Just nu pågår det samtal, diskussioner och ordväxlingar
kring korset i Svenska kyrkan. Det är i och för sig gott. Vad skulle hända med
oss om vi inte förde samtal?
Det går förstås att ha synpunkter på tonen i samtalet. Jag
ser i olika flöden att detta diskuteras.
Jag tar min utgångpunkt i slutet av juli, när redaktörerna
för Kristen Opinion (Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund) startade
en facebook-grupp:
#mittkors
Med detta ville de bland annat ta ställning för världens
förföljda kristna. Det går att läsa mer här.
Initiativet har kommenterats av många. Det hänvisas i mina
flöden bland annat till Gunnar Sjöberg, som skrev om det på sin blogg och Åke Bonnier,
som bloggat om det.
Det har även skrivits i annan media. Och i sammanhang, som
inte är Svenska kyrkan. T ex har bloggen Katolsk Vision gjort kopplingar till
korstågen.
Detta visar att denna diskussion har djupa rötter bakåt i
den kristna historien. Korset har inte alltid varit ett försoningstecken.
 |
| Detta kors har jag haft för ögonen under många andakter. Både när jag gick på Fjellstedska skolan som gymnasist, när jag gick på pastoralinstitutet och nu när jag undervisar på utbildningsinstitutet. |
Varje dag, på mitt arbete, firar jag mässa eller andakt på
Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vi är i Fjellstedtska skolans lokaler och
altartavlan är ett exempel på en del av vår kristna historia. Enligt legenden
skulle Konstantin den store, när han var i fält, i en vision ha sett ett kors i
himlen med orden:
I detta tecken, ska Du segra!
Det är ju inte någon okomplicerad bild i vårt kapell. Men nu finns den där. Och den påminner oss om vårt förflutna. Det är i sig positivt.
Till saken hör, att redan Konstantins mor, Helena, ska ha
sökt efter det sanna korset, d v s det faktiska kors, som Jesus korsfästs på, i
Jerusalem. För att göra en lång historia kort fann hon, med hjälp av en jude,
Judas, korset och även de kors, som rövarna hängt på. För att säkerställa
vilket av dessa kors som verkligen var Kristi kors, fördes en ung, sjuk man
förbi alla korsen. Vid två av korsen hände inget, men vid det tredje blev han
frisk. Detta var alltså Kristi sanna kors. Allt enligt legenden.
Det går att googla och finna att detta kors även fördes med
i korsriddarnas strider och beslagtogs av muslimen Saladin efter slaget vid
Hattin Horn 1187. Jag tror att även dessa berättelser ligger och skvalpar i
diskussionen.
Det är alltså inte konstigt om korset blir ett ”slagträ” i
konflikter kring hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till de andra
abrahamitiska religionerna.
Men är det nödvändigt?
Det bästa jag läst i frågan är en kort kommentar från Håkan
Sandvik, i en facebook tråd. Jag har fått lov att citera honom.
I hela "kristen identitet" diskussionen finns det en stark underton av misstänkliggöranden som tycks ha många bottnar. Skulle det inte vara dags att ordna någon form av konferens eller öppet diskussionstillfälle där var och en får förklara sig själv utan att andra skall säga vad de "egentligen" menar utan att säga det. Om vi står för dialog t.ex med muslimer måste vi väl också våga dialog med andra som identifierar sig som kristna. Vid ett sådant tillfälle måste man möta människa till människa och inte bara läsa mellan raderna och bedöma (döma) enligt vad man tror att "de andra" har för dolda agendor. Den dialogen skulle vara minst lika viktig för Svenska kyrkan i dag som dialogen med muslimer.
Det vore väldigt spännande om en sådan konferens ordnades.
Den fick gärna gå i försoningens tecken. Kanske inledas på fredag kväll med bön
inför korset i Taizé-anda.
Jag tror att det skulle visa sig att det finns olika
religionsteologiska ståndpunkter i Svenska kyrkan. Och det är väl helt i sin
ordning. Men det vore ju bra om var och en själv fick beskriva sin teologi.
Möjligen skulle vi då kunna lära oss något av varandra. Inte
bli överens. Men uttrycka kristen enhet.
När Helena sökte det sanna korset, visade det sig att det
kors som kunde hela den som var sjuk, var det sanna korset.
