Det går som tåget …

För det mesta är jag väldigt nöjd med mina tågresor. Jag uppskattar detta färdsätt även om jag är kritisk till att det fortfarande är mycket dyrare än flyget. För det mesta. Som kolportör är det viktigt att tågen fungerar och det får gärna vara ekonomiskt försvarbart.

I söndags kväll åkte jag med nattåg till Skåne. Jag hade bokat i tid och fick en hel sovkupé för mig själv. Trodde jag! Förmodligen läste jag dåligt för jag fick i själva verket en hel liggkupé för mig själv. Det gick bra även det men jag hade sett fram emot egen toalett. Jag åkte med Snälltåget och måste nog tillstå att det just i detta fall var en väldigt sliten vagn. När jag skulle göra i ordning en av underslafarna lyckades jag inte räta upp den, så jag fick vackert lägga mig i en mellanslaf med minimalt utrymme. Tåget var försenat i Uppsala, så klockan blev nästan midnatt innan jag somnade. Vi skulle vara i Hässleholm sex på morgonen men anlände redan halv sex. Nåja, allt gick bra och jag hade gott om tid till anslutande tåg till Bibelns värld i Starby. (Jag blev hämtad i Knivinge).

Jonas Magnusson spelar Petrus, när han
förnekar Jesus. Arbetslaget från
Svenska kyrkan i Arboga är på besök.

På hemresan åkte jag Pågatåg och SJ. Allt gick smidigt och bra. Men när jag skulle byta i Stockholm blev jag konfunderad. Två tåg mot Uppsala samma tid? 13.11. Är det möjligt. Det ena var SJ och det andra Mälartåg. Det visade sig att det ena tåget gick via Märsta (SJ) och det andra via Arlanda (Mälartåg). Och på Arlanda hade det inträffat en olycka, så Mälartåget skull bli försenat.

Som av händelse fick jag syn på en ytterst liten informationstavla, där det stod att SJ och Mälartåg i detta fall tillämpade biljettsamverkan. Så jag gick till det andra spåret och frågade tågvärden (SJ) om jag fick åka med min Mälartågsbiljett. Hen lutade sig mot mig och bekräftade med svag röst, som om det var hemligt, att så var fallet.

Med andra ord kom jag med ett tåg som faktiskt avgick 13.11 till skillnad från de som väntade på den andra perrongen och förmodligen blev kraftigt försenade. När jag hade installerat mig på arbetsrum strax före 14.00 kom det ett SMS från Mälartåg med följande lydelse:

Hej!

Vi har uppmärksammat att ditt Mälartåg 936 är inställt. Din nuvarande biljett är giltig på kommande Mälartåg. Du hittar tider för senare avgångar här: trafikverket.se/trafikinformation/tag. Mer information gällande dina rättigheter finner du här: malartag.se/villkor-och-foreskrifter/resevillkor-malartag.

Vid frågor eller funderingar hittar du våra kontaktuppgifter här: malartag.se/kundservice/.

Med vänliga hälsningar,

Mälartåg Kundservice

Men då var jag alltså redan framme i Uppsala. Aningen märkligt i mina ögon. Kunde inte ett automatiskt SMS gå ut så fort det är förseningar? Varför måste ett tågbolag undanhålla kunden att det finns en möjlighet att åka samma sträcka med en annan operatör? För det var ju precis det som stod på den lilla skärmen som jag upptäckte. Tillämpar det biljettsamverkan eller inte, kan man fråga sig?

Jag hoppas verkligen att tågbolag och trafikverk tar sig an denna och liknande utmaningar. Så att människor väljer tåg framför mindre klimatsmarta transportsätt.

Petrus hustru – en ny bekantskap

När jag förberedde morgondagens predikan dök hon upp. Petrus hustru. Det är såklart upprörande att Petrus har tre olika namn i Nya testamentet. Först Simon och sedan Petrus, som på hebreiska är Kefas. Klippa. Men att hans hustru inte har något namn. 

Vi förstår att hon finns, eftersom Jesus botar Petrus svärmor enligt exempelvis Matteus 8. Skälet till att vi stötte ihop var alltså min predikoförberedelse över morgondagens evangelietext från Matteus 8:5-13, för i stycket efteråt sker helandet av Petrus svärmor. 

Självklart har jag länge varit medveten om att hon fanns. Den kvinna som var gift med Petrus. Men inte så mycket mer. Nu såg jag i en notis i den predikokommentar jag använde, att hon även förekommer på ett annat ställe i Nya testamentet. Jag konsulterade Tord Fornbergs kommentar till Matteusevangeliet och där stod det mer om henne. Jag hade Tord som lärare i nytestamentlig exegetik på början av 1980-talet och då fick i lösblad det som sedan blev hans bok. Tord är vice ordförande i Svenska Bibelsällskapet, så vi har ofta kontakt. Men just denna notis hade jag alltså inte uppfattat.

Det är Paulus som berättar följande i Första Korintierbrevet:

Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas? (1 Kor 9:5).

Jag läser vidare i Kärnbibeln, som har en faktaruta om Petrus och noterar:

Han var gift och hans hustru följde med på hans resor, se 1 Kor 9:5.

Detta nämns även på en informativ sida som heter Allt om Bibeln. Tänk att det tog mig 60 år att upptäcka denna intressanta detalj. Petrus, som sägs vara den förste biskopen i Rom och nummer ett i raden av påvar i Rom, hade med sig sin fru på sina missionsresor. Vem var hon? Vad sa hon? Vad gjorde hon? Vem tog hand om barnen, när båda föräldrarna var ute och reste? Frågorna hopar sig!

Jag konsulterar boken Bibelns kvinnor, som skrivits av Charlotte Frycklund. Den finns att köpa i Bibelbutiken. Jag tror att hon också missat denna detalj eller hoppat över den. Petrus hustru tror jag inte har ett eget kapitel. Inte vad jag kan se i alla fall. Det har däremot Petrus svärmor. Och i den texten dyker Petrus hustru upp och Charlotte frågar:

Träffades inte din dotter och Simon i det här köket … Där tändes en glimt i din dotters öga, en glimt du kände igen och så blev Simon en vanligt förekommande besökare i hemmet … (sid 195).

Men ser jag rätt för inte Charlotte någon poäng av att hon också var med på resor med sin man. Det vore spännande att veta om det finns någon som forskat kring vem hon var.

Det handlar om makt

”Allt går sönder” är att betrakta som en klassiker. (Chinua Achebe. Allt går sönder. Översättning: Ebbe Linde. Stockholm, Tranan. 2004.) Författaren beskrivs som portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. På baksidan av den pocketutgåva jag just läst står det om boken att

… den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism.

I boken är det huvudpersonen Okonkwo som står för motståndet mot det nya. Man kan inte sympatisera med allt han står för. Inte heller med allt som européerna står för. I början av deras möte utspelar sig en smått komisk ordväxling, som kan passa dagen före Heliga Trefaldighets dag. Genom en tolk har missionären berättat om Jesus Kristus, Guds son. Okonkwo är närvarande men mest intresserad av att det ska bli lite tumult, så att de kan piska upp de objudna gästerna. Han kan dock inte låta bli att ställa en fråga:

”Ni sa med egen mun att det bara fanns en gud. Nu talar ni om hans son. Vem är han då gift med?” – Hopen mumlade bifall. ”Vi har aldrig sagt att han är gift”, sa tolken lamt. ”Nej, men din bak sa att han hade en son”, sa den skämtlystne. ”Då måtte han väl ha en hustru och hon också en bak!”
Missionären ignorerade honom och började tala om den Heliga Treenigheten. När han slutat med det var Okonkwo fast övertygad om att karlen var komplett rubbar. Han ryckte på axlarna och gick sin väg för att tappa palmvin till kvällen. (sid 189)

(Det är oklart vad som avses med ordet ”bak” men det är någon slags ordvits, som har att göra med att tolken uttalar orden på folkspråket, Igbo, lite konstigt).
Just i den ovan beskrivna situationen är det lite svårt att säga vem som har makten. Missionären och hans tolk är nog att betrakta som relativt utsatta. Mest beroende på att de endast är två. Men ganska snart förändras bilden och den engelska kolonialmakten visar på olika sätt att de är militärt överlägsna de människor, vars ättlingar idag utgör Afrikas folkrikaste nation, Nigeria.
I min bibelläsning denna morgon läser jag om Petrus och Johannes som står inför Stora Rådet, anklagade för att ha predikat om Jesus och dessutom botat en lam man. Vid denna situation är det definitivt Stora Rådet som har makten, även om de är rädda för folket. Vilket ju alltid makten är. I förhöret med Petrus och Johannes beskriver Lukas att rådsherrarna blev förvånande över hur frimodiga Petrus och Johannes var, trots att de var enkla och olärda män.

De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. (Apg 4:18-22)

Jag kan inte låta bli att tänka att det finns en viss parallellitet med skolavslutningsdiskussionen. (Förlåt mig nu för att jag drar upp den igen, trots att jag sagt att min förra bloggpost var ett slutord.) Om jag ska vara frimodig eller inte har att göra med vem som har makten. Samma sak när det gäller mötet mellan kristen tro och afrikansk kultur bland Igbo-folket i det nuvarande Nigeria.
Man kan också beskriva det som ett möte mellan olika diskurser. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträde. I en hegemoni är detta inget större problem. Men när diskurserna möts och det uppstår en diskursiv kamp, då synliggörs dolda maktrelationer. Man kan fundera mycket om detta både när det gäller händelserna i Jerusalem kring år 30-40 e. v. t. liksom man kan fundera över det i mötet mellan kristen tro och det traditionella Afrika, både nu och då. På samma sätt kan meditera över vilka dolda maktrelationer som synliggörs i mötet mellan kristen tro och det omgivande samhällets värderingar i Sverige och Europa just nu. Att Svenska kyrkan fortfarande har mycket makt är självklart. Vad jag säger är att det pågår en diskursiv kamp. Hegemonin är bruten och frågan är vilken diskurs som ska råda i framtiden. Diskursiva kamper upplöses förr eller senare i det som kallas för en hegemonisk intervention. Hur den kommer att se ut återstår att se.