Orre testamente

I över ett år har vi förberett och planerat denna helg. Huvudanledningen är lansering av Nya testamentet på sydsamiska. De första tankarna väcktes, vad jag förstår, i den norska delen av Saemie redan på slutet av 1970-talet. 1993 kom Markusevangeliet och sedan har arbetet gått vidare. På söndag ska jag få vara med och överräcka hela Nya testamentet till ordföranden i Samiska rådet i Svenska kyrkan, Erik-Oscar Oscarsson. Och min kollega i Norge, Øyvind Haraldseid, räcker över ett likadant till ordförande i Samiskt kirkeråd i Den norske kirke, May Bente Jönsson. Jag kommer skriva mer om detta på söndag kväll. 

Idag inleddes helgen med en fantastisk utställning på Gaaltije Saemien Museume. 21 sydsamiska utställare fanns med. Vilka imponerande hantverk.

Vi har arrangerat utställningen tillsammans med Sámi Duodji Sameslöjdstiftelsen, Duodjeinstituhtta, Gaaltije, Saemien Åålmege och Härnösand stift. Läs mer här.

Saltflaska i rotslöjd.

Handväska.

På det samiska konfirmandlägret används
en frälsarkrans  som är gjord i sameslöjd.

Utöver hantverket fanns också en del med samiska biblar från olika tidsepoker samt bilder på liturgiska kläder och föremål som är sydsamiskt hantverk.

Det kom massor med folk. Lokalerna blev snabbt fyllda men besökarna var så glada och imponerade. Så roligt.

För oss som varit med och arbetat med detta och för de organisationer som står bakom serverades sedan renskav med smörstekta kantareller, gáhkku (samiskt bröd), lingondricka eller älgörtsdricka. Efterrätt med hjortrontema. Och vi satt i en öppen Lavvu (tält). Det var en underbart fin avslutning på den första dagen.

Kyrkoherden i Frösö, Sunne och Norderö församling,
Karolinn Strandberg, bakade all gáhkku. Så gott!

Det som inte finns i arkiven är paniken

Som utlovat i min förra bloggpost ska jag nu dyka lite djupare i boken:

Herrarna satte och hit

Den är skriven av Elin Anna Labba. Hon berättar om boken och läser även några avsnitt högt i ett Youtube-klipp som finns här.

Där berättar hon bland annat att det visserligen är hennes namn som står på bokens framsida men att det är många som varit med om att skriva boken genom att berätta sina berättelser. Hon kallar det för en sorgebok men menar också att vi som läser boken därigenom är med om att läka de sår som finns, vi bidrar till att läka historien.

Boken är utgiven på Nordstedts förlag 2020. Jag har läst pocketutgåvan som kom 2023 och på sidan 160 hittar jag överskriften till denna bloggpost. Sammanhanget är inte direkt tvångsförflyttningarna – eller dislokationen – som staten väljer att kalla dem. Bággojohtin på nordsamiska. Citatet kommer från en berättelse om skolpolitiken och inte minst hur nomadskolorna påverkade barnen.

Barnen är också osynliga. Myndigheterna registrerar deras renmärken och skolan som de ska flytta till när de kommer fram. Det som inte finns i arkiven är paniken. Hur de nyinflyttade skolbarnen klöser, snorar och gråter och rymmer längs med stängslet i skogen och gömmer sig i träd. De står inget om hur de skriker att de inte vill till internatskolan med det främmande språket. Inte med en gång!

Hur hårt omfamnar man ett barn som ska stanna på en okänd skola i ett halvår, precis när man har kommit fram? Mödrarna sitter hos dem tills de somnar, smeker kinden och vandrar sedan iväg.

Elin Anna Labba skriver – jag tror just detta är hennes egna reflektioner – om hur det är männen som staten är intresserade av och hur kvinnor och barn, i arkiven, osynliggörs. Bland exempelvis de renskötande samerna var det inte så. Kvinnor och män tog hand om renarna tillsammans.

Boken är mycket läsvärd. Den handlar om hur Sverige och Norge, efter unionsupplösningen 1905, då Norge skulle utvecklas till en egen nation, offrar samerna. När gränsen dras mellan länderna beslutas att samerna inte får färdas med sina renar som de har brukat. Det ska vara slut med det. Och som en följd av att vissa områden ska tömmas på renar. Det innebär att hundratals familjer flyttas söderut. Till platser där det redan finns samer och renar. Det blir såklart konflikter. Ingen av samerna har bett om denna förändring.

Vid ett tillfälle glimtar det till i boken. Finns det kanske bland herrarna ändå någon form av medmänsklighet? Elin Anna Labba återger ett brev från en av fogdarna, Erik Malmström. Han avslutar en skrivelse till Márjá och Gusttu Bierar:

Till slut får jag önska Eder all lycka och välgång på Eder nya vistelseort. Lycka till!

Eller är detta bara ett uttryck för att familjen anpassat sig efter övermakten. Att fogden är nöjd, som hon skriver. Det är verkligen en sorgebok.

Några intryck från Saepmie

Den senaste tiden har Saepmie gjort sig påmint på flera olika sätt. (Saepmie är sydsamiska. Det kan också skrivas Sápmi, Sábme eller Sábmie.) Det blir nu några bloggposter om samer och om det samiska. Jag skrev för en tid sedan om en teaterföreställning som påverkade mig (och hustrun) djupt. Det går att läsa den bloggposten här. Nu har jag läst boken som ligger till grund för teaterföreställningen.

Herrarna satte oss hit

I nästa bloggpost ska jag kommentera boken lite mer. Men jag har också läst en annan bok, som heter:

Älven i mig

Det var min syster som tipsade. När båda mina bröder också hade skaffat boken gjorde även jag slag i saken. Helst skulle jag velat låna den på bibliotek men den var utlånad i hela Uppsala, så jag fick köpa ett exemplar. Mycket läsvärd. Det blir en egen bloggpost även om den. Boken handlar inte i första hand om tvångsförflyttningarna, de som det berättas om i ”Herrarna satte och hit”. Här är det regleringen av älvarna som beskrivs och det handlar helt och hållet om Luleälven. Både stora och lilla. Regleringarna av dessa vattendrag ledde förstås till förflyttningar av samer även de. 

Denna vecka har dessa båda böcker landat i min vardag eftersom vi har haft sammanträden i tre dagar. Sammanträden som rör bibelöversättning till lulesamiska och sydsamiska. Först två späckade mötesdagar i Uppsala tisdag onsdag. Därefter reste jag till Staaren (Östersund) där vi i augusti ska lansera Nya testamentet på sydsamiska. Det var viktigt att på plats få se lokaler och även möta personer som är viktiga i lanseringen. Jag leder den grupp som planerar lanseringen.

Bland annat fick vi se Mariamaljan i Stora kyrkan. Det är en stor mässingsplatta som representerar Maria, Jesus mor. Den påminner också om de smycken som samer bär i sina dräkter. De kan ibland vara av silver, ibland av mässing. Den är placerad till vänster om högaltaret uppe på en balkong men den går att flytta. I ett reportage från SvT medverkar utöver konstnären, Anna Maria Marsfjell, även prästen Karolinn Strandberg. Karolinn är med i vår projektgrupp och det är även Sofia Strinnholm, som syns på bild i reportage. Länken kommer här.

Att få vara med i arbetet för att Bibeln ska bli tillgänglig på de samiska språken är stort för mig. Det är som att en cirkel från min uppväxt sluts.

På väg hem från Staaren hittade jag en skrift på tåget. Den heter

[Kultje]

Den är utgiven av Vattenfall. Jag hittar ingen förklaring till namnet. Trodde först att det kanske kunde vara samiska men jag är tveksam. Eftersom det är hakklamrar runt ordet kanske det ska uppfattas som fonetisk skrift och i så fall ska det utläsas som det engelska ordet för "kultur":

Culture

Tidningen handlar om den enastående utvecklingen i norr. Om den gröna omställningen. Jag kunde kommentera mycket i den. Visst är det hoppfullt med grönt stål och allt annat. Men det jag undrar är, har någon reflekterat över vad detta betyder för samerna?

På sidan 81 dyker dock några rader om samerna upp. Det är i en artikel som heter

Norrbotten ur en äventyrares ögon

Det handlar om Linda Åkerberg som är just äventyrare.

För Linda innehåller Norrbottens historia två berättelser – den svenska och den samiska – som sedan blandas och blir nutidshistoria.

Men på intet sätt antyds att samerna fått och får betala ett högt pris för den industriella utvecklingen, både nu och då.

Hon skriver även om Stora Sjöfallet (Stuor Muorkke) som också förekommer i boken ”Älven i mig”. Linda Åkerberg skriver att platsen ”berättar om Sveriges historia från industrialism till sent 1900-tal.” Men inget om hur regleringen av Stuor Muorkke påverkade samerna.

På näst sista sidan skriver förre statsministern, Göran Persson. Han berör bland annat sitt uppdrag som styrelseordförande för Vattenfall. Han skriver:

Det här uppdraget, att vara ordförande i LKAB, är det finaste uppdrag jag har haft.

Det säger en del om omfattningen av denna omställning. Han avslutar med att önska människor välkomna till Norrbotten:

Här finns framtiden.

Men inte heller han har något som helst att säga om samerna. Jag återkommer till de båda böcker jag läst. För det finns mer att säga.

Fruktansvärt

Det som hänt i Norge är helt enkelt fruktansvärt. Det väcker många tankar. Vilken tragik för dem som drabbats. Hur viktigt det är att kämpa för ett öppet och demokratiskt samhälle. Inte minst när något som detta händer.
En av de första kommentarerna i TV riktade misstankarna mot Al Qaida. Näst äldsta dottern reagerade skarpt. Jag måste erkänna att jag inte tänkte direkt hur fel det var att direkt rikta misstankarna åt det hållet. Så visade det sig att det var en ensam galning. Visserligen med högerextrema åsikter. Men ändå en ensam person. En reflektion är att det är oerhört viktigt att ingen i samhället får bli så ensam att hon eller han kan vara i stånd att utföra ett dåd som detta. Det ser jag som viktigt att kämpa för.
Ondskan finns inte bara långt bort. Den finns nära. Handen på hjärtat finns den också inom mig själv. Jag ber och hoppas att jag aldrig kommer att utföra något så hemskt som detta.
Imorgon ska jag fira högmässa och bära med mig mina norska systrar och bröder i bön inför Guds ansikte. Alla de som drabbats men också den person som lånade ut sitt liv till ondskan.