Denna lapp från Julia låg vid de frukter som mötte oss vid frukostbordet. |
På baksidan hade även våra slovenska vänner skrivit några rader. |
När vi skulle äta vår frukost, bestående av varsin liten youghurt med frukten från Julia och vitt bröd med ostbitar, kom föreståndaren för härbärget med en espressomaskin och undrade om vi ville ha varsin kopp kaffe. Det ville vi såklart. Vilken omtanke!
Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.
Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.
En underbar buffé med tapas fanns uppdukad vid vårt lunchställe. |
Julio's hem för alla pilgrimer. Så välkomnande! |
Det var inte så ofta, som det var så här brant. |
Under dagen stötte vi för första gången ihop med en familj
från Guatemala. Det var ett vuxet par, något yngre än vi, och deras fyra yngsta
barn. Barnen var i åldrarna 10-20 och hemma i Guatemala fanns deras två äldsta.
Vi skulle komma att ses många gånger under de kommande dagarna. Roligt.
Portomarin påminde mig om min uppväxt i norra Sverige. Jag
minns hur Per Utsi, en äldre same, berättade hur vattenfall reglerat Stora
Sjöfallet, vilket lett till att hans hemby i Vaisaluokta hamnat under vatten.
Det gamla medeltida Portomarin låg också under vatten p g a ett dammbygge på
sextiotalet. Då hade den stora kyrkan och en del andra byggnader flyttats
längre upp på sluttningen. Sten för sten. Detta för tankarna till Kiruna/Giron.
Det har skett och sker hela tiden. På grund av vårt behov av naturresurser
behöver mänskliga bosättningar flyttas. Men flytten av den enorma, närmast
kvadratiska försvarskyrkan Igrexa de San Nicolao kan inte ha varit ett
dussinprojekt. Fortfarande ses på vissa stenar märkningen med siffror och bokstäver. Portomarin var underhögmedeltiden centrum för
de tre militära, religiösa riddarordnarna Santiagoorden, Tempelherreorden och
Johanniterorden/Malteserorden. Jag blev påmind om resan till Malta för ett par
år sedan. Försvarskyrkan, som jag nämnt ovan, heter även Igrexa de San Xoán de
Malta.
Vi hittade vårt hotell och tog reda på att det skulle vara
mässa på kvällen i den stora kyrkan. Dessutom skulle vi dessförinnan kunna få en stämpel i
vårt pilgrimspass. Detta skulle kunna ske från klockan 18.
Hade jag tittat ordentligt, hade jag ju sett begravningsbilen. |
När vi kom till kyrkan klockan 18 såg vi en präst, iklädd
alba och stola, på väg ut. Märkligt. Mässan skulle ju starta först 20. I kyrkan var det redan fullt av människor i bänkarna. Vi satte oss ner och
tänkte att mässan kanske var framflyttad. Pilgrimer kom in, för att få sina stämplar
men vände i dörren. Plötsligt säger hustrun:
Det är begravning.
Mycket riktigt. In kom en kista. Så märkligt. Klockan 18 på
kvällen och kyrkan fylld av folk i helt vanliga kläder. Det visade sig vara en
ung man, som avlidit i cancer. Tragiskt. Servitören på restaurangen, där vi åt
vår kvällsmat, var märkbart påverkad. Kanske var de bekanta.
Denna dag kom vi alltså in i en kyrka men någon pilgrimsmässa
blev det inte. I efterhand fick vi veta, av våra nyfunna Guatemalanska vänner,
att det blivit mässa en stund efter begravningen. Men då hade vi gått därifrån och när vi kom tillbaka klockan 20 var kyrkan stängd igen.
No comments:
Post a Comment