Demokrati – en färskvara

Idag är det val. När vi kom till vår vallokal i morse frågade en av valarbetarna:

- Ett eller två kuvert?

Först förstod jag inte riktigt frågan men sedan insåg jag att det har att göra med de två valen som vi kunde delta i. Dels valet till EU-parlamentet, dels den lokala folkomröstningen. För mig var det självklart att rösta i båda valen men tydligen var det inte så för alla. Exempelvis valde de som var just före i kön att bara ta ett kuvert. Anledningen var att de inte kände till folkomröstningen.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att det är en aningen märklig folkomröstning. Den har önskats av ett litet parti, Utvecklingspartiet demokraterna, och förstår jag saken rätt var det ett krav detta parti hade för att släppa fram Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, så att de kunde utgöra kommunstyrelse. Det är märkligt för att vissa partier står för ”ja” i folkomröstningen medan andra uppmanar till att rösta ”blankt”. Jag har inte uppfattat att det finns något parti dom drivit ”nej” i kampanjen. Detta sakförhållande parat med det faktum att folkomröstningen är rådgivande gör det begripligt att några väljer att hoppa över detta val. 

Men de som stod före mig de hade aldrig hört talas om att det skulle ske en folkomröstning. Och då kan jag förstå att de valde alternativet ”ett kuvert”. Hur kan man på så kort varsel sätta sig in i ett komplext val? Positivt i alla fall att de var där och röstade i EU-valet. 

Själv har jag vetat om detta i åtminstone en månad och även diskuterat frågan med arbetskamrater, släkt och vänner. Jag upptäckte att det skulle bli en folkomröstning, när jag såg det på en valaffisch. 

Att några röstande helt missat att det valet idag också innefattade en folkomröstning sade dock något viktigt. Demokrati är en färskvara. Den måsta försvaras och upprätthållas varje dag. Och det gör vi tillsammans. 

Visst vilar ett stort ansvar på våra folkvalda och på olika myndigheter. Men inte bara på dem. Vi har alla ett ansvar att söka kunskap, ställa frågor, försöka påverka och inte minst delta i de val som förekommer. 

Ett viktigt sätt att upprätthålla demokratin står folkbildningsrörelsen för. Folkhögskolor och studieförbund. Och egentligen hela civilsamhället. Därför är det svårt att förstå att nedskärningar sker på detta område. Att skära ner på stöd till civilsamhällets olika organisationer är att riskera demokratin. Det kan bara sluta illa.

Snart val i Sydafrika

2024 har kallats för ett supervalår. Aldrig har så många människor på vår jord gått till valurnorna. För oss i Sverige handlar det om val till EU-parlamentet den 9 juni.

Även Sydafrikas folk ska rösta i år. President Cyril Ramaphosa meddelade den 23 februari att allmänna val till parlamentet ska hållas den 29 maj. Dagen blir i vanlig ordning även allmän helgdag. Denna valdag sammanfaller med att Sydafrika fyller 30 år som demokrati. 

Det som sticker ut mest är förmodligen att det statsbärande partiet, African National Congress (ANC), som haft egen majoritet i parlamentet sedan 1994, med all sannolikhet kommer mista sin majoritet denna gång. Ipsos har en sammanställning på vad människor som registrerat sig – och velat uppge vad de kommer att rösta på – kommer att rösta på. Det är ju en gissning men ANC får i mätningen knappt 40 %. Detta ska jämföras med att ANC i förra valet fick 57,5 procent. Näst största parti är i Ipsos mätning inte Democratic Alliance (DA) som i parlamentet har drygt 20 % idag utan Economic Freedom Fighters (EFF) som idag har drygt 10 %. Om Ispos har rätt skulle EFF i årets val få 18,6 % och bli något större än DA, som ligger på 17,3 %.

Övriga partier är alla mindre än 5 %. Där märks Inkatha, som framför allt har stöd bland Sydafrikas största folkgrupp, zuluerna. En uppstickare är också ActionSA, som är ett utbrytarparti ur DA, lett av förre borgmästaren i Johannesburg, Herman Mashaba. 

I december förra året deklarerade tidigare presidenten, Jacob Gedleyihlekisa Zuma, att han blir ledare för ännu ett nytt parti. Det heter uMkhonto weSizwe. Namnet är detsamma som ANC’s väpnade gren hade under kampen mot apartheid. 

Zuma är fortfarande indragen i korruptionsåtal. Dessutom har han redan varit president under två perioder. Enligt Sydafrikas konstitution får ingen president sitta på sin post mer än så. Zumas anhängare är av den uppfattningen att denna lag måste ändras. Jag lyssnade på en av partiets företrädare som intervjuades. Vad jag förstår har det nya partiet ännu ingen konstitution och det är därmed oklart hur de tillsätter namn på sina valsedlar. 

Kommer Zuma lyckas samla tillräckligt med röster för att bli ett hot mot ANC? Jag tror inte det. Även om han hävdar att Sydafrika mådde bättre under hans tid som president, tror jag inte han hinner lura tillräckligt många. För han far verkligen med osanning. Låt oss ta exemplet med Load Shedding. (Det betyder att strömmen stängs av i olika delar av landet i omgångar, så att den begränsade mängd elektricitet som landet lyckas producera, ska räcka.) Zuma menar att det bara blivit värre under Ramaphosas ledarskap. 

Det stämmer visserligen. I en artikel i Daily Maverick står det så. Men varför har det blivit värre? Jo, för att Zumas administration sålde ut stora delar av det statliga elbolaget Eskom. Framför allt till finansfamiljen Gupta. Man köpte dessutom, enligt Daily Maverick, in kol med lägre kvalitet till kolkraftverken, så att de gick sönder. Och i stort sett inget underhåll gjordes på elnätet. Då är det ju inte så konstigt att det blir värre. 

ANC blir rimligen största parti. Men kommer de att kunna bilda regering? Kommer de att få stöd för sin presidentkandidat? Varken DA eller EFF är tänkbara koalitionspartners. Men utan någon av dem får ANC knappast ihop en majoritet. Det blir verkligen intressant att se vad som händer. 

Sydafrika är vårt andra hemland. Vi önskar att landet ska få en regering som gör allt för att bekämpa korruption och som använder landets enorma tillgångar för att lyfta stora delar av befolkningen ur fattigdom. Hur detta ska gå till vet jag inte. Men jag slutar aldrig hoppas.

Europa hjälps åt

En mäktig syn!

Det är fantastiskt att vi i Sverige får så mycket hjälp av de andra europeiska länderna. Nu senast 44 brandbilar från Polen. DN skriver:

Danmark, Tyskland, Litauen, Polen, Österrike och Portugal har alla lovat att bidra med markstyrkor, flygplan, helikoptrar eller andra fordon för brandbekämpning. Vissa är redan på plats i Sverige och andra ska vara på väg. 

Tänk vad vi kan om vi hjälps åt. Hur mycket skulle då inte Europa kunna fokusera sina goda krafter och hjälpas åt med andra stora utmaningar också? Klimatförändringar. Migration. Ja, i stort sett det mesta.

Men det verkar som om åtminstone vissa ser andra agendor i detta. Nyheter idag, en nyhetssajt med kopplingar till SD, menar att den polske politikern Dominik Tarczyński från det polska regeringspartiet Lag och Rättvisa sagt följande:

Vi hjälper det svenska folket, inte er regering.

Det är problematiskt när regeringen ställs emot folket. Vi behöver hålla ihop samhället. Och Europa. Men även världen i stort. Jag tror på fullt allvar att vi kan hjälpas åt mer. Inte mindre. Och att vi har resurser för att tillsammans både släcka bränder, ta emot människor på flykt och rädda miljön.

Trygghet för vem?

Så tråkigt att vakna upp till nyheten att Sveriges största parti nu tar ett steg bort från humanism och medmänsklighet mot en stramare migrationspolitik. Och så tråkigt att läsa hur argumentationen ser ut.

En trygg migrationspolitik för en ny tid

På socialdemokraternas hemsida läser jag denna morgon:

Idag ger Socialdemokraterna besked om att vi vill att den nya asyllagstiftningen ska ligga fast. Vår inriktning är att Sverige ska ta emot sin andel av EU:s totala mottagande sett till vår befolknings storlek, inte mer. Vår lagstiftning kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU. Mottagandet ska ske i mer ordnad form framöver, och vi ska fortsätta arbetet för att få fler länder att ta sitt ansvar för människor på flykt.

Det har blivit socialdemokraternas mantra. Att Sveriges lagstiftning inte väsentligen kan skilja sig från  den lagstiftning som finns i övriga EU-länder. Låt oss pröva detta argument:

1. Har alla länder i EU samma lagstiftning på detta område? Svaret är såklart: Nej.

2. Vilka länder är det då som avses? Det sägs sällan. Kan Sverige ha en något mer human migrationspolitik än andra EU-länder eller ska vi sikta på botten?

3. Byt ut migrationspolitik mot exemplevis arbetsmarknadspolitik. Skulle en socialdemokratisk regering kunna skriva:

Vår lagstiftning kring anställningstrygghet kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU.

Min uppfattning är att Sverige visst kan vara ett föregångsland. Som visar vägen. Är det inte så det har fungerat på andra områden. Till exempel föräldraförsäkringen.

Vår lagstiftning kring föräldraledighet kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU.

Jag köper inte argumentationen. Vi kan visst väsentligt skilja oss från övriga länders lagstiftning i EU. Om vi tror på det vi gör. Risken finns såklart att människor i världen uppfattar att Sverige är ett gott land att leva i. Där det finns anställningstrygghet och där det finns en genomtänkt föräldraförsäkring. Men är det inte positivt?

Vad jag förstår kommer redan väldigt få personer till Sverige idag. Och det beror enligt Ingvar Persson i Aftonbladet inte på en strängare politik.

Att färre söker asyl i Sverige beror enligt myndigheterna inte heller i första hand på den avvisande svenska politiken. Det är resultatet av stängda gränser, i Europa och mot länder utanför EU.

Även Peter Wolodarski i DN är kritisk:

Men Folkhemmet byggdes i en tid då det ännu kunde framstå som möjligt att skapa homogena samhällen med skarpa yttre gränser. Den tiden är sedan länge lyckligtvis förbi. S borde låta SD få ensamrätt på nationalnostalgiska fantasier.

Jag hoppas att vi blir många som står upp och protesterar. Inte minst när det gäller rätten till återförening och till att alla barn ska få gå i skolan. Men också för att Sverige ska vara ett föregångsland – gärna tillsammans med andra.

Cecilia Wikström angående Sverigedemokraterna

Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet.

På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet, svarade Cecilia Wikström:

- Ställer de upp i kyrkovalet?

Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.

Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.

En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och migrationsfrågor inom EU.

Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor och det dokument som togs den 19 september:

New York Declaration

Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.

Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris. Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500 miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon, som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2 miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.

Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.

Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder (baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna. (Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).

Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).

Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige. Jimmie Åkesson som statsminister?

På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt i Blekinge.

Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:

When they go low, we go high.

Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid som ingen av oss sett.

Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds välsignelse i hennes viktiga arbete.

Maltesiska

När jag tillsammans med sönerna kom till Malta igår visste jag att Maltas officiella språk är engelska. Vad jag inte visste är att även maltesiska är officiellt språk och talas av 66% av befolkningen. På Wikipedia står följande att läsa:
Maltesiska är det enda semitiska språk som skrivs på det standardiserade latinska alfabetet. Det är även det enda semitiska språk som talas av ursprungsbefolkningen i ett europeiskt land.
Visst är det spännande? Maltesiska är dessutom ett av EU's officiella språk.

Malta har styrts av romare, araber, korsfarare, Napoleon och Storbritannien m fl. Idag är landet självständigt. Det verkar som om malteserna integrerat sin historia på ett kreativt sätt. Spännande att vara här.

Val i Sydafrika imorgon – jag har rösträtt ...

… i EU-valet. Om detta har jag redan bloggat. Då funderade jag över frågan huruvida det är ett bra eller dåligt alternativ att skriva ett stort NEJ på sin valsedel. Huruvida jag gjort det eller inte kommer ingen att få veta. Däremot kan jag stolt berätta att både hustrun och jag har stoppat ner varsin valsedel i ett valkuvert. Som vi sedan stoppat i varsitt ytterkuvert. Dessa ytterkuvert har försetts med namnteckningar av Nomaqawe och Calvin, som därmed intygat att det faktiskt var vi som röstade och att vi var vid våra sinnens fulla bruk. Därefter har dessa kuvert i sin tur stoppats, av oss, i varsitt ytterkuvert och sedan, av hustrun, postats till konungariket Sverige.

Calvin, hustrun och Nomaqawe

Vi har alltså fullgjort våra förpliktelser och hoppas att det har en betydelse för Europa och därmed världen.

Imorgon röstar sydafrikanerna (med undantag av de som förtidsröstat här i landet och på andra ställen).

Jag vill dela något jag läste på Facebook. Barnen lärde känna en lärare i Sydafrika, när vi bodde här 2002-2006. Mycket omtyckt person. Dessutom var han körledare för gosskören på pojkskolan. Såhär skrev han på sin time line igår:

Proud to report that despite his great frailty at the age of (almost) 88, Dad cast his special vote today. Barbara had checked that his ID book was ready and that someone would be able to assist him when the IEC called on Carlisle Lodge. He had to wait the whole day to vote. Referring to his inked thumb, he told me it looked as if he had hit it with a hammer! Long live democracy in SA, long live!

(IEC betyder: Independent Electoral Commission). 88-åringen är alltså en vit sydafrikan, som levt store delen av sitt liv under apartheid. (Jag menar ‘under’, för de vita var inte särskilt fria trots att de hade politisk makt och andra fördelar. Kan man vara fri när man är del av ett legaliserat förtryck?) Jag blir glad av att läsa dessa och liknande vittnesbörd.

På något sätt känns det sydafrikanska valet betydligt mer spännande. EU-valet i all ära, men det är lite för stort och lite för långt bort.

Däremot kommer det nog dröja lite innan vi får något valresultat. Många röstlokaler ligger ute på landsbygden och det tar tid innan allt räknats och resultat förmedlats. Ett slutgiltigt resultat är utlovat till 10 maj men redan på valdagen kan man följa prognoser på den statliga TV-kanalen SABC’s hemsida. Länken kommer här!