Kolportörens vardag

I torsdags började jag min sydländska resa. På morgonen hann jag med att vara några timmar på kontoret men sedan gick jag iväg till Uppsala C. Följande resor har jag gjort under loppet av sex dagar:

Torsdag:

Uppsala – Stockholm City: tåg

Stockholm C – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Åstorp: tåg

Åstorp – Starby: bil

Fredag:

Starby – Åstorp: bil

Åstorp – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Göteborg C: tåg

Göteborg C – Wieselgrensplatsen: Spårvagn

Lördag:

Wieselgrensplatsen – Korsvägen: spårvagn

Korsvägen – Wieselgrensplatsen: spårvagn

Söndag:

Wieselgrensplatsen – Göteborgs C: taxi

Göteborgs C – Malmö C: tåg

Malmö C – S:t Matteus kyrka: taxi

S:t Matteus kyrka – Malmö C: buss

Malmö C – Lund C: tåg

Lund C – Staffanstorp: buss, bil

Måndag:

Staffanstorp – Lund C: bil

Lund C – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Höganäs: buss

Höganäs – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Arild – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Tisdag:

Arild – Ängelholm: bil

Ängelholm – Klippan: buss

Klippan – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Stockholm C: tåg

Stockholm C – Uppsala C: tåg

Vad har gjort då? Fredag förmiddag deltog jag i styrelsesammanträde i Bibelns värld. På lördagen var det dags för Stiftsfest i Göteborg arrangerad av Svenska kyrkan i Göteborg. På söndag morgon predikade jag i högmässan i S:t Matteus och höll även föredrag. På måndag höll jag två föredrag i Brunnby.

Det har varit väl använda dagar. Jag har mött otroligt många engagerade människor från både vårt eget land och södra Afrika. Bibeln står förstås i centrum. Det är så inspirerande att få vara med och göra Bibeln tillgänglig på väldigt många olika sätt. Nu ska det dock bli skönt att komma hem.

Till sist vill jag säga att i stort sett allt har varit i tid. Kollektivtrafik är ändå väldigt bra.

Nu har det kommit upp stora vepor på några ställen.
Denna föreställ en gata i Jerusalem. Framför byggs kolonner.

I Göteborg träffade jag biskopen i det Östra stiftet i den lutherska
kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Biskop Zwanini Shabalala.

Även prästen Constance Mbamba, från samma stift i ELCSA, 
var det roligt att möta.

Rewarding visit to Gothenburg

We always enjoy being on the west coast of Sweden. The second largest city of our country, Göteborg (Gothenburg in translation), is friendly and has always been multicultural. People traditionally have a good sense of humour. Unfortunately I have to avoid sharing some of the jokes. They are usually impossible to translate to another language.

We went there on Friday and spent a nice evening with my eldest brother and his wife. Saturday morning we joined the Lerum Parish and their two buses headed for Åh Diocesan Conference centre. The parish, where my brother serves as Rector, went for a Parish outing with games, food and workshops. We ended with a Holy Communion service.

Two things are important to mention (among others). First, we had promised prayer, contextual bible study, singing and dancing in our workshop. Swedish people generally describe themselves as stiff (when it comes to dancing) and shy (singing or praying). This was, however, not our experience yesterday. I was so happy to see the participants, especially some elderly ladies, and their excitement about dancing and singing. When we asked everyone to say a prayer, somebody said loudly:

Now it will become silent!

But that did not happen. Almost everyone said a prayer. Our interpretation is that members of the Church of Sweden want to participate. They are not shy. They are not often invited to participate.

Second, the concluding Eucharist service started with dance. A group of children and their leaders danced in front of the altar and we were invited to take part.

After spending the evening with good friends, we joined them for the Sunday Service in Bergsjön Lutheran Church. Bergsjön is a well-known part of Göteborg. There are many social problems there. People from more than 100 nationalities live there and there is a lot of poverty and unemployment. The congregation functions very well in this context. Part of the Church is a second hand shop. The congregation also give all kind of support to immigrants in general and refugees in particular. There is a clinic with medical doctors, lawyers go there voluntarily etc.

Before the service started we took a short walk in the neighbourhood and paid a visit to the Syrian Orthodox Church where our host-family have friends. It's an impressing church. But we did not stay more than a few minutes before we walked back to the Lutheran Church.

So, we enjoyed a High mass with lots of nationalities and prayers in Arabic and Tigrinya as a complement to Swedish.

When we had tea and coffee in the hall after the service we shared table with a refugee from Iran, who had been in Sweden eight years and two persons from Syria, who had been in Sweden two days.

This weekend gave us so much. Meeting family, friends and people who come from other parts of the world – it is so enriching.

Children and adults dancing in front of the altar.

Prayers in different languages

The risen Jesus Christ above the altar, priest and lay ministers.

The Sunday School sings!

Efterlängtade

Så sa Anne-Louise Eriksson – även kallad Lollo – som är rektor på utbildningsinstitutet, när hon välkomnade de nya studerande, som började idag, på helfart. Redan tidigare har ett stort gäng distansstuderande börjat. Och snart kommer fler kurser. Vad jag inte visste är att utbildningsinstitutet har ca: 200 studerande. I Uppsala och Lund men även i Göteborg. Det är några stycken.

Det är klart att ett utbildningsinstitut inte är mycket värt om ingen studerar där. Så visst var de efterlängtade. Det syntes i morse, när jag kom till 'skolan'. Bilderna här talar sitt tydliga språk.

Block till de som ska bli församlingspedagoger.

Psalmböcker utanför kapellet.

Namnbrickor i rätt färgkod. (Grönt= diakon, blå=församlingspedagog,
gul=kyrkomusiker och röd=präst) samt passerbrickor (s k plupp).

Och så förstås förmiddagskaffe/te i köket.

Efter presentationer och en del annat fick jag möjlighet att sitta med tre kollegor och planera dop-blocket. Det sker för präststuderande på termin 2 och även med musiker.

Konstigt egentligen att inte pedagogerna är med på dop-blocket. Jag är van vid att samarbeta med dem. Framför allt i dopsamtalen. När jag var präst i Kalmar åkte samtliga präster och pedagoger på en studieresa för att samtala om en satsning som gjordes: Dopets år. Där var kopplingen församlingspedagog – präst kring dopet självklar.

Men visst behöver även musiker och präster samarbeta kring dopet.

Jag förstår att det framför allt är schematekniska frågor som gör att det inte hinns med att även ha pedagoger med.

När vi skulle göra gruppindelningen räckte inte musikerna till, tyvärr. De är bara fyra! Då sa musikansvarig till att de få musiker om finns skulle vara i samma grupp eller i två grupper men inte i alla tre. Då sa jag:

Ord och inga visor!

Och på ett sätt stämmer det för den sista gruppen. Där blir det bara präststuderande. Och inga musiker. Då blir det ord och inga visor.

Fast förmodligen kan även de präststuderande sjunga. Det löser sig!

Min son, sjömannen, 21

Nu närmar sig slutet på den 10 veckor långa praktikperioden. Sonen har inte sovit en enda natt i land. Jag skulle mött honom. Nu blev det inte så. Just nu är båten utanför Varberg. Det handlar alltså om timmar.
Planen är att det sedan blir taxi till lägenheten, buss eller spårvagn till stationen och tåg till Kalmar. I helgen ska det planeras vintermöte. Kadett på Transpaper blir mötessekreterare i Svenska kyrkan unga i Växjö stift.
Men vi får i alla fall ses.
Mellan varven följer jag båtens färd in mot hamnen i Göteborg.

Min son, sjömannen, 20

Igår kväll såg jag på marinetraffic.com att sonens fartyg befann sig utanför Karlskrona. Onsdag kväll! Då borde det ju vara möjligt att nå Göteborg under torsdagen. Eftersom jag är ledig idag kunde jag i så fall ha hunnit åka till Göteborg och möta honom.
Visserligen har det p g a de ändra planerna bestämts att sonens ömma moder, tillika min hustru, ska åka till Göteborg på söndag, för att bistå sonen med diverse möbeltransporter, så min assistans är på intet sätt av nöden. För sonen går detta lika bra. Och någon slags rättvisa är det väl, att jag får skicka iväg honom och den ömma modern, så att säga, ta emot honom. Men ändå! Som läsaren förstår handlar det mer om min fadersstolthet.
Det var därför med viss bävan jag denna morgon satte igång datorn, för att återigen konsultera den hemsida, som under tio veckor fungerat som en blandning av elektronisk fotboja och till bristningsgränsen uttänjd navelsträng, d v s marinetraffic.com.
Här tarvas en liten utvikning. Till och med den ytterligt ömma mormodern, som i vanliga fall inte hanterar datorer, har nu, med andra barnbarns benägna bistånd, lärt sig att slå på datorn, hitta sig fram till ovan nämnda hemsida, konstatera var dottersonen befinner sig, klicka sig ur programmet samt stänga av datorn. Så till den milda grad intressant har detta varit, att kollhållandet på ätteläggen stundtals har varit mer intressant än både På spåret och Skavlan.
Nåväl, a propos utvikning: detta är nu just vad sonens fartyg gjort denna morgon. När jag slog på datorn, orolig över att de skulle ha nått eller åtminstone vara i närheten av hemmahamnen i Göteborg, upptäckte jag till min lättnad, att båten befinner sig i Travemünde, d v s har de återigen ärenden till Lübeck. Med andra ord hade det inte gått att hinna med en resa till Göteborg, för att möta. Jag kan svälja min stolthet och vara glad och nöjd över att den ömma modern gör en resa på söndag.
Om allt går som det ska tar sonen själv dessförinnan tåget till Kalmar direkt efter ankomst till Göteborg och vi får båda krama om honom. Därmed kommer följetongen, för denna gång, avslutas och i fortsättningen får ynglingen klara sig utan digital följebåt. Och fadren kanske dela på gracerna och skriva några rader om någon annan ättelägg.

Min son, sjömannen, 19

Nu är det lördag. På onsdag, är det tänkt, ska jag möta sonen i Göteborg. Efter 10 veckors havsliv. Eller liv till sjöss, som det ju heter. Ser fram emot det. har tagit ledigt på torsdag.
Men nu får jag indikationer på att rederiet har ändrat planeringen för denna sista, tionde, resa. Så att båten kommer till Göteborg på fredag. Då spricker min och sonens planering.
I don't like!
Vi får se hur det går - kanske är inte sista ordet sagt. Och dessutom är det ju ingen big deal. Vi lär hinna ses ändå!

Min son, sjömannen, 11

Sonen är i hamn och kan svara på frågor. Ja, han har kört båten själv. Lite grand i alla fall. Och jag såg att de körde österut i går kväll. Som om de skulle in mot Halmstad. Varför? Jo, de låg och drev. För att vänta på att få komma in i Göteborgs hamn.
Huruvida de bryter is själva har jag inte frågat men jag tror att det är så. Får utröna det vid tillfälle. Jag ska skicka ett mejl och fråga om rövarhistorierna.
Sen har han spolat rent i ett lastutrymme och jag tror att han använde begreppet "tvaga". Förmodligen är det så att en del gamla ord fortfarande används till sjöss. ("Till sjöss" är dessutom en gammal språkform. Tror att det kallas för genitivkasus och genitivformen styrs alltså av "till").
Frågan är om det sista tillhör viktigt eller oviktigt vetande!

Min son, sjömannen, 10

Var är Du, min son? Svaret finns en mustryckning bort:

Lon/Lat: 17.76581 / 57.532169

Med andra ord, visar det sig på kartan, mellan Gotland och Öland. Hur fort går det? Och i vilken riktning åker ni?

Speed/Course: 14.4 kn / 209°

Det verkar också OK.
Vi förra landningen i Göteborg var det den ömma modern, som ringde och hörde sig för om hur det var. Och det verkar som om allt är bra. Nu är snart den 4:e av 10 resor klar. Det börjar bli rutin. Bloggposterna kommer mer sällan. (Kanske är sonen lika glad för det!) Men fortfarande finns frågor: Har sonen fått köra den stora båten ännu? På riktigt? Har han hört några riktiga rövarhistorier, från gamla sjöbusar? Det blir bäst att skicka ett mejl och fråga!

Min son, sjömannen, 2

I morse, en stund före 9, lämnade jag yngste sonen på Göteborgs Centralstation. Där skulle han möta tre andra sjömän och tillsammans med dem åka taxi till hamnen.
- Skicka ett sms när ni åker, sa jag, innan jag önskade honom Guds välsignelse och gav mig av hemåt med släpet jag haft med till Göteborg, för att flytta lite åt honom och hans blivande combo.
Någonstans efter Växjö såg jag att jag fått ett sms 15.44 med texten:

Nu åker båten!

Vi får se när de rundar Sverige och passerar utanför Öland. Ska jag åka upp på högbrodelen av Ölandsbron och ställa mig och vinka?