Monsieur Chocolat

Igår kväll såg vi en film på Svt Play. Vi gör det ibland, när det inte går något sevärt på TV. Netflix har vi inte riktigt anammat än. Och alla våra DVD-filmer finns i fritidshuset. Liksom en stor mängd VHS-rullar. Samt en fungerande VHS/DVD-spelare.

Nu blev det alltså film i datorn. (Vi har inte någon Chromecast heller). Det går bra. Och vilken innehållsrik film. Den heter:

Monsieur Chocolat

Filmen bygger på en verklig berättelse om Rafael Padilla vars artistnamn var just Chocolat. Han var den förste svarte cirkusartisten i Frankrike och verksam runt förra sekelskiftet. På grund av sin hudfärg blev han aldrig fullt accepterad. Berömd, ja. Förmögen, ja. Men fortfarande svart. Han uppträdde tillsammans med George Foottit. Tillsammans är de en vit clownen och en august, två klassiska clowngestalter.

Filmen är – vad jag förstår – inte helt biografisk. Regissören heter Roschdy Zem och är fransman med marockanskt ursprung. Han brukar göra filmer som utmanar rasistiska stereotyper. Jag har läst en recension av Paul Byrnes och den beskriver hur viktig denna film är i ett Frankrike, som fortfarande behöver arbeta med frågor kring rasism.

In a sense, it's a film about how far attitudes to race have changed in a century, and how far from enough that still is.

Rafael Padilla spelas av Omar Sy, en av Frankrikes mest kända, svarta skådespelare. Det känns mycket trovärdigt. Som barn säljs han som slav på Kuba och hamnar i Frankrike. På olika sätt blir han engagerad i en liten lantlig cirkus, där han får spela kannibal, enligt filmen. Till slut hamnar han på en betydligt mer etablerad cirkus i Paris.

Filmen innehåller en kärlekshistoria med en vit kvinna och mycket annat. Hans kompanjon, Foottit är homosexuell. Även om filmen på ett bra sätt belyser den rasism som fanns i Frankrike då (och säkert även nu) finns andra former av förtryck. Att det finns kvinnor som tvingas sälja sina kroppar – även till Rafael Padilla – gås förbi utan kommentar.

Att en svart person visas upp på en cirkus – för så är det – är ingen unikt för Frankrike. Jag kunde inte låta bli att tänka på Joseph mKhwelantaba Zulu från Sydafrika. Han prästvigdes i Uppsala domkyrka 1901 men dessförinnan hade han visats upp som vilde på cirkus. Det går att lyssna på ett radioprogram om honom via denna länk.

Det är ställt utom allt tvivel att vi i Sverige – liksom i Franrike och i hela den så kallade västvärlden – behöver arbeta med vår syn på den andra personen. Det kan gälla någon av de sju så kallade diskrimineringsgrunderna:

kön

könsöverskridande identitet eller uttryck

etnisk tillhörighet

sexuell läggning

religion eller annan trosuppfattning

funktionsnedsättning

ålder

Eller något annat. Det kommer många rapporter och nyheter i Sverige som antyder att vi inte alls blir bättre på detta område. Tvärtom. Därför behöver vi fortsätta att arbeta målmedvetet med våra fördomar och med de stereotyper som styr vårt sätt att tänka. Inte minst med tanke på de politiska vindar som blåser i vårt land just nu.

Med tåg till Spanien

Kalmar är känt för många saker. I en omröstning om vilken stad som är Sveriges sommarstad har Kalmar vunnit fyra år i rad. Det går att läsa i Lokaltidningen på nätet. Kalmar var i centrum redan från slutet av 1300-talet, då staden var unionshuvudstad i den union, som inbegrep delar av det som idag är nuvarande Sverige, Finland, Danmark, Grönland, Island, Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och som kallades just Kalmarunionen. Varje år avgörs också en deltävling i den internationella triathlon-tävlingen Ironman i just Kalmar. Det som jag dock vill lyfta fram just nu är att Sveriges förmodligen bästa tågresebutik finns i Kalmar. Den heter kort och gott

Centralens Resebutik i Kalmar

Den är sedan många år privatägd men ligger kvar i stationsbyggnaden, så den som ska resa med tåg, kan gå in i en fysisk butik och få hjälp att köpa sin biljett. För några år sedan gjorde jag just detta och de ställde vänligt upp men upplyste mig samtidigt om att det skulle bli billigare om jag köpte biljetten med min mobil. Det handlade alltså inte om ovilja att hjälpa till utan var ett uttryck för omtanke om kunden.

När det gäller tågresor i Europa är butiken svårslagen. Därför var det självklart för oss att anlita just denna butik. Redan ett antal månader i förväg fick vi ett prydligt paket med interrailkort och ett antal platsbiljetter. Det var inte en helt okomplicerad beställning men så här i efterhand kan vi nöjt konstatera att allt har fungerat i det närmsta perfekt. Visst, det kostar en del och det tar också tid att åka tåg. Men för oss var det ett medvetet val. Ett sätt att gå ner i varv inför vår pilgrimsvandring. Så här såg resan ner ut. Tåg om inget annat anges:

18 juni         Kalmar (Höör) – Köpenhamn
                    Köpenhamn – Hamburg (buss på sträckan Köpenhamn – Rødby                              [färja Rødby – Puttgarden]
                    Hamburg – Offenburg (nattåg)

19 juni         Offenburg – Paris (Gare de l'Est)
                    Gare de l'Est – Gare Montparnasse (Metro – tunnelbana)
                    Paris (Gare Montparnasse) – Hendaye
                    Hendaye – San Sebastian
                    [Hotell i San Sebastian]

20 juni         San Sebastian – Ponferrada
                    Ponferrada – Pedrafita do Cebreiro (buss)
                    Pedrafita do Cebreiro – O Cebreiro (taxi)

I runda slängar tog resan två och halvt dygn. Men allt fungerade bra och vi hade gott om tid att slappna av, titta på utsikten och studera medpassagerare samt roa oss med korsord och kortspel.

Texten på denna skylt är faktiskt på tre språk:
spanska, baskiska och engelska.

Det blev lite komiskt i San Sebastian. Vi kom till stadens ena station, med tåget från Hendaye, i Frankrike och skulle åka vidare i Spanien från stadens andra station. Hustrun ville gärna söka upp den station vi skulle åka från morgonen därpå, för att vara på den säkra sidan. Helst innan vi sökte upp det hotell vi bokat. Jag tyckte dock att vi först skulle gå till hotellet. Hur löste vi denna minimala kontrovers? Den löste sig själv, för vi hade, utan att vara medvetna därom, bokat ett hotell precis bredvid stationen.

När vi morgonen därpå åkte den sista dagsetappen, hamnade vi på ett tåg med i stort sett enbart spanjorer. Det var fint att åka genom Baskien, få inse att människorna där lever i tvåspråkighet och att inse att det är så också i norra Sverige, där vägskyltarna ofta finns både på svenska och på något av de samiska språken.

Utanför järnvägsstationen i Köpenhamn. Dag 1.

På lokaltåget i norra Spanien. Dag 3.

I bussen. Näst sista etappen. Dag 3.

I taxin. Sista etappen. Dag 3.

När vi hade kommit fram på kvällen besökte vi helt kort kyrkan i O Cebreiro. Det var klokt. Det visade sig att den var stängd morgonen därpå. Vi fick vår första stämpel i pilgrimspasset i denna lilla bergsby, 1293 meter över havet. Kyrkan – Igrexa de Santa María A Real – är en av de äldsta byggnaderna längs pilgrimsleden. Där finns en nattvardskalk som kallas Galiciens Gral. Ett mirakel sägs ha inträffat på 1300-talet. En bonde hade kämpat sig genom snöstorm en lång väg, för att delta i mässan. Enligt vår guidebok [Ulf Luthman (2018) Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. En modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Calazo Förlag] skulle prästen ha skällt ut bonden, för att han kommit hela den långa vägen för en bit bröd och vin (sic). Då förvandlades brödet till kött och vinet till blod och bondens starkare tro framstod i önskvärd tydlighet. Kyrkan innehåller också en 1100-tals skulptur – Santa María A Real. Ytterligare en detalj vi fick lära oss, är att de normandiska vikingarna år 968 hindrades i just O Cebreiro, från att tränga in i Kastilien. Hur skulle det då gå för oss?

Även på stämpeln finns Santa María A Real.

Santa María A Real.

Galiciens gral. Legenden säger att det var denna bägare
Jesus använde, då han instiftade nattvarden.

När vi tittat på kyrkan gick vi till vårt boende. Byn var höljd i dimma och husen – liksom rummet – var små och takhöjden låg. Det kändes lite som att ha kommit till Fylke i Sagan om Ringen. Förväntansfulla somnade vi in. Efter närmare tre dygns resa skulle vi morgonen därpå äntligen börja vår vandring.