Ett brev betyder så mycket

Det är sommar och semester. Tid att göra saker som det annars inte finns tid för. Eller ork. Till exempel läsa och sortera gamla brev och kort. Den direkta anledningen till att jag gör detta är att svärmodren dog för snart en månad sedan. Hon hade ett stort förråd där vi förvarade några lådor som inte fick plats på sommarstället. En av dessa lådor innehöll i stort sett alla brev och kort jag fått under mitt snart 64-åriga liv. De fyllde en hel bananlåda. Jag tror att det säkert kan ha varit över 500 brev och kort. Kanske tusen. Jag vet inte. Likt en hamster har jag sparat allt. Nu var det alltså dags att ta itu med lådan. 

En hel del av breven och korten har jag sorterat
i buntar på min säng. Detta är en bara en bråkdel
av allt som fanns i lådan.

Där finns brev från en lekkamrat jag hade när jag bodde i Norrfjärden mellan Piteå och Luleå 1966. Jag var 6 år och när vi flyttade började vi brevväxla. Troligen inte direkt men så småningom kom vi igång. Jag har sparat en bunt brev. Även från en kompis jag hade i Porjus när jag gick i lågstadiet. Jag har brev från tre kamrater från mellanstadiet i Långträsk och från en högstadiekamrat. Varje flytt har inneburit nya brevvänner. Från gymnasiet i Uppsala har jag buntar med brev från säkert tio kamrater. Jag kommer inte spara alla dessa brev och kort men något från var och en.

Under mitt år i Kapstaden 1981–82 tog jag emot och skickade massvis med brev. Det fanns ju inte något internet då. Dessutom fick jag nya brevvänner när jag flyttade hem.

Mina föräldrar, gudföräldrar, svärföräldrar och syskon har också genererat stora mängder. Syskonen ska få sina brev tillbaka. Så har de gjort med de brev jag skickat till dem. Mina föräldrars brev ska jag spara och läsa vid tillfälle.

Och sedan finns det från väldigt många andra vänner och bekanta. De julkort jag sparat slänger jag direkt men en del andra brev sparar jag. Kanske delar jag något med någon vid tillfälle. Vi får se.

I några kommande bloggposter ska jag skriva om ett par kort jag fått som jag särskilt la märke till när jag bläddrade igenom mina högar.

Loppet jag bröt

Efter att ha bloggat om Vasaåket ett antal gånger ska jag nu berätta om ett lopp jag inte fullföljde. Det var i maj 1999 och då handlade det om Göteborgsvarvet. Men innan jag berättar om hur det gick till (eller inte gick till) ska jag dra hela min idrottskarriär helt kort. Jag börjar med ett tidigt konstverk. Jag gick nog på lågstadiet när jag gjorde denna illustration av en tänkt löpare i Finnkampen.

Mitt skapande visar tydliga likheter med tidig egyptisk konst.

Mitt första minne av att ha deltagit i ett skidlopp är från Porjus. Jag gick i årskurs ett och jag tror vi åkte 500 meter eller kanske en kilometer, ute på ett fält. Jag minns att det gick bra för mig. Vid prisutdelningen i skolans gympasal fick jag bland de första gå fram och välja bland alla skänkta leksaker. Mina äldre bröder som gick på samma skola övertalade mig att välja ett litet leksakspiano i plast, som jag egentligen inte ville ha. Men förstås föll jag till föga för trycket och valde just det.

Den 15 augusti 1970 deltog jag i en kretstävling i terränglöpning i Porjus. Min klass var pojkar födda 1958 eller senare (jag är född 1960) och distansen var 1 000 m. Av 37 startande kom jag på plats nummer 21 och klarade kilometern på just under sex minuter. Mina bröder ställde också upp i samma tävling. Jag publicerar resultaten nedan. Två saker kan konstateras. Dels att vi flyttade kort tid därefter, dels att vårt efternamn är felstavat.

Jag har med blyertsstreck markerat alla som tävlade
för Porjus IK (PIK).

Min tre år äldre bror slog mig med tjugo sekunder.

Inte utan stolthet får jag i alla fall konstatera att 
alla tre bröderna genomförde sina lopp.

I Porjus gick det annars bra för mig sportsligt. Jag var snabb och kommer ihåg att jag sprang 60 meter på 10.4 en gång och var bland de bästa på skolan. Trots att jag bara gick i årskurs tre. Från Porjus flyttade vi till Långträsk. Därifrån minns jag två lopp. En gång var det stafett i friidrott i Öjebyn. Vi hade ju inga banor med uppritade streck i Långträsk, så det var en nyhet för mig. Jag tänkte inte så mycket på det utan sprang vid något tillfälle in på en medtävlandes bana och hela laget blev diskat. Inte så populärt. Jag var kanske elva år.

Vid en skidtävling i Lillpite, som jag bloggat om förut, bröt jag av staven före start för att slippa tävla. En lärare hade en extrastav så jag slapp inte undan. Jag minns bara hur nervös jag var.

Högstadiet i Hoting förlöpte utan några större insatser inom tävlingsidrotten. Samma sak gäller gymnasiet i Uppsala. Visserligen var jag med i B-laget i Uppsala Rugbyklubb (Plebs) men det var bara en säsong. Jag tror jag spelade två eller tre matcher. När jag börjat universitetet tävlade jag i ett par distriktsmästerskap i Judo. Ena gången var det fyra personer i klassen och jag kom två. Andra gången kom jag också tvåa men då var vi bara tre. Det innebär att jag i alla fall måste ha vunnit någon match. Det var också på universitetet som jag deltog i Ergoloppet 1985. Av 608 som startade kom 598 i mål. Jag kom näst sist enligt tabellen i tidningen, som jag sparat. I alla fall klarade jag en mil under en timme. Det skulle jag vara nöjd med i dag. Margareta Sund ser jag slog mig med drygt två minuter. Jag minns att Robert sprang förbi mig tidigt i loppet men hittar inte hans resultat bland alla löpare.

Jag vet inte varför de sista inte hade några redovisade tider. För
att det sprang på över en timme eller för att de bröt loppet? Oklart!

Efter fullbordade studier och prästvigning, barnafödande och annat var det lugnt på tävlingsfronten. Vid ett besök hos min syster och hennes familj åkte vi Kråkspåret. Sex kilometer och eftersom syrran var funktionär i den lokala idrottsföreningen hade hon möjlighet att skriva diplom till oss alla.

Nedre raden f v: Samuel, Johannes, Matilda, Karolina.
Övre raden f v: en kamrat till kusinerna, Amanda,
Emil (kusin) och Anna-Maria (kusin) Däremot saknas kusin Joel på fotot.

I Aneby, dit vi flyttade redan, 1992 sprang jag Fredsloppet ett år. Kanske tre eller fyra kilometer. Något resultat minns jag ej. Men jag kom i mål. Men sedan ville kollegan Mårten att jag skulle tävla med Gransnäs Running Team i Göteborgsvarvet. Det gjorde jag tre år i rad. Första två åren klarade jag de 21 kilometerna. Att resultatet blev drygt två timmar fick jag stå ut med. Jag kom i alla fall runt. Jag har bloggat om detta tidigare. Länken är här.

Men det tredje året – 1999 – var jag inte riktigt i slag. Jag minns att jag hade ont i huvudet vid start men trodde att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Efter tre kilometer hade jag så ont i kroppen att jag sprang till ett sjukvårdstält och rasade ihop. De tog in mig i en ambulans och körde mig till Sahlgrenska. Dock utan sirener. Jag kved och ojade mig men den barska sköterskan – som just tagit puls och kollat hjärtljuden – sa åt mig att sluta kvida och börja andas igen. Motvilligt gjorde jag det och mådde aningen bättre. På sjukhuset uppmättes förhöjda levervärden och vid en läkarkonsultation på måndagen efteråt var gissningen att jag fått kramp i gallgångarna.

Nåväl, det ledde till en veckas sjukskrivning. Jag hade ingen lust att vara hemma i Aneby, så jag reste till mina föräldrar. När jag kommit dit fick jag börja med att skjutsa mor till sjukhuset. Hon kom aldrig hem därifrån utan avled några veckor senare. Min egen tolkning av avbrottet i Göteborgsvarvet var att jag hade ett alldeles för intensivt liv och höll på att missa min mors sista tid. Genom sjukskrivningen fick jag möjlighet att vara med henne och far på sjukhuset på dagarna. Det ville jag inte ha varit utan. Så ibland är det bra att ge upp. Åtminstone var det så för mig den gången.

Efter detta lopp har jag inte anmält mig till mer än ett motionslopp. Och det var i Nybro. Linnéalunken. Fem kilometer som jag klarade på 27 minuter om jag minns rätt.

Minnen från Långträsk

För en tid sedan blev jag inbjuden till en grupp på Facebook. Gruppen heter

Vänner som gillar Långträsk

Det var åren 1970–73 som vår familj bodde i Långträsk. Jag minns mina tre mellanstadieår som goda år. Vi var kanske 40–50 elever på skolan. Det var en B-skola, så jag gick i 3-4:an ett år och de andra två åren i 5-6:an.

Häromdagen la någon upp en gammal tidningsnotis i gruppen. Den handlar om en skolstrejk 1935. Föräldrarna till de tolv barnen från Granliden ville att det skulle erbjudas bilskjuts till skolan i stället för hästskjuts. När de inte fick som de ville strejkade de.

Så skedde, om jag kommer ihåg rätt, också våren 1970. Alltså innan vi flyttade dit. Skolan i Långträsk hade brunnit och planen var att bussa eleverna 18 km till grannbyn Koler. Detta fick föräldrarna att ta till strejkvapnet. Min bild är att de strejkade en hel termin. Jag undrar om det stämmer. I augusti 1970 skulle ett möte med ansvariga från kommunen hållas och vi väntade med spänning på resultatet. Som 9-åring var det så klart lockande att strejken eventuellt skulle fortsätta men så blev inte beslutet. Tvärtom skulle en ny skola byggas. Det innebar att vi under tiden – en termin tror jag – fick ha undervisning i bönhuset. 

En del av skolan hade dock klarat sig undan branden och där fanns vår matsal. Det var kanske en halv kilometer som vi fick gå till lunchen. När det hade varit palt ena dagen så sprang vi dagen efter. Då serverades uppstekt palt så långt det räckte. Då gällde det att springa fort. Men jag var ganska snabb.

Jag var faktiskt så snabb, så att jag togs ut till skollaget i fotboll, trots att jag bara gick i 4:an. Vi var sex personer i laget, så det var ju hedrande. Vi skulle spela mot grannbyn Koler – alltid viktigt att vinna detta lokalderby. Det bestämdes att jag skulle spela vänsterback. Inte visste jag så mycket om spelupplägg. Jag stod kvar på min backposition även när vårt lag anföll. Alla ropade och skrek på mig, att jag skulle följa med upp men jag begrep noll och intet. Andra halvlek fick jag sitta på bänken och i resten av min mellanstadieperiod var det ingen som föreslog att jag skulle vara med i laget.

Kortet taget när jag gick i femman. Förmodligen på vintern under läsåret 71-72.
Utöver dessa kamrater hade jag också kompisar i årskursen under, som jag
var klasskamrat med 70-71 och 72-73.

Detta var nog den enda smolken i glädjebägaren. I övrigt är det goda minnen. Inte minst på höstarna när vi samlades på någons tomt och lekte kurragömma och andra lekar. Jag minns en lek som hette sparka burk. Och någon annan som liknade kurragömma men man skulle smyga runt ett hus och varje knut var en fristad. Hette den knutgubbe?

Långträsk ligger mitt i området. Österut kommer Piteå och västerut syns
Arvidsjaur och Glommersträsk.

Långträsk ligger mitt i Markbygden, som idag är riksbekant för att 2021 rymma Europas största vindpark. Jag misstänker att det råder delade meningar om huruvida detta är bra. Å ena sidan arbetstillfällen och klimatsmart el. Å andra sidan intrång i naturen. Nu tror jag i och för sig att det redan skett många intrång. Markbygden är vackert men bitvis är det enorma virkesåkrar med enbart planterad barrskog. Som så många andra är jag kluven. Både till skogsbruk och kraftförsörjning.

Men Långträsk lyckades under de tre åren fånga en del av mitt hjärta. Jag säger som Fröding:

Den platsen är mig kär.
Min barndom susar där.

Brynäs mästare

Det var framför allt under åren 1970-1972 som jag började hålla på Brynäs. Jag gick i mellanstadiet och bodde i Långträsk i Norrbotten. Piteå har ju aldrig (vad jag vet) haft något topplag och jag uppfattade att Brynäs låg i Norrland, även om det är långt mellan Norrbotten och Gävle. Det kändes som om om de flesta i Tre Kronor kom från Brynäs och Tord Lundström var hjälte. Sammanlagt 9 SM guld för Brynäs. Sextio- och sjuttiotalet var Brynäs era! Måste erkänna att gulden 1993 och 1999 inte berörde mig så mycket. Men i år har det varit speciellt. Flera arbetskamrater är inbitna Brynäs-fans. Vad jag däremot inser är att jag alltid gillat färgkombinationen svart och guld. Det syns på min blogg. Det syns på Brynäs logga. Och det syns på min sydafrikanska doktorsutstyrsel. Tigers for ever!

Utvecklar Sverige krigets drönare?

Jag sitter och lyssnar på ett inspelat radioprogram: Konflikt. Det sändes i lördags på i P1. Programmet handlar om den s k robotbyn. Vidsel. Väster om Älvsbyn. När jag var 10-13 år gammal bodde vi i Långträsk. Inte långt därifrån. Kanske 8 mil.

På basen i Vidsel testas s k drönare. Vissa för civilt bruk. Andra för militärt. Enligt programmet finns det kopplingar även till pågående krig.
Programmet är värt att lyssna på. Visst finns det fantastiska civila användningsområden. Exemplevis fjällräddning. Men det är inte OK att Sverige erbjuder övningsområde för krigförande stater, som kan terrorisera människor med dessa förarlösa plan.
Å andra sida är det väl lika illa att Sverige säljer andra vapensystem. Javisst! Därför är det min absoluta övertygelse att vi borde arbeta mer för nedrustning och mindre för utveckling av nya vapenssystem.
Det finns, enligt programmet, en stor skillnad mellan dessa drönare och andra vapenssystem. Det är lättare att döda, när man gör det på avstånd. Fler civila dödas, alltså. En graverande uppgift för president Obama är att drönarna ökat i antal under hans styre. Obama försvarar sig i programmet med att det inte är så. Svårt att veta när man inte är insatt. Men en fråga jag ställer mig är:
Varför heter en av de vanliga sorterna Reaper (=liemannen)?