoglund saknades i Mikael Skoglunds trio, så lät orkestern mycket bra. Att dessutom Per Wickström är skicklig på både dragspel och blåsinstrument gjorde inte saken sämre. Utöver det har han begåvats med en vacker röst. Han sjunger väldigt bra. Detsamma gäller Meta Roos. Namnet var bekant och efter en del googlande förstår jag att hon varit i farten som sångerska länge. Exempelvis har hon sjungit ”En Värld full av liv” i Disney-filmen Lejonkungen (Svenska versionen). Hon visade prov på stor rutin och hennes tolkningar av flera klassiska Monica Zetterlund-nummer var riktigt bra.

Men den som ändå stod i centrum var såklart Jacke Sjödin, som också satt ihop hela showen. Vi erbjöds en balanserad blandning av Hasse & Tage-texter, Jackes egen diktkonst och hans funderingar. Allt inpaketerat i revyform. Jag kunde skriva mycket om många sånger och sketcher men det nummer som fastnade hos mig var

De händer som grävde på Göta Kanal

Jacke Sjödin i sitt esse.

Dels var det hans skickliga sätt att framföra texten på. Dels var det kringberättelsen, där han lät oss förstå att han redan som skolgrabb deklamerat dessa verser på roliga timmen, till sin lärares förvåning. Jacke hade dessförinnan talat om hur framför allt Tage älskade Monica Zetterlunds version av

Var blev ni av, ljuva drömmar?

(Den sjöng också Meta Roos - med den äran). Skälet, enligt Jacke, var att Tage var besviken på Socialdemokratin. Och detta tema fanns som en klangbotten i hela föreställningen. Hasse & Tages – men kanske egentligen mest Tages – passion för rättvisa. Det blev tydligt att Jacke nog sörjer Tage mer än Hasse. Och det kanske gäller många av oss. Man skulle kunna benämnt föreställningen annorlunda:

En kväll med Tage och Hasse

Nåväl. Innan jag till sist publicerar texten på ”De händer som grävde på Göta Kanal”, vill jag uppmärksamma läsaren på hur texten beskriver en tid när könsrollerna var annorlunda. Vi såg föreställningen på internationella kvinnodagens kväll. Jacke inledde också med att framhålla detta i en egenskriven dikt, som tog ställning mot ojämlik lönesättning och sexuella övergrepp. Jag vill verkligen understryka att Jacke gjorde det på ett trovärdigt sätt. Samtidigt var en del skämt inte så genomtänkta ur ett genusperspektiv. Och som sagt – vissa rader i dikten om Göta Kanal har jag valt att kommentera med ett (sic!). Frågan är hur Tage skulle uttryckt detta efter #metoo?

För när dikten avslutas med orden: ”Varför står inte ni som statyer på torgen, vackert huggna i marmor, på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal!” måste ett kritiskt öga fråga sig hur en dikt om de händer som fanns i bakgrunden, skulle se ut? Först kommer dock Tage Danielssons text. Därefter min egen, något kortare version:

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Är det underligt att deras tummar blev krumma,
och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vickevire var ofta en smärre skandal
på de händer som grävde på Göta kanal. 

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda
och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal,.
de händer som grävde på Göta kanal. 

Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta (sic!) 

De som inte fick känna nån piga på brösten (sic!)
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.
Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.
De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Och de spikade broar och timrade slussar,
och i käftarna lade de saftiga bussar
och med knogarna slog de på snusdosans skal,
de händer som grävde på Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!

Så kommer min version:

Det var valkiga, seniga, slitna och krumma
de hörde till mången en utsliten gumma.
I bakgrunden fanns de. Av tvång, utan val.
De bidrog väl också till Göta kanal? 

När vintern var kall fick de sockor att stoppa.
Det var inte möjligt att nystrumpor shoppa.
De stack sig på nål när belysning var skral,
de händer som bidrog till Göta kanal.

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
De tvättade kläder båd’ onsda’ och lörda’
men lyfte nog sällan en dryckespokal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Med rädsla och skräck såg de grabbarna dricka.
Då skedde det missgrepp. Det hände var flicka.
Vad var det som en utav dessa fick möta,
när händerna grävde på Göta? 

Så gick helgen förbi och det blev åter månda’.
Laga mat, sköta barn. En ny veckas vånda.
De fanns också med i en svår jämmerdal,
de händer som bidrog till Göta kanal. 

Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som bidrog till Göta kanal!

Sist måste ändå Donna Juanita nämnas. Där finns ett genusperspektiv som förvarar sig väl den 8 mars. Dessutom fanns den kör vi sjunger i, Fyris Kammarkör, med i bakgrunden. Jacke spelade in några scener med oss för något år sedan och dessa visades på storbildsskärm. Det var roligt att vara en del, om än liten, av denna fantastiska kväll.

Roligt att se vår kör på scenen. Jag är nummer fyra från vänster i mellanraden.
Hustrun står längst ner till höger.
Filmen spelades in i Vindhemskyrkan på Luthagen. Det är där vi övar.