The Bible in film

Yesterday I attended an academic event. Oulia Adzhoa Sika Makkonen defended her doctoral thesis

They Will Call Me the Black God

Imaging Christianity and the Bible in African Film

The defence was indeed worthwhile to attend. The Faculty Examiner, Professor Jolyon Mitchell, from university of Edinburgh, the School of Theology, did a great job. He had enjoyed reading the thesis.

This kind of exercise always includes a section when the examiner goes through the thesis and explains what it is all about. After that the examiner must ask the candidate if the candidate can recognize the expose as a true reflection of the thesis. Oulia did so. And after that the conversation began. I think Oulia responded very well. Sometimes with humour. Sometimes by admitting that the examiner had a good point but most of the time by showing that she mastered the subject.

So let me say a few things about the thesis. Oulia explains in the beginning of the thesis:

My research does not begin with African Christianity, the place and role of the Bible and African Christians. Rather, it starts from looking at how film receives and depicts Christianity and the Bible in Africa.

This is important to understand. With this point of departure, she describes her aim like this:

The aim, then, is to show the ways in which the socio-political emphasis and decoloniality have influenced portrayals of Christianity and the reception of the Bible in African marked political films.

She then asks three questions to the films:

1. How do the selected films address Christianity and interpret the Bible?

2. How are they framed in relation to specific historical, cultural and

political contexts?

3. What are the potential implications of the transnational framing and circulation of the films?

The films are:

- La Chapelle, (The Chapel, directed by Jean-Michel Tchissoukou, 1980, Republic of Congo)

- Au Nom du Christ (In the Name of Christ, directed by Roger Gnoan M’Bala, 1993, Côte d’Ivoire

- La Génèse (Genesis, directed by Cheick Oumar Sissoko, 1999, Mali)

- Son of Man (directed by Mark Dornford-May, 2006, South Africa)

I have only watched one of those, namely Son of Man. I was appointed commentator in one of the sessions of the seminar in History of Religions and World Christianity at Uppsala University, to which I belong. An interesting movie that I had not seen in South Africa when we lived there from 2002 to 2006.

Early in the defence Oulia explained that she had written the thesis because no one before her had studied African films from this perspective, except Jolyon Mitchell, but only in one article. She wanted to study the films not from a theological point of vies but from a cinematic one.

But why had she not chosen films from Nollywood? (The Nigerian film industry). The answer she gave was that she wanted to study politically engaged cinema. Then the examiner asked why she had not considered studying films from Hillywood. (Rwanda's film industry named for the country's rolling hills - I had not heard this term before. Interesting to learn new things.) But according to Oulia most films from Rwanda interprets the genocide and this was outside her focus.

It was very amusing when the examiner challenged Oulia and asked if she had been doing cherry picking, meaning that she had studied only films that she liked. She answered directly:

I don’t like any of them.

She also explained why she did not write about the reception of the films. It would have made the study more of historical study, which she did not want. And in the case of for example Son of man a number of persons had already written about it. Some of them are my former colleagues from the University of KwaZulu- Natal, like Gerald O West and Sarojini Nadar.

At one stage the examiner asked why she was so modest about her contribution and then she again answered rapidly:

I think my analyses are great.

One comment I found especially interesting. That African film sometimes look at the past more than into the future. It reminds me of what John S Mbiti wrote many years ago about the absence of the future in the African mindset. But is that really true? To me it sounds like a generalization.

Another aspect that was highlighted was that Oulia had applied a different methodology for each chapter. The problem being, that it might be difficult to find coherence between the chapters. My take on this is that it makes the thesis more alive. She explained that she wanted each film to influence the method to use and the questions to ask. But again, this might be the weak point; that the thesis lacks a whole. On this note my reflection is that this is how theses in medical science always are done. One adds several articles to one another. And one combines them within a framework (kappa in Swedish). Maybe one can see Oulia’s thesis as four articles combined in this way?

My final reflection is about the role of laughter. Oulia gave an example from Au Nom du Christ. I have not seen this film, but her example aroused my curiosity. The situation where the characters laughed included – amongst other things – a woman who had no children and twins. Two phenomena with symbolic charge in an African culture. Oulia said that she had watched the scene repeatedly until she understood the meaning of laughter in the context. It was a reaction to absurdity. This resonates with my own experience from the continent, albeit from southern Africa.

After the examiner and Oulia had finished their conversation the grading committee were allowed to ask their questions. When Professor Jyoti Mistry from the University of Gothenburg asked about aesthetics, Oulia exclaimed:

You made my day.

The whole public defence seminar ended after more than two hours. I guess Oulia was exhausted. But she did very well. And of course, she passed!

Professor Kajsa Ahlstrand, the supervisor and Oulia Makkonen.

Grabben i salen bredvid

Idag disputerade förre ärkebiskopen Anders Wejryd i teologi. Disputationen ägde rum i sal IX i universitetshuset i Uppsala. Professor emeritus Kjell Nordstokke, VID vitenskapelige høgskole i Norge, var skicklig opponent. I betygsnämnden satt professor Kerstin Sahlin, Uppsala universitet, professor Peter Lodberg, Århus universitet och docent Karin Sarja, Svenska kyrkans kyrkokansli.

Eftersom det var begränsat antal som skulle släppas in undrade ordföranden för disputationen och tillika huvudhandledaren, professor Kajsa Ahlstrand, om jag kunde bistå med att räkna antalet närvarande vartefter de anlände. När vi nått gränsen ordnades en utsändning till läsesalen bredvid, där vi var ett antal som såg den akademiska akten via storbildsskärm.

Det gav en extra krydda åt tillställningen, för nu flimrade ibland ansikten förbi. Det var personer, som följde med på zoom och råkat sätta på mikrofonen och skapat något ljud, i andra delar av landet eller kanske till och med världen. Vid ett tillfälle rättade någon i chatten till en uppgift som opponenten eller respondenten gav. Charmigt. Vid ett annat tillfälle råkade någon mixtra med sina enheter, så att det blev rundgång och disputationen tillfälligt fick stanna upp. Men det gick det också.

Jag satt alltså i salen bredvid. Men på ett sätt har jag också befunnit mig i ”rörelsen bredvid”. Jag menar Svenska kyrkans mission (SKM) som berörs en del i avhandlingen. Titeln var ju

Lutherhjälpen som försvann

Respondenten menade att en liknande avhandling kunde skrivits om missionen som försvann. För samtidigt som Lutherhjälpen inlemmades i Svenska kyrkans nationella nivås organisation, hände samma sak med SKM. Lutherhjälpen och SKM var två helt egna juridiska personer fram till 1980-talet. Djupt integrerade i Svenska kyrkan men självständiga, även om ärkebiskopen var självskriven ordförande i SKMs styrelse.  På slutet av 1970-talet hade Kyrkans hus byggts och så småningom flyttade hela Svenska kyrkans rikskyrkliga administration in. Detta tog några år och avhandlingen beskriver just detta skeende. Det nämndes dock att det finns aktörer som inte inlemmades. Exempelvis diakoniinstitutionerna (t ex Ersta, där Anders Wejryd var direktor några år).

Min förståelse är att mycket av det lokala engagemanget minskade när SKM och Lutherhjälpen försvann. Anders Wejryd verkar mena att det framför allt berodde på att antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskat och att folkrörelser rent generellt haft det svårt under perioden som beskrivs. Det är klart att det hör ihop men jag uppfattade också en viss kritik av den kyrkliga centraliseringen. Och även av det vid tiden rådande kommunikationsparadigmet. Ordet monolitisk varumärkeshierarki låter besvärligt i mina öron. Men var på den tiden avsett som en neutral, teknisk term, ansåg Wejryd. På ett okritiskt sätt lät beslutfattare sig påverkas av New Public management. Det är också min bild.

Går vi några år bakåt i historien med Lutherhjälpen så fanns min far i ”organisationen bredvid”. Han arbetade för Svenska kyrkohjälpen, som slogs ihop med Lutherhjälpen på 1960-talet. Far var inte glad för detta. Jag har växt upp med den berättelsen och känner igen vissa saker från min egen erfarenhet av hur SKM och Lutherhjälpen gick upp i den rikskyrkliga organisationen.

Under min egen gymnasietid var jag engagerad i Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF) som slogs ihop med Riksförbundet Kyrkans Ungdom (RKU), en företrädare till Svenska kyrkans unga. Även då fanns upplevelser av hur den större organisationen äter upp den mindre. Något liknande uppfattade många skedde då Ansgarsförbundet blev en del av RKU. Men i detta skeende var jag inte delaktig.

På ett sätt arbetar jag nu i en organisation som finns bredvid. Svenska Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation och därmed fristående från Svenska kyrkan, även om Svenska kyrkan är en av våra huvudmän. Kuriosa är att direktorn för Lutherhjälpen under 1980-talet, Ebbe Arvidsson, senare blev generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Den kyrkliga världen är inte så stor på denna nivå.

Men på lokalplanet är den stor. Det fanns tidigare SKM-ombud och Lutherhjälpsombud i nästan varje församling. På olika sätt präglade dessa rörelser Svenska kyrkan. Det fanns en viss konkurrens men oftast samverkan. Idag finns internationella grupper som på ett sätt tagit över. Men är det samma breda engagemang? Det är frågan.

På det akademiska planet finns en del att säga. Det blev samtal om metoden. Utöver intervjuer och skriftliga källor har Anders Wejryd använt en autoetnografisk metod, som i korthet innebär att hans egna upplevelser och erfarenheter redovisas som en källa. Han fick kritik för att det kapitel där han redovisar detta inte hade en enda fotnot och för att han inte heller hänvisade till vilka teologer som han byggt sin egen teologi på. Det hade varit bra om det funnits. Men samtidigt är det ärligt att försöka redovisa sin egen bild. Det finns ju knappast någon möjlighet till objektivitet. Forskaren försöker stå utanför men är det möjligt? Den autoetnografiska metoden är ett försök att synliggöra forskarens partiskhet (bias på engelska).

Betygsnämnden, opponent och ordförande på
väg från sina överläggningar.

Mot slutet fick Anders Wejryd en fråga om han inte kunde skrivit lite mer om vad han själv tyckte om hela processen. Det kunde han gjort i ett friare, avslutande kapitel. Då svarade han att han vill vara lojal mot Svenska kyrkan och därför håller mun. Det gav mig mer frågor än svar. Och lite märkligt var det att han i den akademiska situationen, där han kritiskt ska granska Svenska kyrkan, talar om lojalitet. Men förstås ärligt.

Anders Wejryd blev enhälligt godkänd. Och hans avhandling är ett viktigt bidrag till historieskrivningen. Det skulle vara spännande att skriva om Svenska kyrkans mission. Och om Svenska kyrkohjälpen. Vi får se om tid och möjlighet dyker upp.

Contextual Bible Study

Sarojini Nadar in front of Uppsala Cathedral

Today Professor Sarojini Nadar, who holds

the Desmond Tutu Chair of Ecumenical Theology and Social Transformation in Africa

at the University of Western Cape in South Africa, visited us at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. Approximately thirty persons were present at the interactive workshop where we read a Bible narrative together. It was the story about the syrophoenician woman who meets Jesus. We read both the Mark 7 and the Matthew 15 versions. It was reassuring to see the engagement from students and teachers. The group consisted of students preparing to become deacons and pastors, teachers at the institute, academics from the Theological Faculty at the Uppsala University and staff members from Church of Sweden head office.

When a bible study is facilitated by theologians from the Ujamaa* tradition some things always strike me. First of all everybody in the room get an opportunity to participate and to speak. All contributions are written on a flip chart. Second, you never experience a rush, even if there is a time constraint. The facilitator is not in a hurry.

We arrived at interesting conclusions. One thing that a couple of persons picked up was the impression that Jesus didn’t want to help the woman directly. Instead he started a dispute with her which helped her to raise her own voice. Only then did Jesus respond positively. Somehow even Jesus came out from the conversation transformed. He also learnt something from the encounter. A question that was asked was if we are quick to help people instead of first engaging with the other person and wait for her or his own opinion. In such an interaction we might come out as the one who has received.

Much more could be said. Those who were present were very positive. The day before students at our institute, who study in Lund, also got a chance to meet her.

To me this way of reading the Bible together is something that we should use more in the parishes. The question that always comes up towards the end is how we make sense of the biblical text in our own context. How does it speak to us? This is of course essential. Only then transformation can take place.

The theme of the workshop was

Pedagogical underpinnings of the Contextual Bible Study Method

and included also a part where Sarojini explained how this pedagogy works. This was also appreciated.

---------

* The Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research in Pietermaritzburg, South Africa is an interface between socially engaged biblical and theological scholars, organic intellectuals, and local communities of the poor, working-class, and marginalised. The Ujamaa Centre uses biblical and theological resources for individual and social transformation (from the website).

Språkfilosofi

Rowan Williams förbereder sig. Men vad funderar
Antonius över i bakgrunden?

Det blev trångt i Museum Gustavianum Auditorium Minus, när den förre anglikanske ärkebiskopen, Rowan Williams, höll sin hedersdoktorföreläsning med rubriken: Christology and Philosophy: 

Kierkegaard, Wittgenstein and Chalcedon

Exempelvis såg jag att Svenska kyrkans förre ärkebiskop, Anders Wejryd, som också är just hedersdoktor, fast på Sveriges Lantbruksuniversitet, fick sitta på golvet längst bak i salen.

Det var framförallt en språkfilosofisk föreläsning. Föreläsaren återkom ofta till ordet grammatik. Men det handlade på intet sätt om det vi vanligtvis förknippar med grammatik. Snarare grammatik i en slags filosofisk bemärkelse.

Utgångpunkten var Ludwig Wittgenstein (1889-1951) och dennes tänkande kring etik, estetik och även religion. På samma sätt som ett etiskt ställningstagande inte kan vara sant eller falskt, kan inte heller vårt tal om Gud vara sant eller falskt i vetenskaplig mening. Detsamma gäller när vi beskriver det estetiska. Mycket handlar det om, menade Williams, hur vi utrycker oss. Så drog han en vits. Jag hade hört den förut och den var rolig redan då!

      En samling fångar berättar roliga historier för varandra. De gör det så ofta, så de har gett historierna nummer.
-         39, säger en fånge och alla andra vrider sig av skratt.
-         24, säger en annan och ingen skrattar.
-         Varför skrattade ni inte, frågar fången.
-         Det beror på ditt sätt att berätta historien, svarar de andra.

Från den tidiga Wittgenstein, som menade att talet om etik, förundran och tro är nonsens (men helt rimligt att uppehålla sig kring, eftersom det är sådant vi människor talar om), rörde sig föreläsningen mot den senare Wittgenstein, som – tror jag – hade ett mer öppet sinne gentemot talet om Gud. Vad jag förstår var inte Wittgenstein själv en troende person men ansåg att talet om Gud ändå har positiva effekter. Eller något sådant.

Rowan Williams återkom till parallellen mellan Gud och företeelsen ’färg’. Går det att tänka sig en värld utan färg? Troligen inte. Lika avgörande är det att antingen tänka sig Gud eller inte Gud i relation till tillvaron. Däremot går det att tänka sig de olympiska gudarna som inslag i tillvaron. Om t ex Poseidon finns, påverkar det bara oss, när vi åker båt. Annars behöver vi inte bry oss.

Föreläsningen tog sedan sikte på Kierkegaard, som tydligen inspirerat Wittgenstein. När jag nu tittar i mina anteckningar inser jag att jag inte riktigt greppade denna del. Var det Wittgenstein eller Kierkegaard som menade att världen inte är mirakulös, utan  tvärtom ordinär? Eftersom vi inte har någon jämförelsepunkt till världen blir det betydelselöst att säga att den är mirakulös. Eller var det Williams eget bidrag.

Nåväl, detta ledde över till diskussionen – som blev mycket kortfattad – kring konciliet i Kalcedon 451 (C.E.) där Williams konstaterade att det som är gudomligt med Jesus Kristus är inte att Jesus Kristus gjorde under. Undren var del av Jesu Kristi ’inkognito’. Ett alltför stort fokus på att Jesus är Gud, minskar snarare Guds gudmlighet. Kristi gudomlighet bevisas främst genom handling. Framför allt genom kärleken.

Med stor sannolikhet har jag missat vissa delar av föreläsningen. T ex hänvisades även till Bonhoeffer. Möjligen störde det mig lite att den var centrerad så mycket kring några västerländska män. Och rörde sig på en mycket filosofisk nivå, fjärran från våra levda liv. Men visst, ibland ska det väl också finnas tid för det filosofiska samtalet.

Jag funderade över hur ämnet hade avhandlats i Sydafrika? Svårt att säga. Säkert hade någon form av maktperspektiv anlagts. Förmodligen hade även presentationen av föreläsaren varit lite längre.

Protokollet ser olika ut i Sydafrika och Sverige men jag noterade att fyra personer reste sig och lämnade plats på första raden, när Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackélen kom in med sin make och sin adjunkt, som jag tror hade en dotter med sig. Säkert skulle något liknande skett i Sydafrika.

Däremot har jag svårt att se en sydafrikansk ärkebiskop emeritus sittande på golvet. För mig blev Anders Wejryd ett exempel på Kristi efterföljelse och hur den påverkan Kristus har på oss, kan se ut. Att Kristi gudomlighet bevisas genom handling. Framför allt genom kärleken.

Afrosvensk

Har Du sett ordet förut? Många kanske är vana vid ordet ’Afro-amerikan’, eftersom det finns fler svarta människor i USA.

Igår fick jag lära mig att det finns ca: 200 000 i Sverige. Det är ju några stycken. Många av dem upplever sig diskriminerade. På grund av sin hudfärg.

Detta och mycket annat sades igår kväll, då Forum för Afrikastudier vid Uppsala Universitet tillsammans med Upsala Nya Tidning bjöd in till ett panelsamtal med överskriften:

Afrosvenska historier. Spåren av slaveri och kolonialism

Vi fick lyssna till Göran Rydén, professor i ekonomisk historia, som berättade om Sveriges roll i slavhandeln under flera hundra år.

Medverkade gjorde också Faaid Ali-Nuur, projektledare, Afrosvenskarnas riksförbund. Han menade bland annat att det borde vara självklart att diskriminering på grund av ras bör motverkas på samma sätt som diskriminering på grund av kön. Därför borde arbetsgivare föra statistik över sådan diskriminering likaväl som det förs över diskriminering baserad på kön.

Den som gjorde starkast intryck på mig var Viktoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap på Linköpings universitet och även lektor i genusvetenskap, vid Södertörns högskola. (Måste erkänna att jag inte förstår hur någon kan vara bådadera). Hon pläderade bland annat för att den 9 oktober skulle uppmärksammas i Sverige som en minnesdag för att slaveriet i Sverige avskaffades. Skälet till detta datum är att Sverige då friköpte ett antal slavar på Sankt-Barthélemy i , som var svensk koloni i 94 år (1784-1878). I en artikel publicerad på DN 2012-10-17 skriver Karl Dalén:

Det skulle dröja till åren 1846 och 1847 innan de sista slavarna på S:t Barthélemy köptes fria av den svenska staten. Till sist, den 9 oktober 1847, förklarades slaveriet helt avskaffat.

En amerikansk gästforskare, Ryan Skinner, medverkade också. Han lyfte bland annat fram afrosvenskars insatser inom svenskt kulturliv.

Artisten Adam Tensta berättade mer personligt om sina egna erfarenheter av att bli utsatt för vardagsrasism i Sverige.

Sammantaget var det ett mycket välbesökt evenemang (som ägde rum i universitetsaulan). Det var givande och dessutom, tror jag, välbehövligt. Samma dag som Aftonbladet presenterar en väljarundersökning, där Sverigedemokraterna är näst största parti, behövs olika kamper mot diskriminering föras. Att svarta behandlas på ett särskilt sätt tror jag är sant. Det finns fortfarande en idé att vitheten är en viktig beståndsdel i detta att vara svensk. Panelsamtalet visade att det finns historiska rötter till detta. Bland annat i slaveri och kolonialism. Där Sverige spelade en framträdande roll.

Något jag vill göra är att delta i en historisk slav-vandring i Stockholm. Under kvällen berättades det att sådana arrangeras. Dessvärre hittar jag ingen information på nätet. Jag vill veta mer om vår svenska historia. Även de mörka delarna. Inte för att öka på en svårhanterlig skuldproblematik utan för att få energi i arbetet mot diskriminering. Bara om vi inser varifrån vi kommer, kan vi förstå vår samtid och ta ut riktningen mot framtiden.

Min dotter, mångsysslaren, 1

Det börjar bli dags att skriva en drapa även över näst äldsta dottern. Mångsysslare är ett passande epitet. All-rounder, skulle man kunna säga på engelska. Någon som är mångsidig.
Nu senast har dottern blivit vald till biträdande kårmarskalk. Man kan på kuratorskonventets hemsida läsa följande beskrivning av övermarskalk och biträdande övermarskalk.

Övermarskalken (ÖM) är Uppsalastudenternas högsta ceremoniella företrädare och samordnar studenternas medverkan vid akademiska högtider. Till hjälp har övermarskalken en biträdande övermarskalk (BÖM).

Bland de återkommande akademiska ceremonierna där ÖM leder studenternas medverkan kan nämnas doktorspromotionerna (vinter och vår) samt professorsinstallationen (höst). Vid dessa tillfällen organiserar ÖM bl.a. fanborgen och studentmarskalkarna som medverkar i den högtidliga procession som inleder och avslutar ceremonierna i aulan. Det är inte ovanligt att ÖM får fler uppgifter i samband med de akademiska högtiderna, exempelvis att vara toastmaster vid banketterna i Rikssalen på Uppsala slott.

ÖM/BÖM tillhör organisatoriskt Kuratorskonventet och har ett nära samarbete med dess presidium, i synnerhet beträffande högtider såsom valborgsfirandet vid Gunillaklockan och Gustaf II Adolfsdagen samt recentiorsmottagning.

För att kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt är ÖM/BÖM ständigt adjungerade i Marskalkskonventet, Fanbärarkonventet och Uppsala Universitets promotionsgrupp.

Under min tid vid Uppsala universitet fanns jag ofta med i dessa sammanhang. Men som studentsångare. Allmänna Sången sjöng på många akademiska högtider.
Mångsysslande dottern, som annars är engagerad i Svenska kyrkans Unga, Fairtrade mm har dock vissa principer. Hon ställde inte upp vid kyrkomötet. Inte för att hon hade något emot kyrkomötet men för att det ingick att överlämna blommor till Kronprinsessan.

- Jag tycker att hon är en bra person. Jag skulle gärna lämna blommor till henne för den hon är men inte för att hon är kronprinsessa.

Jag tycker det är bra och klokt tänkt. Förmodligen inspirerat av kultfilmen ”Sopor” där barnen i filmen (inklusive Viktoria) ockuperar slottet och till slut kräver republik men vill att Viktoria ska bli president.