Bággojohtin (tvångsförflyttning)

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort på Uppsala statsteater. Igår utnyttjade vi en del av det. Vi gick på ett generalrepetitionen av

Herrarna satte oss hit

Föreställningen bygger på en bok av Elin Anna Labba. Hon fick Augustpriset för bästa fackbok 2020. Boken – och teatern – handlar om hur renskötande samer i Sverige tvångsförflyttades i början av 1900-talet. På stadsteaterns webbplats läser jag:

Myndigheterna kallar det för en dislokation. Men på samiska föds ett nytt ord; Bággojohtin (tvångsförflyttning).

Föreställningen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Giron Sámi Teáhter. (Giron heter Kiruna på svenska). Stina Oscarson har skrivit manus. Malin Stenberg står för regin. Hon satt inte långt från oss. När vi gick, stannade vi till och pratade med henne. Hon berättade om hur spännande det känns att de ska turnera med föreställningen i Sápmi. Det kan vi absolut föreställa oss. Vi blev oerhört berörda. Hur mycket mer kommer inte personer i Sápmi dras med i föreställningen.

Det är en relativt kort föreställning. Den var över på 1 timme och 15 minuter. Ingen paus. Det är fyra skådespelare och de varvar nordsamiska och svenska. (Vi förstod på regissören att det också är några ord på lulesamiska med). Så fort det talas samiska kommer svensk text upp på en skärm. På samma skärm visas också bilder på de samer vars berättelser återges. Vid några tillfällen spelas också inspelningar upp. Starkt var att höra när en kvinna på 1920-talet jojkar själva bággojohtin.

Trots allt var det generalrepetition. Vid tre tillfällen bad skådespelarna sufflören om hjälp. Det gjorde absolut inget. Vid ett tillfälle tog de om en slags dans. Med inbjudande leenden sa de:

Det här tar vi om, va?

Föreställningen sattes upp på stadsteaterns lilla scen, vilken gjorde hela upplevelsen mer intim och det uppskattade jag.

Några ortsnamn jag uppfattade var Sáltoluokta, Ultevis och framför allt Vájsáluokta. På dessa platser var min familj ofta när jag växte upp. Vi bodde i Bårjås (Porjus). Far var präst i församlingen. På vår och höst fanns samerna i Sáltoluokta och vissa helger var vi där. Då firades gudstjänst i kyrkkåtan och vi bodde i prästkåtan. Ganska ofta gick vi upp på Ultevisheden, för där var det myggfritt. Någon gång besteg vi Lulep Kierkau. Utsikten över Stora lulevatten en klar sommardag är fantastisk.

På slutet av sjuttitalet var jag intervjuad i tidningen Året Runt. De gick runt på
Stockholms central och även jag fick frågan vilken plats i Sverige som är vackrast.
(Kul att även radioprofilen Hasse Tellemar intervjuades.)

Mitt i sommaren var det kyrkhelg i Vájsáluokta. Dit fanns på den tiden ingen bilväg. Sista tre timmarna – från Vietas – åkte vi båt. Jag var inte mer än åtta-nio år men jag minns så väl samtalet med den gamle samen Per Utsi, då han berättade om tvångsförflyttningen, samtidigt som han visade mig hur man gör skohö, att ha i skorna på vintern. Något jag berättat om i en tidigare bloggpost. Just Vájsáluokta nämndes ofta i föreställningen. En plats dit många förflyttades och trodde att de skulle få stanna. Bara för att upptäcka att de skulle flyttas ytterligare. Vájsáluokta ligger vid foten av berget Áhkká, som finns med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hans som reser på en gås. Ledargåsen heter Akka.

Som generalsekreterare i Bibelsällskapet gläds jag över den språkrevitalisering som sker i samband med att Bibeln översätts till olika samiska språk. Den senaste nordsamiska bibelöversättningen var klar 2019. Nya testamentet finns sedan länge på lulesamiska och arbete med Gamla testamentet pågår. I augusti ska Nya testamentet på sydsamiska lanseras. Det sker i Östersund 23-25 augusti och då är det första gången hela Nya testamentet finns på sydsamiska. En så kallad editio princeps. Det är en stor händelse. 

I en tid när storsvensk nationalism åter breder ut sig är rösterna från Sápmi så oerhört betydelsefulla. Inte bara för samerna utan för oss alla. Därför är jag så tacksam för att vi kunde se denna mycket berörande föreställning. Den rekommenderas varmt.