Ibland tar nyfikenheten överhanden. Jag fick ett SMS från comviq. (Jo, jag har comviq som operatör. Brukar skämta om att jag även har comviq-frisyr, d v s bara delvis täckning.) I SMS:et stod: ’Har du aktiverat dina kompissignaler utan kostnad. Gå in på hemsidan ….’ Så jag gick in på comviq’ s hemsida och måste först skapa ett konto. (D v s ett konto till bland alla dessa otaliga konton. Lösenord osv.) När jag kom in på mitt konto fick jag se att jag kunde skicka fem gratis SMS. Kul, tänkte jag och skickade till mina fem barn. Fast jag tryckte två gånger till ett av mina barn, så nu får jag ringa till det femte barnet istället. Självklart svarade flera av barnen på mitt SMS. Och jag svarade tillbaka. Hur dum är man? Mobilindustrin lockar oss att kommunicera gratis. But there is no such thing as a free lunch!
Hur blev det då med mina kompis-signaler. Jag visste ju inte ens vad det är. Nu vet jag och jag tror att jag kan leva dessa förutan. De är gratis fram till 28/2 nästa år. Vad de sedan kostar vet ingen. I korthet handlar det om att jag kan beställa melodier som spelas upp i luren, när någon jag känner ringer mig. Ända tills jag svarar, alltså. Så frågan är om min far vill lyssna på ’Sweet Dreams’ med Beyoncé eller hustrun mötas av Amanda Jenssen sjungandes ’Happyland’? ’Byt tråkigt tut mot kul låt när folk ringer’ imponerar inte mega-mycket på mig. Jag tror jag skippar just denna applikation.
Vi ska ju snart gå in i adventstiden – julfastan. En tid av eftertanke och kanske även bot. En fråga blir om jag kan leva utan applikationer? En annan hur jag ska hantera min medfödda nyfikenhet.
No comments:
Post a Comment