”Allt går sönder” är att betrakta som en klassiker. (Chinua Achebe. Allt går sönder. Översättning: Ebbe Linde. Stockholm, Tranan. 2004.) Författaren beskrivs som portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. På baksidan av den pocketutgåva jag just läst står det om boken att
… den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism.
I boken är det huvudpersonen Okonkwo som står för motståndet mot det nya. Man kan inte sympatisera med allt han står för. Inte heller med allt som européerna står för. I början av deras möte utspelar sig en smått komisk ordväxling, som kan passa dagen före Heliga Trefaldighets dag. Genom en tolk har missionären berättat om Jesus Kristus, Guds son. Okonkwo är närvarande men mest intresserad av att det ska bli lite tumult, så att de kan piska upp de objudna gästerna. Han kan dock inte låta bli att ställa en fråga:
”Ni sa med egen mun att det bara fanns en gud. Nu talar ni om hans son. Vem är han då gift med?” – Hopen mumlade bifall. ”Vi har aldrig sagt att han är gift”, sa tolken lamt. ”Nej, men din bak sa att han hade en son”, sa den skämtlystne. ”Då måtte han väl ha en hustru och hon också en bak!”
Missionären ignorerade honom och började tala om den Heliga Treenigheten. När han slutat med det var Okonkwo fast övertygad om att karlen var komplett rubbar. Han ryckte på axlarna och gick sin väg för att tappa palmvin till kvällen. (sid 189)
(Det är oklart vad som avses med ordet ”bak” men det är någon slags ordvits, som har att göra med att tolken uttalar orden på folkspråket, Igbo, lite konstigt).
Just i den ovan beskrivna situationen är det lite svårt att säga vem som har makten. Missionären och hans tolk är nog att betrakta som relativt utsatta. Mest beroende på att de endast är två. Men ganska snart förändras bilden och den engelska kolonialmakten visar på olika sätt att de är militärt överlägsna de människor, vars ättlingar idag utgör Afrikas folkrikaste nation, Nigeria.
I min bibelläsning denna morgon läser jag om Petrus och Johannes som står inför Stora Rådet, anklagade för att ha predikat om Jesus och dessutom botat en lam man. Vid denna situation är det definitivt Stora Rådet som har makten, även om de är rädda för folket. Vilket ju alltid makten är. I förhöret med Petrus och Johannes beskriver Lukas att rådsherrarna blev förvånande över hur frimodiga Petrus och Johannes var, trots att de var enkla och olärda män.
De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. (Apg 4:18-22)
Jag kan inte låta bli att tänka att det finns en viss parallellitet med skolavslutningsdiskussionen. (Förlåt mig nu för att jag drar upp den igen, trots att jag sagt att min förra bloggpost var ett slutord.) Om jag ska vara frimodig eller inte har att göra med vem som har makten. Samma sak när det gäller mötet mellan kristen tro och afrikansk kultur bland Igbo-folket i det nuvarande Nigeria.
Man kan också beskriva det som ett möte mellan olika diskurser. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträde. I en hegemoni är detta inget större problem. Men när diskurserna möts och det uppstår en diskursiv kamp, då synliggörs dolda maktrelationer. Man kan fundera mycket om detta både när det gäller händelserna i Jerusalem kring år 30-40 e. v. t. liksom man kan fundera över det i mötet mellan kristen tro och det traditionella Afrika, både nu och då. På samma sätt kan meditera över vilka dolda maktrelationer som synliggörs i mötet mellan kristen tro och det omgivande samhällets värderingar i Sverige och Europa just nu. Att Svenska kyrkan fortfarande har mycket makt är självklart. Vad jag säger är att det pågår en diskursiv kamp. Hegemonin är bruten och frågan är vilken diskurs som ska råda i framtiden. Diskursiva kamper upplöses förr eller senare i det som kallas för en hegemonisk intervention. Hur den kommer att se ut återstår att se.
