Hammarskjöld

Häromkvällen gick hustrun och jag på bio och såg storfilmen om Dag Hammarskjöld. Den var sevärd. Mikael Persbrandt är trovärdig. Har alltid gillat honom som Gunvald Larsson i Beck. Här spelar han en delvis annorlunda karaktär. Men samma beslutsamhet och enstörighet. En intervju med Sverker Åström, som jobbade ihop med Hammarskjöld, stärker bilden av Dag Hammarskjöld som en ensamvarg. Sverker Åström säger:

1950–53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv!

I en del kommentarer som jag läst ifrågasätts att filmen antyder att Hammarskjöld var homosexuell. En recension i Aftonbladet beskriver det på följande sätt:

Han får besök av en ungdomsvän, Peter Levin. De var nära i ungdomen, och mötet får Hammarskjöld att minnas vandringar i svenska fjällen. Är det kärlek han känner? ”Jag är inte homosexuell”, säger han i filmen och låter mer som om han ska övertyga sig själv än någon annan.

Ungdomsvännen är i själva verket en fiktiv person. Enligt manusförfattaren Ulf Ryberg har rollfiguren skapats som ett hopkok av riktiga personer, redovisar Sveriges Radio. Världen idag är nog den tidning som är mest upprörd:

Den allvarligaste bristen i denna omtalade film är dock den grundlösa homoerotiska bilden av Dag Hammarskjöld. Det enda vi vet om hans romantiska tillvaro är att han var ensamstående hela livet.

Min bild är ju att filmen ställer vissa frågor men egentligen inte besvarar dem. Däremot kan jag hålla med Världen idag om att man kunde lyft fram Hammarskjölds spiritualitet.

Det finns flera kända och starka inslag hos människan och makthavaren Dag Hammarskjöld som hade passat väl som grund till en film om honom. Av de anteckningar som efter hans död gavs ut under titeln Vägmärken vet vi exempelvis att han var en varm kristen. Det sekulariserade Sverige har dock förskräckligt svårt att ge en trovärdig spegling av denna dimension i tillvaron.

Men när hustrun och jag samtalade efteråt var det en helt annan aspekt som hustrun lyfte fram, som jag verkligen håller med om. Filmen beskriver hur engagerad Hammarskjöld var när det gällde avkoloniseringen av Afrika. Frågan är då: hur beskrivs afrikanerna? Det är två svarta afrikaner som får repliker. Dels Patrice Lumumba, som var det fria Kongos första premiärminister och som avrättades 1961. Dels Moïse Tshombe, som var president i utbrytarstaten Katanga. Lumumba var, såvitt jag kan läsa mig till, en eldfängd person men som befrielseledare kunde porträttet av honom fördjupats. Eller kunde åtminstone en bakgrund getts. Lumumba var ju med på den stora panafrikanska konferensen i Accra, i Ghana 1957. Där fanns ledare som Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president och Kenneth Kaunda, framtida ledare för Zambia. Om nu avkoloniseringen var viktig för Hammarskjöld hade det kunnat passa att låta afrikanska ledare ta mer plats. 

Tshombe var med stor sannolikhet en marionett för belgarna men en scen som etsar sig fast är när en vit legosoldat från Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inte vill ta Tshombe i hand. Denne reagerar starkt men sedan rinner hela frågan ut i sanden. På ett sätt symptomatiskt för filmen, där afrikanerna blir en slags bakgrund till porträttet av Hammarskjöld.

Men ändå vill jag rekommendera filmen. Inte minst idag när flera stora krig påverkar vårt dagliga nyhetsflöde och även Sveriges statsminister talar om att det ytterst handlar …

… om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.

Hammarskjöld framställs inte som en pacifist och det var han nog inte heller. Men han är noga med att beskriva att FN’s uppdrag är att vara fredsbevarande.

 

Som en god vän sa idag. Vi behöver inte i första hand rusta för krig utan fortsätta att arbeta för fred.

Tillbakablickar 3

Intrycken från vår resa är många och tillbakablickarna kommer nog att poppa upp i form av olika bloggposter ett längre tag. När vi var i New York besökte vi FN. Vi kom sent på måndagen. det var bara hustrun och jag. Vi fick gå igenom en säkerhetskontroll och lämna väskor mm. denna kontroll fanns i en provisorisk byggnad. När vi kom in i bottenvåningen på själva FN-huset gick vi fram till informationen, för att höra om det fanns någon plats kvar i någon guidad tur. Ja, en i den med guide och en plats i det som kallades "audio tour", där man går runt med hörlurar och lyssnar på en inspelad röst. Vi hade ingen lust att gå olika turer. Personalen förstod och vi kunde vara med på hörlureturen båda två. En anställd gick före oss och såg till att rätt information lästes upp på rätt plats. Vi såg den stora salen där generalförsamlingen möts, säkerhetsrådets sammanträdesrum samt en hel del utställningar. Det var intressant och kändes även lite andaktsfullt att vara just där. Tänk vad FN kunde uträtta om alla länder ställde upp med resurser och var lojala mot fattade beslut. Kanske är vi i Sverige en aning naiva, när det gäller FN's möjlighet att uppnå de mål som sätts upp. Men hellre det än att bli en desillusionerad fatalist. det var dock trist att se hur själva byggnaderna var slitna och stundtals kändes det symptomatiskt för hela organisationen. Dock sades i hörlurarna att det pågår ett program för upprustning av lokalerna. Hoppas att detta står för en upprustning av hela organisationen.



Generalförsamlingen möts här.



Trasiga stolar i FN talar sitt tydliga språk.



Säkerhetsrådet möts här.



Karl Fredrik Reuterswärds skulptur "The Knotted Gun", står utanför FN-huset.



Det hade varit spännande att få möta Dag Hammarskjöld.