Till andra män

#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror) att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.

Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.

I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning att även någon annan blir hjälpt av den.

Sydafrika

På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika. Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i Sydafrika under apartheid-tiden, är jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till genusbaserat förtryck.

Beyers Naudé

2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört det beryktade Broederbond. Beyers Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika. I Broederbond fanns hjärnorna bakom det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.

När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden. Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen bestod av svarta, ville ha en vit ledare.

Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en tidigare bloggpost om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del på henne.

Struktur och individ

För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån #meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i UNT. En representant för RFSU sa då:

Vi är emot patriarkatet, inte männen.

För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt förtryck. Det kallas patriarkatet. Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.

Apartheid och patriarkatet går självklart två olika saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män i världen i stort kan förhålla sig.

Vi kan göra skillnad

Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!

Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta) förtrycks?

Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta) slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?

I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.

Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.

Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt. Och det är fortfarande betydelsefullt.

The prophetic voice in South Africa

On my way back to Pietermaritzburg I read the Tuesday 28 October issue of the Star. On page 8 I found a column and on page 9 an article. They were equally interesting. Both contained the views of top, South African church leaders.

The column is written by Pastor Ray McCauley, who is the president of the Rhema family churches. He is furthermore co-chairman of the National Religious Leaders Council. His column is a response to a call from South Africa’s Finance Minister, Nhlanhla Nene, that South Africa must “take the pill now or risk an economic disaster later.”

McCauley is totally in agreement with the Finance Minister and ends his column:

Let us support Nene and take his medicine. It is for our collective good.

First of all it is interesting that this evangelical pastor, leader of a prosperity gospel church, involves himself in the political life of the country. This is however nothing new. It is a well-known fact that McCauley is a supporter of the present government. The column makes this even clearer. He is in fact telling the readers of the Star, that they must be prepared for budget cuts across ministries and departments. He does say that higher income groups must pay more. But not with a single word does he mention corruption.

The article on page 9 is different. It is an excerpt from the Beyers Naudé Memorial lecture delivered by the Anglican Archbishop Thabo Makgoba. In his lecture he speaks out against corruption and he does that quite frankly. He insinuates that President Zuma regards corruption to be a crime only in a Western paradigm. And the archbishop mentions Nkandla in this context.

In fact, Archbishop Makgoba points out corruption as the major threat to democracy. And he makes no secret about the President being one of his main targets.

There are some similarities between the two texts I am referring to in this blog post but the differences are over whelming. Makgoba belongs to a mainline church. McCauley to a fast growing, charismatic church. President Zuma, contrary to his predecessors, clearly has turned to those new, denominations and they welcome this. Hopefully this will path the way to a new need for the South African Council of Churches as a strong prophetic voice in the country. I hope that they will reorganise the council, change the constitution and maybe also the name and arise like a Phoenix from the ashes. I also hope that Thabo Makgoba will be the president of such a resurrected council. And why not having Ray McCauley as one of the deputy presidents? I believe that the future for the ecumenical movement lies in cooperation between all Christians.

Having said this I also need to add, that there should also be women in a top leader position. Right now only men are leading the council.

Ilse Naudé

Vid 98 års ålder gick Ilse Naudé ur tiden i torsdags – för en vecka sedan. Det kan man läsa i exempelvis the Sowetan eller på SACC’s hemsida. Hon är visserligen mest känd som maka till framlidne Beyers Naudé. Men hon står definitivt på egna ben som förebild. Sydafrikas nuvarande president, Jacob Zuma, säger enligt Sunday Times:

We will always remember Tannie Ilse as the pillar beside her late husband, Dr Beyers Naude, a pioneer of non-racialism and one of the stalwarts of our struggle for liberation both here and abroad.

(“Tannie” är Afrikaans och betyder “Tant”).
Ett annat omdöme kommer enligt samma källa från förre presidenten, Nelson Rolihlahla Mandela:

If someone asks me what a new South African should be, I will say 'Look at Beyers and his wife, Ilse'.

På samma hemsida kan man också läsa att äldste sonen, Johan Naude, sagt enligt Die Burger newspaper

... that were it not for his mother's strength, his father would never have achieved what he did in the fight against apartheid.

Jag träffade henne på hennes makes begravning och tog då denna bild.


Jag skrev då i ett rundbrev hem till Sverige:

På den efterföljande mingelmaten kunde jag föreviga en vacker händelse. Vilka övriga på bilden är vet jag inte men det är i alla fall Sydafrikas President Thabo Mbeki, som knästående talar med Tannie Ilse, änka efter Oom Bey. Jag tror inte det kommer att ske, men på något sätt skulle jag önska att även hon får en officiell begravning, den dag hon går ur tiden. Hennes kamp var förmodligen inte enklare än makens. Hennes bidrag var sannolikt inte mindre. Hon, som var Herrnhutare från Genadendal, en plats där människor av olika raser levde ihop på ett helt annat sätt än i den reformerta miljön, var med all sannolikhet det allra viktigaste skälet till att Oom Bey kunde ta avstånd från Apartheid. När även jag gick fram och tog henne i hand, var det första hon sa: ”Tack, för att ni i Sverige var vårt stöd!” Mycket har vi kvar att lära. Läxan stavas försoning och ödmjukhet. För mig var detta en viktig dag, som jag gärna ville dela med er alla som läser dessa rader.

(”Oom” är också Afrikaans och betyder ”farbror/morbror”.) Herrnhutare eller Moravians, som de heter på engelska, är även de Lutheraner. Det var en väckelse-rörelse från den lilla byn Herrnhut i Tyskland. Missionsstationen Genadendal blev stilbildande från mitten av 1700-talet. Man köpte mark och började odla den. Där inbjdös sedan kristna att bo tillsammans och det blev en sorts fristad i ett annars rassegregerat land.
Vi besökte Genaadendal 2010 och det är en fantastisk plats. Nådens dal, betyder orden.


Igår ägnade hustrun och jag mer än en timme åt att hitta fotot utan framgång. Idag pratade hustrun med sin syster, mostret. Och hon hade sparat fotot. Fantastiskt! Så nu kunde jag med hjälp av dessa illfundiga systrar, publicera min bild.