Kunskapsfrukosten hölls i Katedralcaféet. |
På en direkt fråga om hur vi som kyrka – i nästa års
kyrkoval – ska förhålla oss till att Sverigedemokraterna är med i valet,
svarade Cecilia Wikström:
- Ställer de upp i kyrkovalet?
Det var minst sagt förvånande. De har ju suttit i kyrkomötet
sedan 2001. Hur kan hon ha missat det? Jag menar att detta verkligen har bäring
på Svenska kyrkan och migrationsfrågorna.
Jag och många fler lyssnade till Cecilia Wikström vid ett
intressant frukostseminarium i morse. Hon var inbjuden av Team Migration, som
är en projektgrupp inom kyrkokansliet. Cecilia Wikström är EU-parlamentariker
och präst. Hon har ansvar för EU’s asylpolitik.
En stor del av hennes presentation handlade om hur hon är
med och arbetar för att få till olika överenskommelser kring asyl- och
migrationsfrågor inom EU.
Hon berättade engagerat om FN’s första toppmöte kring asylfrågor
och det dokument som togs den 19 september:
New York Declaration
Jag inser att jag behöver läsa det och se vad som står i
det. Enligt Cecilia Wikström handlar det mycket om civilsamhällets ansvar.
Hon ifrågasatte talet om att EU upplever en flyktingkris.
Den mängd flyktingar som EU tar emot utgör 0.2 % av EU’s befolkning (drygt 500
miljoner). I världen i stort finns 60-65 miljoner människor på flykt. Libanon,
som till ytan är lika stort som Uppland har 4,5 miljoner invånare och tar emot
en grupp flyktingar som är lika många som 35-40% av befolkningen – runt 2
miljoner. EU tar emot 1,5 miljoner.
Visegrád-länderna hade jag inte hört talas om. Polen, Tjeckien,
Slovakien och Ungern. Cecilia Wikström berättade att hon gärna besöker deras
ledare och hellre talar direkt med dem än bara om dem. Men hon stack inte under
stol med att dessa länders ledare absolut inte vill vara med och ta sitt ansvar
för EU’s asylpolitik. Trots att människor i både Ungern (1956) och dåvarande
Tjeckoslovakien (1968) har erfarenheter av behovet att fly sitt land.
Det som är värre ändå, menade hon, är att andra EU-länder
(baltstaterna, Nederländerna och Danmark) hukar sig bakom Visegrád-länderna.
(Jag hade tänkt fråga om inte Sverige också gör det).
Cecilia Wikström tror inte att det går att införa sanktioner
för de länder som inte tar sitt ansvar men kanske däremot att hålla inne
bidrag. (Vilket i mina öron låter som ungefär samma sak).
Till sist kom hon in på Brexit som hon beskrev som en ”Clash
of generations”. Det var äldre väljare som ville gå ur EU, inte de yngre. Hon
menade att både Brexit och valet av Trump i USA kom som något helt oväntat för
många. Då frågade jag om vi kunde vänta oss samma oväntade skeenden i Sverige.
Jimmie Åkesson som statsminister?
På den frågan berättade Cecilia Wikström hur hon i
valrörelsen inför EU-valet 2014 hade önskat möta Jimmie Åkesson i Sölvesborg i
en debatt. Han ställde inte upp men det gjorde Richard Jomshof. Hon beskrev
honom som en ung, smal, nervös ung man. När Cecilia Wikström hade handhälsat på
alla närvarande Sverigedemokrater (och alla andra också) tog hon Jomshof i
hand. Han var alldeles kallsvettig, kunde hon berätta. Men debatten blev saklig
och sansad och sedan gick Folkpartiet (detta var innan namnbytet) starkt framåt
i Blekinge.
Med detta tror jag Cecilia Wikström ville säga att vi inte
kan låta bli att möta våra meningsmotståndare, även om de hyser avskyvärda
åsikter. Jag håller med henne om detta. Om vi behandlar extremister
respektlöst, förvärrar vi bara saken. Här gäller det motto som Michele Obama myntat:
When they go low, we go high.
Inte för att det är roligt. Men för att vi tillsammans måste
bygga en samhällsgemenskap som frimodigt kan öppna sig utåt inför en framtid
som ingen av oss sett.
Svenska kyrkans kyrkosekreterare, Cristina Grenholm, tackade
Cecilia Wikström i slutet av kunskapsfrukosten och jag blev glad över Cristina
då underströk att Gud verkar i vår värld, för att utbreda Gudsriket. Det hela
avslutades, passande nog, med att Cristina önskade Cecilia Wikström Guds
välsignelse i hennes viktiga arbete.
No comments:
Post a Comment