Jan Guillou och Elisabeth Sandlund

Ikväll fördes en lågmäld debatt mellan Jan Guillou och Elisabeth Sandlund i Uppsala Missionskyrka. En debatt som inte synts på så värst många ställen. Jag hittar en artikel i tidningen Dagen. Jag upptäckte det av en händelse, när jag letade något annat på Uppsala Missionskyrkas hemsida.

Det var en positiv överraskning. Debatten eller ska vi säga samtalet fördes i god ton och stundtals fanns en önskan att förstå den andra. Hans Josefsson ledde samtalet och gav relativt snart ordet till Elisabeth Sandlund. Den frågeställning som hade formulerats var huruvida Israel är en demokrati eller inte. Elisabeth Sandlund gav skäl för att jakande svar på denna fråga. Hon hänvisade till en UD och en del undersökningar.

När det var Jan Guillous tur började han med att säga hur glad han är att vara inbjuden till en kyrka, för där går det att hänvisa till Bibeln och människor förstår. Så är det inte i resten av samhället. Sedan berättade han att han firade ett märkligt 50-årsjubileum. Nämligen att det var 50 år sedan han senast debatterade om Israel. Han hade varit aktiv i Palestinarörelsen 1968–72 men ungefär då dog samtalet ut. Enligt honom beroende på att kritik mot Israel då uppfattades som antisemitism. (Något senare menade på Elisabeth Sandlund och Hans Josefsson att debatten visst förts. Åtminstone i kyrkorna.) På frågan om Israel är en demokrati svarade Jan Guillou nej. Han byggde det framför allt på det faktum att Israel ockuperar land som inte tillhör Israel enligt FN-resolutionen.

De hann med att diskutera huruvida begreppet apartheid är användbart i sammanhanget och ifall en tvåstatslösning är möjlig. Även här gick meningarna isär.

Men det fanns sådant de var överens om. Till exempel att palestinierna utsätts för någon form av förtryck och att mordet på Yitzhak Rabin 1995 innebar en vändning i en på den tiden relativt hoppfull situation.

När auditoriet släpptes in var det påfallande få som ställde frågor. Jag dristade mig till att ställa kvällens sista fråga. Eftersom Sydafrika nämnts ett antal gånger frågade jag om inte jämförelsen kunde ingjuta hopp. Sydafrikas problem såg länge olösliga ut men så hände något 1990–94 som ändå uppfattades som ett mirakel. Även om det är lång väg kvar.

Jan Guillou såg inget hopp alls men det gjorde Elisabeth Sandlund. Då svarade Jan Guillou att det var hennes plikt som kristen. Om detta var de överens.