En hundradel för världen

På Svenska Missionsrådets webbplats skriver generalsekreterare Charlotta Norrby:

Regeringen vill finansiera flyktingmottagandet från Ukraina genom att omfördela över 9 miljarder kronor från biståndsbudgeten i år. Det kommer att få allvarliga konsekvenser på både kort och lång sikt.

Som tur är tas inga pengar från det humanitära anslaget. Men det är illa nog att medel är tänkta att tas från arbete för mänskliga rättigheter, för minskad fattigdom och för hållbar utveckling runt om i världen.

Hur stora summor rör det sig om? Charlotta Norrby säger:

Vi måste räkna med att anslaget för stöd till civilsamhället kan dras ned med 38 procent.

Det är många organisationer som nu reagerar på detta. En debattartikel i Göteborgsposten är undertecknad av representanter för

Act Svenska kyrkan

Afrikagrupperna

Diakonia

ForumCiv

IM

Kvinna till kvinna

MyRight

Plan International Sverige

PMU

Rädda Barnen

Svenska Afghanistankommittén

Svenska FN-förbundet

Svenska Missionsrådet

We Effect och Vi-skogen

FN’s generalsekreterare lyfter fram hur kriget i Ukraina påverkar människor som lever i materiell fattigdom:

Den ryska invasionen kan försätta uppemot 1,7 miljarder människor – mer än en femtedel av mänskligheten – i fattigdom, nöd och svält i en omfattning som vi inte har sett på årtionden.

För att inte biståndet ska urholkas mer har SMR och flera av dess medlemsorganisationer anslutit sig till kampanjen "En hundradel för världen". Kampanjen arbetar för ”en generös och solidarisk biståndspolitik oavsett regering i Sverige”. Jag håller med om följande motto:

Vi har råd att bidra med en hundradel av vårt välstånd i solidaritet med världen. Vi har inte råd att låta bli.

Vi behöver fortsätta arbetet med de globala målen - Agenda 2030. Det arbetet har inte blivit mindre viktigt för att det råder krig i vårt närområde.

Fullsatt

Vi har inte gått iväg till någon gudstjänst på länge, eftersom det endast får vara åtta personer utöver tjänstgörande. Vi har inte velat ta en plats som någon annan kanske behövt bättre. Men eftersom det är Trettondedag Jul och vår församling erbjuder två mässor, gjorde vi i alla fall ett försök. Vi fick vända i dörren.

Väl hemma flyttade jag fram de österländska stjärntydarna och istället har vi sjungit några psalmer själva, bett och läst dagens evangelium. Vi har också läst en betraktelse av Nils Bolander  ur boken:

Också detta år

Den kom ut 1951 och i mitt exemplar har mor lagt i en lapp där det står att mormors "mest lästa och av henne mycket omtyckt." Via internetbanken har vi dessutom lämnat vår gåva till Act Svenska kyrkan.

Det slår mig att jag får ta min tillflykt till den fjärde vise mannen, Artaban. Jag har bloggat om honom tidigare. Här är länken. Han kom ju inte fram förrän Jesus hängde på korset men hade ändå mött Jesus på vägen dit.

Poängen med berättelsen om den fjärde vise mannen är just denna. Att vi inte enbart möter Jesus i gudstjänsten utan i lika stor utsträckning i omsorgen om medmänniskan.

Idag får en gåva till Act Svenska kyrkan bli ett konkret sätt att följa Artabans exempel.

Må Din väg gå Dig till mötes

Den 16 juni firade hustrun och jag vår 35:e bröllopsdag. Sedan länge hade vi bestämt att uppmärksamma detta, genom att vandra en sträcka av pilgrimsvägen El Camino. För den som inte känner till vad El Camino är, kommer jag att återkomma till just detta i mina följande bloggposter. I skrivandes stund är vi lyckligen återbördade till Sverige och jag kommer därför att beskriva tid som redan förflutit. Tanken på att blogga under själva vandringen avfärdade jag på ett tidigt stadium.

Själva bröllopsdagen firade vi högmässa i vår vigselkyrka – Birgittakyrkan i Kalmar. Om detta har jag skrivit i en tidigare bloggpost. Det gjorde vi alltså den 16 juni i år. Att församlingen då valde att högtidlighålla Act Svenska kyrkan har en viss betydelse för hur jag väljer att förstå min inre vandring. Om detta vill jag skriva i denna bloggpost. 

Resan för min del började alltså i Skånes mitt. Här är monumentet,
som kallas Mittelen. Om det har jag skrivit i en tidigare bloggpost.

Jag vill också beröra att jag dagen efter, den 17 juni, åkte till Höör, för att vara med på avdelningsdagar. Det innebär att alla anställda vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, som är en avdelning inom kyrkokansliet, samlas för överläggningar. Dessa ägde rum på Stiftsgården Åkersberg, i Lunds stift. 

Avdelningsdagarna var mina näst sista. Jag ska även vara med i augusti. Då gör jag mina allra sista arbetsdagar som anställd vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. De äger rum 14-16 augusti och den 19 augusti tillträder jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. 

Sedan min prästvigning i Luleå Domkyrka den 17 januari 1987 har jag varit anställd i Svenska kyrkan i stort sett oavbrutet. Den enda luckan var, när jag hösten 2006 – sedan vi kommit hem från vår första gemensamma tid i Sydafrika – arbetade inom hemtjänsten i Kalmar kommun under tre månader. I övrigt har jag varit anställd i olika församlingar och på nationell nivå. Från och med den 19 augusti kommer jag att vara tillsvidareanställd i ett annat sammanhang. Det är spännande.

Det var därför en mångbottnad känsla, när jag på förmiddagen den 18 juni tog på mig min ryggsäck och mina vandringskängor och sa hej då till arbetskamraterna – på Stiftsgården Åkersberg. Alla önskade mig lycka till. Den sista hälsningen fick jag, när vår rektor, Kenneth Nordgren, sträckte sig ut genom fönstret och ropade:

Må Din väg gå Dig till mötes

Det är klart att det handlade om själva vandringen men jag tolkade det som en välgångsönskan också inför min framtida livsvandring, in i nya arbetsuppgifter.

Under vår konkreta vandring i norra Spanien har jag tänkt mycket på det nya. Och insett att mitt mångåriga engagemang inom Svenska kyrkans internationella arbete också kommer att förändras. Svenska Bibelsällskapet är en insamlingsorganisation, liksom Act Svenska kyrkan. Bibelsällskapet arbetar självklart med bibelarbete i Sverige men ingår också i ett världsomspännande sammanhang, genom United Bible Societies. Arbetet med Bibeln i centrum sker på ett holistiskt sätt. Därför erhålls också Sida-bidrag, för en del projekt, som Bibelsällskapet är med och finansierar. Det centrala i allt arbete är att bidra till att Bibeln blir översatt, känd, tillgänglig och använd. Detta kan ibland innebära deltagande i projekt för att öka människors läskunnighet, något som även bidrar till att människor får makt över sina egna liv i en vidare bemärkelse. I Syrien används Bibeln i projekt som handlar om traumabearbetning.

Självklart kommer jag att finnas kvar i Svenska kyrkan och som vanligt fira min söndagliga högmässa, i den församling som hustrun och jag kallar vår. Att bidra till Act Svenska kyrkan i kollekten och på andra sätt är också något jag fortsätter med. Men det är ett annat internationellt sammanhang som blir mitt huvudsakliga fokus. Om jag tidigare har åkt runt i landet och berättat om Svenska kyrkans engagemang internationellt, blir det i framtiden bibelbesök i Bibelsällskapets regi.

Mina tankar under pilgrimsvandringen längs El Camino handlade mycket om detta. Om att jag kommer att lämna utbildningsinstitutet och engagemanget genom Svenska kyrkan i internationella sammanhang. Och att jag inte längre kommer att ha Svenska kyrkan som arbetsgivare.

På ett sätt väntar ett större sammanhang. Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation. Bland huvudmännen finns kyrkor och samfund, såväl som huvudmän, som inte är kyrkliga. Exempelvis utser även Sveriges regering en representant i huvudmannarådet. Svenska Bibelsällskapet, som bildades 1815 är också något äldre än Svenska kyrkans internationella arbete, som tog fart, när Svenska kyrkans mission bildades 1874. Svenska kyrkan är dock en av huvudmännen för Bibelsällskapet, så på olika sätt kommer jag säkerligen att finnas med i olika sammanhang inom Svenska kyrkan – men med ett annat uppdrag.

Dessa aspekter har alltså legat med som en klangbotten under pilgrimsvandringen. Och min önskan är verkligen att min (okända) väg går mig till mötes.

Utlandskyrkan och Svenska kyrkans internationella arbete

Igår var det manifestationsdag i Växjö stift. Över 100 ombud för Svenska kyrkans internationella arbete och för utlandskyrkan var samlade. Så roligt att det finns så mycket idealitet. Många är naturligtvis i övre medelåldern. Men det gör inte så mycket . Engagemanget är det viktigaste. Ibland säger man slarvigt att utlandskyrkan (Svenska kyrkan i utlandet d v s SKUT) är den del av Svenska kyrkans internationella arbete. Så är det ju inte! Utlandskyrkan består av församlingar i Svenska kyrkan, som ligger i utlandet. De har en annan organisation än församlingar på svensk mark. Men de har gudstjänstfirare, anställda och förtroendevalda. De bedriver utåtriktat arbete. Ofta med mycket mindre ekonomiska medel än församlingarna på svensk mark. Men i sak är de just detta: församlingar i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans internationella arbete är något annat. Det är Svenska kyrkans sätt att stå i relation till andra kyrkor i världen. Det handlar även om att ha samverkan med andra partners. Det kan även gälla katastrofhjälp t ex genom ACT (Action by Churches Together).

Alltså kan även en församling i utlandskyrkan ha ett internationellt arbete. Samla in pengar. Dela information. Be och engagera sig i andra kyrkors liv och verklighet. En liten bild av skillnaden fick jag igår, när vi firade mässa i Växjö domkyrka. Den leddes av biskop Jan-Olof Johansson. Ett tag fick ordföranden för SKUT-rådet i Växjö stift, Richard Grügiel, hålla i kräklan. Det blev så att han håller den som en abbot skulle göra. Kroken är vänd inåt. I abbotens fall handlar det om att en abbot är herde för munkarna i klostret. Det kan ju stämma med utlandskyrkans uppdrag. Att verka bland svenskar i utlandet.

Jag tog ett kort och drog mig till minnes Svenska kyrkans ungas vintermöte gångna Nyårshelgen. Då fick Martin Lennartsson hålla i kräklan ett tag. Martin är med i Internationella rådet i Växjö stift. Trots att bilden är suddig, tagen av hustrun med en åldersstigen mobiltelefon, så ser man att han håller kräklan som biskopen gör: med kroken utåt. Svenska kyrkans internationella arbete riktar sig mot hela den världsvida kyrkan och vidare än så. Både abboten och biskopen behövs. Roligt därför att vi kan samlas till en gemensam manifestationsdag i Växjö stift.