Fyra bröllop och en .... Mark Levengood

Nu har jag, två gånger, sett det första avsnittet av TV-programmet

Tro, hopp och kärlek.

Intressant, på många sätt. Vad handlar programmet om? Självklart om fyra personer, som lever singelliv och vill träffa en livskamrat.

Eller handlar det egentligen om hur människor som bor i Sverige ser på företeelsen 'präst' eller 'pastor'?

Förmodligen båda. Men i mitt tycke vägde åtminstone det första programmet över till fördel för projektet:

Popularisera prästrollen

Så börjar nämligen själva introduktionen. Programledaren, Mark Levengood, talar om sin barndom och säger bland annat att då sades det:

När prästen går hem då börjar kalaset.

Ett annat citat, som beskriver hur prästen betraktades då:

Prästen upphöjd över vanligt liv, insvept i dyster andlighet ...

Vi får möta tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i Pingstkyrkan. Jag känner en av dem. Kristin Molander, som arbetar på ekumenikenheten på Svenska kyrkans kyrkokansli. Det blir mitt andra perspektiv. Om jag förstår det hela rätt, har en slags statistisk bedömning lett till att det valts tre präster i Svenska kyrkan och en pastor i pingströrelsen. Egentligen är ju romersk katolska kyrkan i Sverige större än pingströrelsen, men det kan bli svårt att hitta en katolsk präst, som ställer upp på programmets idé. Även om det inte saknas singlar bland romersk katolska präster. Lösningen blir då att programledaren får representera Sveriges näst största samfund. (Mark Levengood är romersk katolik).

När jag ändå funderar över Mark Levengood, så inser jag att han är vald för att han är en lysande programledare. Men är det inte också så att han som homosexuell person, fyller ut ett annat tomrum i programmet?

Det första programmet var ju ett skol-exempel på heteronormativitet. Nu känner jag ju inte de medverkande så väl men jag tyckte mig höra att alla fyra sökte en livskamrat av det motsatta könet. Vilket naturligtvis är helt OK.

Att SvT gör det valet, styrker min analys att den övergripande programidén är att att popularisera prästrollen. Och då hade det varit 'too much' att också ha med en präst som är öppet homosexuell. Eller en prästvigd trans-person.

Här räddas alltså programmet av Mark Levengoods närvaro.

Vilket får mig att associera till filmen

Fyra bröllop och en begravning

Där visas fyra heterosexuella bröllop. Att många människor inte ryms inom den normen löses genom att liturgiskt gestalta begravningen av en homosexuell man. Scenen där hans livskamrat håller tal vid kistan, blir till en lika stark kärleksförklaring som någon av vigslarna.

I en bloggpost på engelska reflekterade jag igår över en konferens jag var med om igår, som hade överskriften

Religion överskrider gränser

Det handlade om företeelsen 'protestantism' som en 'god religion'. Jag ser spår av detta tänkande i programmet. Även om en pingstpastor kanske inte kan beskrivas som protestant i samma bemärkelse som en präst i Svenska kyrkan.

Prästen/pastorn står för det upplysta (moderna) perspektivet till skillnad från andra, mer suspekta former av religion. Ja, jag vet att programmet inte har för avsikt att säga detta. Men det finns där.

I varje porträtt återkommer frågan om vad folk ska säga om att deras präst/pastor är med i detta program. Mark Levengood frågar också ett antal människor på gatan:

Går det för sig?

De yngre (med undantag av två barn, som får frågan om präster kan pussas i TV) tycker att det går för sig. De äldre är mer tveksamma.

Frågan är om inte programmet snarare förstärker bilden av prästen som annorlunda, gammaldags? Varför åker Mark Levengood annars runt i en gammal Volvo Amazon?

Kristin Molander har blivit intervjuad av Kyrkans Tidning och säger där:

- Jag gör det här för kyrkans skull och för mig, i den ordningen. Det här är ett nytt sammanhang för kyrkan och kan jag bidra genom att visa på ett kristet förhållningssätt så vill jag göra det.

Hon fortsätter:

- Det primära för mig är inte att träffa någon.

Spännande. Det stärker min tes om den övergripande idén med programserien.

Kanske kommer jag tillbaka till djupare analyser av de olika porträtten. Kanske inte. Men det finns en del att reflektera över.

Mina perspektiv i denna bloggpost handlade om:

Det ekumeniska perspektivet

Prästrollen 

Heteronormativitet

Jag vill säga en sak till om det sista. Mark Levengood gör två beskrivningar av kvinnor, som jag studsar inför:

Skinntorr sak

Vilket handlar om dåtidens prästfruar.

Rivjärn

Som han ska försöka hitta åt en av männen.

Jag blev inte så imponerad av detta. Men det hör egentligen ihop med det heteronormativa perspektivet. När dualismen kvinna – man förstärks, frodas även stereotyperna. Och det gör de framför allt i beskrivningarna av kvinnor. (Jag försökte lyssna efter liknande omdömen om män och det enda jag hörde handlade om deras oförmåga att laga mat.)

Äktenskap eller ej

Nu diskuteras det i maktens korridorer i Svenska kyrkan. Ska samkönade par vigas till äktenskap eller ej. Ett förslag på vigselordning skickas ut av kyrkostyrelsen på remiss. Där står det enligt ärkebiskopen, som var intervjuad i Dagens Eko i lördags, att ordet 'äktenskap' inte är med. Ärkebiskopen menar att det inte var avsiktligt utan bara blivit så. Enligt DN sa Anders Wejryd:
'Det finns ingen idé om att försöka gömma undan ordet "äktenskap". Man har utgått från en bra, fungerande ritual som skapades för välsignelse vid partnerskap och utvidgat den med löftena, och då har det tydligen inte blivit naturligt att lägga in det.'
Det stämmer med vad han sa. Jag har själv lyssnat på intervjun, som finns på:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/kanalarkiv.asp?ProgramId=3071&NrOfDaysInArchive=100
Här sker en typisk diskursiv kamp. I en hetero-normativ diskurs, blir det viktigt att begreppet 'äktenskap' har med den heterosexuella relationen att göra. I en diskurs, som betonar olika sexuella förhållandens lika värde, blir det viktigt att slåss för själva begreppet 'äktenskap'. Det handlar egentligen inte om 'rätt' eller 'fel'. Det handlar om makt!
Så länge heteronormen har makten är det på ett sätt. Ges begreppen ny mening har maktförhållandena förskjutits. Jag underar mycket över vad jag anser om detta. En fråga är naturligtvis huruvida den Gud jag bekänner mig till, har gett oss anvisningar, i bibeln, när det gäller dessa frågor. Det är inte en enkel fråga.
En annan fråga är om etiska frågor egentligen ska lösas på ett allmänmänsklig plan och att bibelns primära budskap är evangeliet om Jesus Kristus, att det finns NÅD för oss i vår svaghet, otillräcklighet och även när vi begår synd. I så fall skulle enskilda kristna kunna komma till olika svar i etiska frågeställningar (vilket ju redan sker) men Gud skulle så att säga inte lägga sig i.
Men kan ju också hävda, att det är Guds vilja att utlevd homosexualitet är OK. Men det går då inte att bygga på direkta bibelord utan måste i så fall byggas på mer allmänt hållna tankar i bibeln. Eller får man åberopa andra sätt att utröna Guds vilja.
Själv är jag nog inne på linje två. (Fast jag är inte helt övertygad). Vi människor får tillsammans lösa etiska frågeställningar. Det som är bra för kristna är även bra för muslimer och ateister. Kristendomen handlar i första hand om att det finns hjälp att få, när livet går sönder.
Men jag vet att detta är en hållning med många luckor.
På vad ska man då bygga sin etik? Det är inte enkelt! FN's deklaration om mänskliga rättigheter? Jo,m det går väl bra, så länge FN inte ändrar på dem. Hur länge är det så?
Jag befinner mig mitt i detta. Jag vill gärna respektera dem som kommer till andra uppfattningar!
Min egen uppfattning då? När det gäller äktenskap som begrepp? Nej, jag ser ingen poäng i att behålla ett ord för enbart hetero-sexuella relationer. Jag har aldrig fått frågan om att välsigna samkönade par. Skulle jag i framtiden få frågan att viga ettsamkönat par skulle jag svara: Ja!
Men däremot kan jag inte se att något gott kommer ut av en sitatuion, där alla präster måste göra det. Jag tror på försoning! Jag tycker faktiskt att det är bra att vi kommer fram till olika svar på livets svåra frågor. Jag har något att lära av den som tycker annorlunda.
Kanske skulle jag skriva något om tolerans och intolerans, men det får bli en annan gång.