Svenska kyrkan, Palestina och Israel

Funderar mycket över situationen i Israel – Palestina. Eller Palestina – Israel. Går det att ha en balanserad uppfattning? Går det att förstå båda sidor och inte ta ställning? Tveksamt.

För många år sedan lyssnade jag till Håkan Sandvik, när han talade vid en samling under den årligen återkommande Fredshelgen i Aneby. Jag minns att han sa ungefär såhär:

Jag har förståelse för både Israeler och Palestinier och har vänner på båda sidorna. Men jag kan inte dela mitt hjärta och det bultar för Palestinierna.

Det är inte troligt att jag citerat helt rätt. Jag är också tveksam till om inte ett hjärta kan klappa för båda sidor i en konflikt. Är det inte det som gör att barn i separationer ofta har det så svårt? Men i sak förstår jag och lutar åt att hålla med Håkan. Varför jag gör det, vill jag utveckla nu.

Ojämlika maktrelationer har alltid intresserat mig. Finns överallt. Hierarkier och strukturer. Ibland nödvändiga. Exempelvis kan inte en brandkår i utryckning fungera om alla ska få vara med och tycka. Räddningsledaren bestämmer i skarpt läge.

Maktordningar måste kunna ifrågasättas och för mig känns det viktigt att ställa frågan vem som är i underläge. När det gäller konflikten i det Heliga landet är svaret kanske inte helt enkelt.

Min lekmannamässiga analys säger mig att staten Israel i nuläget har mest makt och att palestinierna på västbanken och i Gaza är i underläge. Israels makt är dock beroende av stöd från väst, framför allt från USA. Om detta stöd skulle dras undan, skulle maktbalansen snart komma att ändras.

Om vi ponerar att detta skulle ske och de krafter som vill utplåna staten Israel och dess invånare fick övertaget, tror jag att sympatierna snabbt skulle skifta fokus. Även mina.

Men just nu framstår det som om palestinierna ligger under.

Detta är ett sätt att se på saken. Ett annat är att fråga:

Vem har rätt? Eller: Vem var där först?

Här blir det omöjligt att svara och jag avstår därför från det.

Det pågår teologifestival i Uppsala. Inbjuden att tala och predika, är den palestinske prästen Mitri Raheb. Arrangörerna får skarp kritik i DN idag av prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. De menar att Raheb står för hatpropaganda mot staten Israel och så kallad ersättningsteologi (som i korthet betyder tanken att kyrkan övertagit det judiska folkets roll).

Jag vill inte ge mig in i debatten i sak, eftersom jag varken träffat Raheb eller läst något han skrivit. Jag vill enbart göra en reflektion utifrån ett av Annika Borgs och Johanna Anderssons argument. Jag citerar debattartikeln i DN:

I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, går Mitri Raheb ännu längre och menar att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har:
”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.”

För mig är det osmakligt att dra in DNA. Till och med ovärdigt. Men uttalar sig inte Raheb om Netanyahu som person och inte om judarna som grupp? Därför är det inte helt riktigt när Annika Borg och Johanna Andersson skriver att Raheb menar att

... palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har.

Hans argument är ju att Netanhyahu inte har det, eftersom han kommer från Östeuropa.

Och kanske, detta är en misstanke jag har, kan hans argumentation vara ett svar på något som sagts utav en person som använt samma argument för att stödja det judiska folkets historiska rätt till landet. Jag vet inte. Men jag delar kritiken som förs fram i DN-artikeln att detta resonemang inte är tilltalande. Det är knappast heller konstruktivt.

Men jag menar att biskop Åke Bonnier uttrycker saken bättre, när han på sin facebook timeline skriver:

Har just läst Annika Borg och Johanna Anderssons kritiska artikel på DN-debatt (http://www.dn.se/…/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-o…/). Jag måste säga att jag är kritisk till Mitri Rahebs teologiska tolkning. Jag har lyssnat till honom i Betlehem och jag har samtalat med honom och jag har svårt att förstå denna ersättningsteologiska hållning. Biskop Munib Younan som är evangelisk luthersk biskop i det Heliga landet och Jordanien samt ordförande i Lutherska världsförbundet är mycket mer nyanserad och samtidigt skarp. Man måste skilja mellan det judiska folket och israelisk politik. Det senare måste man kunna kritisera liksom palestinsk politik, svensk politik och annan politik därför att man ogillar den aktuella regeringens politiska hållning. Samtidigt är det svårt att helt och hållet förstå den lokala situationen i både Israel och Palestina när en inte själv lever i det lokala sammanhanget. Vad som nu är viktigt är att vi som kristna i Sverige tydligt står upp mot all antisemitism och därmed också ersättningsteologioavsett hur den kommer till uttryck och oavsett vilka som ger röst åt den. Om detta har jag skrivit i mitt senaste blogginlägg: