Det bortglömda valet

Igår var jag i kyrkan. När jag stod utanför såg jag en kö. Trevligt, tänkte jag. Kö till högmässan. Det visade sig dock att kön gick till baksidan av kyrkan och utanför fanns en skylt, som gav en förklaring.

Vallokal

Samtidigt som vi firade högmässa pågick alltså kyrkovalet i samma byggnad. Jag kan möjligen förstå att så måste ske, för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att rösta. Men jag vet att vissa församlingar valt att stänga vallokalen under gudstjänsttid. Det är väl det rimligaste? Så det kändes märkligt.

Vi gick i alla fall in genom den andra ingången och satte oss ner. En kyrkvärd inledde med några pålysningar. En av dessa gällde val till församlingsrådet i den församling som vi bor inom, nämligen Uppsala Domkyrkoförsamling. Kyrkvärden berättade att församlingsrådet inte väljs denna dag, när det är kyrkoval. Det kändes också märkligt.

I stället fick vi veta att vi kunde nominera kandidater till församlingsrådet på annat sätt. Jag kanske var ouppmärksam men jag uppfattade faktiskt inte när, var och hur nomineringarna ska ske. Väl hemma googlade jag och förväntade mig att information om detta skulle finnas på pastoratets hemsida. Och jag fick en träff. Men det handlade om nominering till församlingsråden 2017. Det kändes oerhört märkligt.

Jo, jag kanske förstår att de som organiserar valet inte vill att människor ska blanda ihop de olika nivåerna. Men ärligt talat: varför ska alla de medlemmar som inte deltar i gudstjänstlivet ställas utanför denna viktiga nivå? Som också är den mest decentraliserade nivån? 

Församlingen är ju enligt Kyrkoordningen den primära enheten inom Svenska kyrkan. Det är där det händer. Och församlingsråden är ju oerhört viktiga. Inte minst i processen att ta fram församlingsinstruktionerna. Då måste väl kyrkans medlemmar få reda på att det också finns denna nivå i organisationen? Även om församlingsrådet inte väljs på listor den 19 september?

Är det alltså såhär jag ska förstå min kyrkas ordning. I val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige får alla kyrkans medlemmar som har fyllt 16 år rösta. Det skickas ut runt 5 miljoner brev om detta och det informeras på alla möjliga plattformar. Men när det gäller nomineringar till församlingsråd finns ingen information att tillgå. Där behöver man vara närvarande i gudstjänsten för att möjligen uppfatta hur det går till.

Jag pratade faktiskt med en person i kyrkan igår och frågade om jag fick nominera hen till församlingsrådet och fick ett jakande svar. Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Det stör mig. 

Jag vill helst inte polarisera aktiva kyrkomedlemmar mot mer passiva. Men här måste jag säga att själva valsystemet inte gör det lätt för den som vill hålla ihop kyrkan i ett ”vi”. Är förklaringen att församlingsråden är oviktiga? Jag vill helst inte tro det. Eller är förklaringen att församlingsråden är den plats där ”de kyrkligt aktiva” kan vara ganska säkra på att få sin röst hörd? 

Förklaringen är kanske att det är kyrkofullmäktige som enligt kyrkoordningen väljer församlingsråd. Så det är ju vad som vanligtvis brukar kallas för ett indirekt val. Det innebär att vi som är medlemmar i kyrkan får rösta i direkta val på alla nivåer utom på församlingsnivån. Där gäller endast ett indirekt val. Det känns enormt märkligt.

Epilog 1:

En vän gjorde mig uppmärksam på att nästan allt fokus i valdagens rapportering låg på hur det gick i valet till kyrkomötet. Det är också problematiskt eftersom församlingen är den primära nivån. Jag måste erkänna att jag också dragits med i den felfokuseringen.

Epilog 2:

Att ett starkt nationalistiskt parti som Alternativ för Sverige tar plats i kyrkomötet på grund av ett i mitt tycke felaktigt valsystem är upprörande. Därmed får de under mandatperioden stöd i storleksordningen 300 000 kronor - som vi medlemmar alltså bidrar med. Beklämmande.

Samverkan

Svenska kyrkans utbildningsinstitut är inne på sitt fjärde läsår. Det nya 2014 var att diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skulle utbildas vid samma skola. Dessförinnan hade präster gjort sitt slutår vid två fristående pastoralinstitut eller vid Johannelunds teologiska högskola. Kyrkomusiker studerade antingen vid musikhögskolor eller folkhögskolor. Församlingspedagogerna utbildades också vid folkhögskolor på olika orter medan diakonerna gick sin profilutbildning vid någon av de olika diakoniinstitutionerna. Av alla dess olika utbildningsanordnare var det endast de två pastoralinstituten, som hade Svenska kyrkans nationella nivå som huvudman. De andra utbildade på uppdrag av Svenska kyrkans nationella nivå. Om jag nu är rätt informerad.

Fortfarande läser framför allt en del kyrkomusiker i stort sett hela sin utbildning vid vissa folkhögskolor. De är endast inne vid utbildningsinstitutet någon vecka per termin. Johanneslunds teologiska högskola utbildar fortfarande präster, men endast dem som ska tjänstgöra inom EFS, som är en del av Svenska kyrkan. De som ska inneha tjänst i någon av Svenska kyrkans församlingar gör, efter teologiska studier vid Johannelund, sitt slutår vid utbildningsinstitutet.

Grundtanken med samgåendet var att studerande vid de olika profilutbildningarna skulle få lära känna varandra och samverka under utbildningen. När jag läste till präst skedde detta vid en enda så kallad samverkansvecka. Det förslog inte så långt. Ännu har vi inte nått ända fram. Det tar tid att hitta former för samverkan. Men vi är på väg.

Ett exempel var onsdagens morgonmässa. Då flera av mina arbetskamrater dramatiserade förkunnelsen. För mig blev det en illustration över vårt goda samarbete vid utbildningsinstitutet.

Sylvia (församlingspedagog) visar hur Elisabeth (diakon) och Lina (husvärd)
tar hand om Annika (utbildningssekreterare) som gjort illa sig i knät, medans
 Anders (präst) ringer efter en ambulans.

I den andra bilden är det ingen som hjälper den skadade. Istället är alla
upptagna med att filma olyckan.

Här sker röstning i kyrkovalet.

Men här har de röstberättigade valt att slänga sina valsedlar.

Efter dramatiseringen dialogpredikade Sylvia, Elisabeth och Anders.

I mitt tycke var det en fin mässa, där självklart även Lisbeth, kyrkomusikerlärare, också var ytterst aktiv - ömsom vid orgeln och ömsom vid flygeln. Själv skötte jag ljudanläggningen. Samverkan är roligt! Det var onsdagens mässa en gott exempel på.

Dessutom lyckades mina kollegor lyfta in kyrkovalet på ett bra sätt. Om Du är medlem i Svenska kyrkan och inte har förtidsröstat ännu hoppas jag att Du går och röstar imorgon. Det är i allra högsta grad ett uttryck för samverkan.

Om kyrkovalet!

Söndagen den 17 september får alla medlemmar som har fyllt 16 år rösta i kyrkovalet. Det finns en hemsida som innehåller mycket information om detta. Länken kommer här.

Just nu skriver många hur viktigt det är att alla medlemmar utnyttjar sin rösträtt. Och visst är det så. Jag sällar mig till kören:

Välkommen att rösta i kyrkovalet om Du är medlem i Svenska kyrkan!

Men att vara medlem i Svenska kyrkan innebär så mycket mer. Därför skulle jag vilja tillägga några saker. Jag utgår från församlingens grundläggande uppgifter, som finns beskrivna i kyrkoordningen men även i lagen om Svenska kyrkan (Svensk författningssamling 1998:1591):

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Därför vill jag utöver uppmaningen att gå och rösta även säga:

Välkommen att fira gudstjänst i Din församlingskyrka!

Det är inte så att Svenska kyrkan begränsar gudstjänsten till de anställda eller några få utvalda medlemmar. Alla medlemmar är välkomna. Och även andra som vill vara med.

Välkommen att delta i det gemensamma lärande som sker i kyrkan.

Det kan handla om att läsa bibeln tillsammans. Eller att samtala i en studiegrupp. För alla femtonåringar finns konfirmandarbetet och för barnen en stor verksamhet, som handlar om undervisning. För att inte nämna alla körer. Där sker verkligen ett ständigt lärande. Och Du behöver inte ens vara medlem. Jag har aldrig hört att någon nekats delaktighet i kyrkans undervisande verksamhet på basis av medlemskap.

Välkommen att ge av Din tid och Ditt engagemang i kyrkans diakoni.

Där kan var och en av oss vara kyrka i vår egen kontext. På arbetsplatsen, i skolan, bland vänner, släktingar och grannar och mycket mer. Detta är nog den del av kristenlivet som tar mest tid. Att vara medmänniska! Att inte bara i ord utan också i handling visa att varje människa har en okränkbar värdighet. Att i denna omsorg också innesluta hela skapelsen.

Välkommen att vara en del av Guds mission!

Det är så underbart att som människa få vara del av en större helhet. Gud, som skapat världen och som vill det goda, inbjuder oss att vara med. Gud som blivit människa och delat vårt lidande och till och med berett en väg genom själva döden, inbjuder oss att dela det glada budskapet om detta med varandra. Och att ha Jesus som vår förebild i mötet med andra. Gud som finns närvarande hos oss genom sin heliga Ande, inbjuder oss att varje dag ta emot Andens ledning och kraft.

Allt detta står de olika nomineringsgrupperna bakom, eftersom det finns beskrivet i kyrkans egen syftesparagraf och till och med i Svensk lag. Leta gärna efter den nomineringsgrupp som har det bästa programmet, för att vi tillsammans ska kunna fullgöra denna grundläggande uppgift.

Uppsala Krönikespel 2017

Bo Sporre som eldslukare. Mäktigt!
Foto: Ingrid Strömbäck

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!

Så börjar den kantat Viktor Rydberg skrev till jubelfest-promotionen i Upsala den 6 september 1877. Och så börjar även Uppsala Krönikespel 2017. Vi fick se människor skrida fram i dimma på domkyrkoplan – först som ett anonymt kollektiv i forntiden eller kanske sagans värld. Men genom århundradena fick människorna liv och fram klev en rad olika gestalter. Visst dominerades scenen av kyrkan och akademin men även andra grupper av människor fanns. Möjligen var i slutändan den fattiga allmogen något anonym – något som ju präglar mycket av mänsklighetens historieskrivning. Men de fanns dock där. Exempelvis den unga flicka som mitt under stadsbranden bad för att just hennes enkla hus skulle klara sig undan lågorna.

Kvällen var inledningsvis ljum men ganska snart började det blåsa och innan spelet var över regnade det också. Det gjorde inte så mycket, eftersom stämningen var god och ensemblen höll vårt intresse vid liv hela tiden.

Så många människor. I listan över medverkande ser jag en bra bit över 100 namn. Kanske var inte alla där på en gång men bra många var det. Det var egentligen ingen som hade någon huvudroll – möjligen med undantag av Carl von Linné, som välkomnade oss. Annars var det en berättarröst som förde handlingen framåt. Visst hade vissa mer framträdande roller, som t ex de som spelade biskopar, kungar eller någon framstående akademiker. Nämnas ska också gycklarna och soldaterna, som verkligen gjorde intryck i de olika scenerna. Men egentligen gjorde alla intryck. Barnen som spelade argsinta bin, dansarna, studenterna m fl.

Några saker berörde mig. Kanske främst S:t Eriksdramat. De främmande soldaterna väntade utanför en kyrka i dåvarande Östra Aros (Uppsala) på att kung Erik skulle avsluta sitt deltagande i mässan. När han kom ut blev han omringad och trots att han bad för sitt liv, blev han avrättad. Det var ofrånkomligt att inte tänka på den debatt som nu förs om kyrkofrid, med anledning av att polisen i Malmö grep ett antal barnfamiljer, som skulle avvisas ur landet, när de var på ett kyrkligt läger i Kågeröd, i Skåne. Det går att läsa om detta i Sydsvenskan.

Här grips kung Erik efter att ha firat mässa i kyrkan.

Påtagligt genom hela krönikespelet var vilken framträdande roll kyrkan spelat. Om det verkligen var så eller om det är manusförfattarens tolkning går förmodligen att diskutera men jag lutar åt att det bär sannolikhetens prägel. Detta berörde mig också. Hur är det idag? Är kristenheten i Sverige marginaliserad, obetydlig? Är det inte bra att vi åtminstone inte kopplas ihop med makten, som varit fallet under århundraden. Eller är det så att vi är en del av etablissemanget vare sig vi vill eller inte?

Kyrkans ledare är med vid kröningen av Erik XIV. Som biskop
medverkade min förre kollega vid utbildningsinstitutet,
Johannes Markström. (Längst bak i processionen).

Om några veckor är det dags för kyrkoval. Alla som har fyllt 16 år och tillhör Svenska kyrkan får rösta. Fortfarande finns det starka band mellan de politiska partierna och kyrkovalet, trots att kyrkan skiljdes från staten (i princip) år 2000. När vi i krönikespelet såg hur en munk jagades av Gustav Vasas soldater väcktes frågor kring relationen mellan kyrkan och staten idag. Helt klart är den annorlunda. Men finns det genom historiens gång någon konstant?

Det är bra att ibland återknyta till historien. Reflektera och få nya perspektiv på sin egen tid. För mig fyllde gårdagens färgsprakande föreställning även den viktiga funktionen. Katarina Ehnmark, som regisserat har verkligen gjort ett bra jobb.

Rent sceniskt var det fem duktiga dansare, som fick
symbolisera källan som sprang fram, när kungen dog.

På något sätt var det upplyftande och hoppfullt. Jag tror att det också beror på berättelsen om S:t Eriks källa som porlade upp, när kungen dog. Den finns också i Viktor Rydbergs kantat, i den del som handlar om teologerna. Där blir källan – byggd på berättelsen i 2 Mosebok – en gudsbild.

Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg

svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Kyrkovalsfunderingar

Det börjar bli lite sent. Men det är också lite spännande. Det har varit kyrkoval i Svenska kyrkan och valresultatet är snart klart. (Kanske går jag och lägger mig innan det är färdigräknat).

Helt klart har Sverigedemokraterna fördubblat antalet mandat i kyrkomötet. Ett utslag för valsystemet. Jag är emot direktval till kyrkomötet och menar att man borde återgå till s k indirekta val. Man röstar i den församling man tillhör och sedan utses elektorer som röstar till stift och kyrkomöte.

Jag tror också att många av de andra nomineringsgrupperna gav Sverigedemokraterna för stort utrymme. Det tjänade de uppenbarligen på.

Men: De människor som kandiderar på Sverigedemokraternas listor är självklart också skapade av Gud – skapade till Guds avbild. Jag håller inte med dem om så mycket men skulle jag vara med i t ex ett kyrkoråd, där en eller flera Sverigedemokrater väljs in, så skulle jag försöka möta dem som jag försöker möta alla andra.

Biskop Eva i Stockholm stift twittrade så här nyss:

110 000 röstande i Stockholm. Välkomnar SD till mer samverkan i kyrkomötet. Med Kristus i centrum gör vi inte skillnad på människor.

Vi har ett demokratiskt valsystem. De som väljs in är definitionsmässigt förtroendevalda.

Jag hoppas att valsystemet förändras till nästa gång det är dags. Men jag hoppas också att de som valts in på olika nivåer får uppleva Guds kärlek och Andens ledning. Jag hoppas att alla – oavsett nomineringsgrupp – frågar sig: Vad skulle Jesus göra? Och inte bara frågar sig själva det utan också frågar Jesus direkt.

Samt att vi andra, som inte är förtroendevalda, ber för dem som nu valts.

Mera kyrkoval

Igår skrev jag följande om kyrkovalet:

När jag läser på nätet verkar det som om den viktigaste frågan denna gång är huruvida politiska partier ska vara med i kyrkovalet eller inte.

Sedan skrev jag själv en lång drapa på samma tema. Idag läser jag en debattartikel i DN på samma tema.

Susanna Birgersson skriver:

Riksdagspartierna har inget i kyrkan att göra. Vik nu därför en gång för alla hädan och ge plats åt de partipolitiskt obundna grupperingarna.

Samma tema återkommer hos en bloggarkollega från Örebro, Staffan Werme, som beskriver sig som: Folkpartistiskt kommunalråd i Örebro. Frisinnets väktare i Folkpartiet. Dessutom månskensbonde, trädgårdsfantast, fågelskådare. Han skriver bland annat:

Denna fortsatta politisering av kyrkan syns på så många sätt.

Jag håller med om mycket av det som skrivs. Både av Staffan Werme och Susanna Birgersson. Men är det inte dags nu att samtalet i sociala medier börjar handla om sakfrågor också? Det är ju enkelt att klaga på de politiska partierna – men vad vill vi egentligen med Svenska kyrkan? Vilka visioner har Du och jag för en levande, relevant kyrka i framtiden? Vad skulle Jesus göra?

Jag sitter och funderar över detta och hoppas kunna publicera något under denna vecka. 

Svenska kyrkan väljer väg – eller inte?

Just nu pågår två viktiga val i Svenska kyrkan. Jag ser på dessa val lite på distans. Och med viss uppgivenhet. Var finns visionerna? Var finns ivern och glöden? Tittar vi inåt ser vi tomma kyrkor och sammanslagningar av svårskötta pastorat, som leder till stordrift. Ser vi utåt ser vi stora utmaningar på alla plan, inte minst klimathotet. Varför genomsyras inte dessa två viktiga val av frågan: Hur kan kyrkans eget liv länkas till världens nöd? Är det inte det som kristen tro handlar om? Tror vi inte längre att Jesus är befriaren/räddaren/frälsaren? Jag skulle kanske redan initialt be om ursäkt för att denna bloggpost blir väl negativ. Men jag låter faktiskt bli att be om ursäkt. För jag tror att jag har en del poänger.

      Kyrkovalet 

Detta val får nästan alla medlemmar i Svenska kyrkan över 16 år delta i. Det handlar om val till församling, stift och till nationell nivå (kyrkomötet). Vi som är med i Svenska kyrkan men bor utomlands har inte rösträtt. Har bloggat om detta tidigare. Länken: här!

När jag läser på nätet verkar det som om den viktigaste frågan denna gång är huruvida politiska partier ska vara med i kyrkovalet eller inte. Svenska kyrkans demokratiska system tillåter vilken grupp som helst att ställa upp. Det är alltså formellt helt riktigt att även ett politiskt parti ställer upp. (Redan här vill jag deklarera att jag inte ifrågasätter enskilda personer som ställer upp till val i kyrkoråd, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Många av dessa, även de som ställer upp genom politiska partier, har goda bevekelsegrunder och bidrar på ett konstruktivt sätt.) Men visst är det märkligt att t ex socialdemokraternas partistyrelse fastställer det kyrkopolitiska programmet? På partiets hemsida kan man läsa följande:

Kyrkopolitiken vi driver inom Svenska kyrkan syftar till att vi ska ha en öppen folkkyrka och att kyrkan ska vara på människans sida.

Jag är kanske inte direkt förvånad. Men satsen ”kyrkan ska vara på människans sida” – vad säger den? Kyrkan består väl av människor? Men ska inte kyrkan vara på hela skapelsens sida? Även djur och natur, alltså! Så går det när ett politiskt parti ska göra teologi. Det blir s k plakat-politik.

Jag blir inte heller så imponerad av Centerpartiets kyrkopolitik. På partiets hemsida kan man leta sig fram till följande, under rubriken ”Centerpartiets mål i Svenska kyrkan”:

Centerpartiet vill stärka demokratin i Svenska kyrkan. Den lokala församlingen ger bäst möjlighet till engagemang och trygghet för församlingsborna och ska vara grunden i kyrkans arbete, samtidigt som församlingen är en del av den rikstäckande folkkyrkan.

Vår tids olika utmaningar kan församlingarna möta genom nytänkande samverkan. Sammanläggning av församlingar ska växa fram underifrån och ska endast ske på församlingarnas egna initiativ. Centerpartiet ser positivt på att kyrkan tar tillvara möjligheten att nybilda församlingar för att stärka det lokala engagemanget.

Centerpartiet vill att Svenska kyrkans alla tillgångar ska förvaltas på ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart sätt.

Är detta mål? Är inte demokratin ett sätt att fatta beslut? Är inte sammanläggningar av församlingar eller inte en organisatorisk fråga? Är inte förvaltning av kyrkans tillgångar ett medel, snarare än ett mål?

Det tredje riksdagspartiet, som ställer upp i kyrkovalet är Sverigedemokraterna. Det första de skriver om på hemsidan om sin kyrkopolitik säger väl allt:

Sverigedemokraterna behövs i Svenska Kyrkan för att slå vakt om våra traditioner, vårt kulturarv och vår historia.

Hur slår man vakt om sin historia? Vad betyder det? Och vems historia avses? Sverigedemokraternas? Är det verkligen kyrkans uppgift att slå vakt om den?

Kort sagt: jag undrar vad partierna har i Svenska kyrkan att göra? Låt mig vara tydlig igen: det är ju klart att personer som är medlemmar i politiska partier ska ställa upp i kyrkoval. Det är ju toppen. Jag gillar att kyrkans medlemmar engagerar sig i partipolitiken. Men grunden för engagemang i Svenska kyrkan måste ju vara den kristna tron, som tar sig uttryck i delaktighet i kyrkans liv. Därför är det bättre att skapa fristående nomineringsgrupper.

Sammanblandningen mellan partipolitik och s k kyrkopolitik är djupt olycklig. Jag är övertygad om att den beror på att Svenska kyrkan fortfarande är en maktfaktor. Svenska kyrkan har många medlemmar och fortfarande mycket jord och skog. Självklart intressant för politiska partier att vilja styra. Och som sagt: helt enligt reglerna. Därför måste en förändring komma genom samtal och opinionsbildning. Men där är jag hoppfull. Jag tror att förändring är möjlig!

Ärkebiskopsvalet

Det känns helt enkelt bara som en gäspning. Jag har bloggat om detta förut. Länken: här. Det piggaste är att två personer från utlandet förts fram på pläderingsmötena. Men Graham Cray är född 1947 och fyller alltså 66 år i år. Biskop Thomas i den koptiska kyrkan är på många sätt en beundransvärd person. Men är det realistiskt att tro att han blir vald? Tre av de andra föreslagna har redan hoppat av. Kvar blir alltså:

Antje Jackelén

Ragnar Persenius

Per Eckerdal

Cristina Grenholm

Johan Dalman

Eftersom det måste vara fem kandidater på hearingen är det väl lika bra att skippa provvalet och gå på hearingen med en gång. Spar både tid och pengar.

Vad vill då dessa kandidater? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske följer med dåligt men jag får intrycket att det är bäst att inte sticka ut för mycket. Varför? Jo, för att de politiska partierna, som jag skrivit om ovan, också har oerhört mycket att säga till om i valet av ärkebiskop.

Kan det vara så, att de största grupperna i kyrkomötet (som antingen är politiska partier eller har starka kopplingar till sådana) egentligen inte vill ha så stort valdeltagande i kyrkovalet, för det hotar i så fall deras ställning? Kan det vara så att de heller inte vill ha så stort engagemang kring valet av ärkebiskop, för det bästa är att nästa ärkebiskop blir en person som inte syns och hörs så mycket i det offentliga rummet. Jag bara frågar. Och jag hoppas jag har fel!

När det sedan gäller de andra nomineringsgrupperna, har en del organiserat sig efter partibeteckning, utan att ha formella band till de olika politiska partierna. Sedan finns det ett antal s k partipolitiskt obundna alternativ. Jag tycker det sistnämnda är en självklarhet. Ändå uppmanar jag var och en att granska samtliga grupper. Gå på sakfrågorna. Leta efter visionerna. Fråga vilken grupp eller kandidat som bäst uttrycker det som är kristen tro. What would Jesus Do? Hur skulle Jesus göra?

I Kyrkans Tidning visas de senaste artiklarna om kyrkovalet. 

Bland de 6 senaste handlar 3 om Sverigedemokraterna. Hur tänkte de då?

Kyrkoval

Det är ganska många inlägg i tidningarna kring kyrkovalet. Mest verkar det handla om vad som är centrum i kyrkans liv. En grupp hävdar att gudstjänsten är det. Andra hävdar att alla medlemmar är lika viktiga. Även de som inte går så ofta på gudstjänster.

På något sätt verkar frågan fel ställd! Vad nu frågan är egentligen.

Personligen menar jag att gudstjänsten är centrum i kyrkans liv. Jag tror även att de flesta människor, som tänker på kyrkan, tänker på just detta. På kyrkorummet, människor som samlas där och att de i någon form riktar sig till Gud.

Men detta behöver ju inte betyda att de som samlas där oftare är bättre. Eller att de som inte kommer dit så ofta är sämre. Låt mig ta en bild.

Kalmar FF har som sitt existensberättigande själva fotbollsspelandet. Men alla som är supporters går inte på matcherna. En del håller på laget men ser aldrig ens på TV. Det är väl helt OK. Ändå skulle ju ingen hävda att A-lagets matcher inte är viktigast. Man skulle heller inte se någon motsättning mellan ungdomsverksamheten och A-laget. Alla vet att de allra flesta inte får spela i A-laget. Men det gör inte ungdomsverksamheten oviktig.

Jag menar verkligen inte att de som går i kyrkan är A-laget. Alla bilder haltar. Vad jag menar är att en organisation alltid har ett centrum. Om inte gudstjänsten blir centrum i kyrkans liv, vad ska istället vara centrum?

En annan aspekt, som vidgar perspektiven är förre biskopen i Västerås stift, Claes Bertil Ytterbergs, tankar om de två borden: Altarbordet och köksbordet. Det vidgar begreppet gudstjänst till att bli något som sker både i kyrkorummet och i vardagen. Tjänst åt medmänniskan och tjänst åt Gud blir två sidor av samma mynt. DEt ena hänger ihop med det andra.

Tillbaka till kyrkovalet: Alla är lika viktiga! Alla har något att bidra med. Låt oss inte misstänkliggöra varandra. I söndags läste vi bibeltexter om enheten i Kristus. Vi har självklart samma värde. I Kristus!

Ska en präst hålla mun?

Försöker läsa lite om hur mina kollegor uttalar sig om kyrkovalet. Det handlar en del om var i kyrkan besluten ska fattas, hur mycket inflytande politiska partier ska ha och huruvida grad av aktivitet i t ex gudstjänstlivet ska spela in.

Svenska kyrkan har ett regelverk. Enligt detta, kyrkoordningen, räcker det med att vara medlem,döpt och 18 år för att få bli vald till vilket förtroendeuppdrag som helst. För att rösta behöver man bara vara 16 år. M a o har det ingenting med grad av aktivitet att göra.

Men jag anser nog att det är en poäng, att den som sitter i t ex ett kyrkoråd också deltar i gudstjänstlivet. Men om det nu är så att en person blir invald, som i stort sett aldrig går på en gudstjänst, skulle jag ändå se honom eller henne som en person som vill något med sitt engagemang. Som jag ser det, så har den som ställer upp i ett kyrkligt val, därmed sagt att kyrkan och den kristna tron är viktig. Jag ser med andra ord denna person som en medkraft, tills motsatsen är bevisad.

När det gäller de politiska partiernas engagemang i Svenska kyrkan, ser jag det på följande sätt: jag menar att socialdemokrater, centerpartister, moderater m fl självklart ska vara engagerade i kyrkovalet. Men, varför ska de organisera sig enligt partifärg? Det förstår jag inte! Jovisst, det har historiska skäl, det förstår jag. Men tillför det något år 2009? Är det inte bättre att samlas kring sakfrågor? D v s alla som värnar om kyrkobyggnaden, som en viktig kulturhistorisk byggnad, bildar en lista. Alla som vill satsa på barn- och ungdomsarbete en annan lista. De som vill satsa på bibelstudier och gudstjänster mer än krishantering och musikverksamhet, kan bilda en annan grupp. (Detta var bara exempel!) Ett annat alternativ är mer av personval. Då röstar man på personer man har förtroende för.

Men trots allt är jag glad för alla som engagerar sig, både genom att ställa upp på listor och gå och rösta.

Men jag vill att så många som möjligt ska upptäcka vad gudstjänsten betyder! (Men mer om det en annan gång!)

Nu har en präst till i alla fall låtit bli att hålla mun!

Demokrati i Svenska kyrkan

Östran skriver idag, 4 september, om kyrkovalet. Det är intressant. Jag ska inte gå in på vem som sagt vad men det handlar om huruvida präster ska få yttra sig i valrörelsen.

Enligt kyrkoordningen, som är Svenska kyrkans egna regelverk, får inte en kyrkligt anställd vara förtroendevald på den nivå hon eller han är anställd. Det betyder t ex att en kantor inte kan sitta i kyrkorådet i den församling han eller hon arbetar. Det är inskränkning i valbarheten, som jag tycker är motiverad. Däremot kan hon eller han väljas in i stiftsfullmäktige eller i kyrkomötet.

Vissa präster är ledamöter av kyrkoråd, men då är de inte valda utan sitter i kyrkorådet i tjänsten. Ex officio, som det heter på latin. Detta är en stor skillnad mot t ex kommunen, där en tjänsteman kan vara med på sammansträden som föredragande, men aldrig ha rösträtt. (Åtminstone tror jag att det är så! Rätta mig om jag har fel!) Men i Svenska kyrkan har alltså vissa präster, fr a kyrkoherdar och dem som kyrkoherdar delegerar detta till, denna position.

Det betyder alltså att en präst rimligen kan uttala sig om kyrkliga sakfrågor. Även sådana som är känsliga.

Står prästen eller annan kyrkligt anställd på en lista till t ex stiftsfullmäktige, måste man ju få uttala sig. Allt annat är märkligt!

Samtidigt är ju prästen i någon mening allas präst i en församling. Pågår en inomkyrklig strid i en sakfråga bör en präst, anser jag, fundera över hur hon eller han agerar. Tar man parti för en falang, kan det bli svårt för den andra falangen att se prästen som sin präst.

Givetvis bör man ju kunna skilja på sak och person. Men det tål att tänka på!

Att vissa präster uttalar åsikter, som man inte håller med om, det är väl sådant som händer. Om detta ska mitt nästa blogginlägg handla: vad menar en präst, som säger att bara de som går i kyrkan borde få rösta i kyrkliga val? Om detta kan man läsa på

Östrans hemsida

.