En helg med städtema

Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig (Matt 11:10b).

Idag är det Johannes Döparens dag. Vi firade Mässa med små och stora i Vindhemskyrkan och Sigrid Ribbenson, präst i Vindhemskyrkan, utgick från hur Johannes Döparen bereder väg för Jesus, när hon med en piasavakvast i högsta hugg, sopade rent på kormattan framför altaret, till barnkörens stora förtjusning. Men det är klart, när kören heter Friska vindar och kyrkan Vindhem, så krävs det fart och fläkt.

Märkligt nog hade hustrun och jag ägnat morgonen åt att städa lägenheten. I fredags var vi bortbjudna, annars är det vanligtvis fredag eftermiddag som blir vår städkväll. Och gårdagen ägnades åt julmatsförberedelse och konsert med vår kör. Så det fick bli städning en söndagsmorgon, för en gångs skull. Lägenheten var svårframkomlig.

När det gäller gårdagens konsert - med Fyris Kammarkör - var det också städtema. Ett av styckena vi framförde var Smideskören ur operan Trubaduren av Giuseppe Verdi. Min uppgift var att spela på ett städ. Och det hade två andra korister släpat dit. Fantastiskt! Vilken städuppgift!

I en uppdatering på Facebook skrev jag upp mig själv som medverkande: 

Anders Göranzon, städ

En god vän tyckte det var roligt att städpersonalen omnämndes i uppräkningen av medverkande. 

Så detta har varit en helg med städtema. Kopplingen mellan det städ som en smed använder och den städning eller förberedelse som vi associerar med Johannes Döparen är väl förändring. I advent mediterar i alla fall jag över hur jag behöver förändras. Antingen kan jag beskriva det som att jag behöver få Guds hjälp att städa bort en del skräp ur mitt liv. Eller kan jag tänka mig att jag ibland känner mig som ett stycke metall på ett städ, som av livet ska formas på ett sätt som gör att mitt liv blir till glädje för andra människor och för hela skapelsen.

El Camino – dag 2

Denna dag skulle vi gå 24 km. Vår längsta dagsetapp. Det blev också en av de mest innehållsrika. Några teman höll i sig. Dels alla stängda kyrkor, dels djurens närvaro i vandringen.

I en liten by fick vi vänta på en grupp kor, som var på väg
till mjölkning. Det var ett fint möte.

Överallt mycket vackra blommor. 

Vi hade siktet inställt på Sarria, 24,6 km från Tricastela. Jag hade bokat ett boende just där. Lite misstänkt verkade det att hotellet dök upp på lite olika ställen, beroende på vilken bokningssajt vi använde. Men det var svårt att få tag i boende i Sarria denna kväll, så vi slog till.

Det hade varit fint att få komma in i det låsta
Cypresskapellet. Mozaraber var kristna som levde
i det muslimska Spanien under tidig medeltid.

Mellan Tricastela och Sarria finns två vägar. En alternativ väg, som är lite kortare och den något längre, som går förbi Samos, där det ligger ett Benediktinerkloster. Det grundades på 500-talet och är ett av de äldsta i hela västvärlden.  Dessutom ett av de till ytan största klostren i Spanien. Vi ville bland annat se den äldsta delen, det lilla mozarabiska La Capela do Ciprés (Cypresskapellet) men det var tyvärr inte öppet. Vi såg det från utsidan. Vi gick inte med på guidningen i klostret, eftersom den skedde på spanska enbart.

Det var en dag med ytterligare nedförslut. Inte så varmt men vi insåg sedermera att det ändå behövs påfyllning av vatten en vandringsdag i nedförsbacke.

När vi, ganska trötta, kom fram till den plats i Sarria, där vårt hotell skulle ligga, fick vi veta att hotellet i själva verket låg i Pintin, 7 km tidigare, längs den alternativa, kortare vägen. På frågan om det fanns något annat boende ledigt i staden fick vi av flera personer svaret att allt var fullbokat. Varför? Det var ju en stor helg – San Juan. Förstås! Även i Sverige firas ju Johannes Döparen under midsommarhelgen. Visserligen har han fått maka på sig i Svenska kyrkans evangeliebok. Förut var midsommardagen även den Helige Johannes Döparens dag. Och i Danmark är firandet av Sankt Hans stort. Det borde vi ha förstått. Och det hade ju varit roligt att vara med på denna karnevalsliknande tillställning.

Av detta blev inte. Vi fick aningen slokörade beställa en taxi och åka 7 km bakåt till Pintin. Där fanns mycket riktigt ett hotell med ett rum bokat i vårt namn. Vi gjorde oss hemmastadda, duschade och gick ner i matsalen.

En stund in i måltiden såg hustrun en smula trött ut och sa något om att gå upp på rummet. Innan hon svimmade hann jag dock fånga upp henne och placera henne på i horisontellt läge på några stolar. (Ett lågt blodtrycksanfall. Inte första gången). Några andra gäster och personal rusade till. Det spreds en viss oro. Jag underströk att det nog inte var någon fara och efter ett tag satte sig hustrun upp och visade att hon var helt återställd.

Vilket hon inte var. Återigen fick jag resa mig och ta emot henne och denna gång var hon avsvimmade ett kort ögonblick. Då åkte det fram blodtrycksmanschett och det tillkallades byläkare. Vi tror i alla fall att den kostymklädde mannen, som dök upp, var läkare. Beslutet blev att tillkalla ambulans, som kom en kvart efteråt. Hustrun hjälptes ut i ambulansen för mer undersökning och sedan fick vi åka de sju kilometrarna tillbaka till Sarria. Denna gång i ambulans. På sjukhuset skulle det tas EKG. Att pilgrimer tuppar av händer och ingen i trakten vill att någon ska fara illa.

Nu vet hustrun något om den spanska sjukvården, som hon
inte förut visste. Den fungerade väl.

Det visade sig dock att både blodtryck och hjärtverksamhet var perfekt. Hotellägaren kom och hämtade oss i sin privata bil och jag kunder bädda ner hustrun i rimlig tid. Att det berodde på vätskebrist var mycket troligt.

För egen del återstod att stoppa lite smutstvätt i hotellets tvättmaskin, vänta tills det var färdigt och hänga upp tvätten. Jag borde frågat om vilket program jag skulle använda. Maskinen krävde istoppande av euro-mynt och det skulle räcka med 4 euro. Efter en timme höll den fortfarande på med otaliga sköljningar. Jag såg sämre och sämre i tvättstugan, eftersom det inte fanns någon lysknapp att tillgå. Jag var nära att ge upp. Då tändes ljuset – runt halv tolv – och in kom fru hotellägare. Hon slog ut med armarna och sa något i stil med muchu agua (mycket vatten) och stängde sedan av programmet. Jag var tacksam, eftersom mina euromynt höll på att ta slut. Säkert är detta min genom tiderna dyraste tvätt. Hon satte på centrifugen och hjälpte mig att hänga tvätten.

En dag med för lite vatten i hustrun och för mycket vatten i tvättmaskinen. En innehållsrik dag längs El Camino.

Dopfest, dockor och skidor

Här döps en person av Johannes Döparen i Jordan.

Förmiddagens familjemässa i Helga trefaldighetskyrka var fylld av sång, barn och dockglädje. Under ledning av Maria Eklöw Bosaeus var det ett flertal personer som tillsammans med sina dockor och Bibi Helgesson stod för förkunnelsen. Den handlade såklart om dopet, eftersom det var dopfest. Både om en fiktiv flicka från Eriksberg och om Jesus och andra som döptes av Johannes Döparen i Jordan. Det som framhävdes var likheterna mellan Johannesdopet och vårt dop. Det handlar om att följa Guds ord. Om att följa Jesus eller leva med Jesus, skulle vi också kunna säga.

I vårt hem sjunger vi ofta en dopsång, när någon har dopdag. Den handlar också om detta:

När jag var liten, bara så här
bars jag till dopet som Jesus lär.
Jesus då tog mig upp i sin famn,
signade mig och gav mig sitt namn. 

 När jag blir större, kanske så här,
vill han mig leda, som bibeln lär.
Om jag än faller, lyfter han mig,
tar mig i handen, närmare sig.

Det passade bra idag, som är min 57:e dopdag. Den firas annars med skidåkning i gnistrande solsken och om en stund bio tillsammans med goda vänner. En bra söndag med andra ord. En bra dopdag.

Efter en skön skidtur.

Midsommar med vigslar och dop

Midsommarhelg med sedvanlig sill, dans kring midsommarstången, vigslar och idag även dop. Det har varit en innehållsrik helg med lite ovanliga inslag. Exempelvis blev jag i torsdag tillfrågad om jag kunde viga ett par - på lördagen. Två dagars varsel är lite kort. Men det visade sig vara väg övervägt. Förlovningen var ett år gammal, så förhastat var det inte. Vigsel blev mycket spontan och att bruden var mandé gjorde inte det hela mindre märkligt. I mandeismen spelar Johannes Döparen en avgörande roll och enligt västlig tradition är ju 25 juni Johannes Döparens födelsedag.
Idag har jag haft dop. Tredje barnet i samma familj och dopet skedde i högmässan i Torsås. Jag kunde se på församlingen att de gladdes åt dopföljet, som säkert utgjorde majoriteten av den gudstjänstfirande församlingen. När fem kusiner ställde upp sig och med klara röster sjöng en norsk bön, var vi alla berörda. Själv blev jag också väldigt berörd av dopbarnets klara blick och generösa leende. Rakt in i mina ögon under hela dophandlingen. Det är mäktigt att uppleva hur ett litet barn kan utstråla sådan total närvaro.
Som tack för hjälpen fick jag med mig en utav de goda doptårtorna med mig hem. Skulle tagit ett kort när den var hel men nu får det bli ett kort efter att vi kalas på den i eftermiddag.